Bokrecension: Minne av Pontus Wikner | Tor Andræ

Pontus Wikner

Minne av Pontus Wikner är skriven av religionshistorikern, ledamoten i Svenska Akademien och biskopen Tor Andræ (1885-1947). Minnesteckningen utgavs 1939.

* * *

Om Pontus Wikner  (1837-1888) har jag tidigare skrivit i recensionen av Psykologiska självbekännelser.

Wikner var professor i filosofi med särskilt intresse för religion. Han var på många sätt en grubblare, och framstår i stor utsträckning som en lidande man.

Vad som var okänt för en stor del av hans samtid, och möjligen även i någon utsträckning för Tor Andræ, var att mycket av Wikners själavånda berodde på den homosexualitet, som han själv var mycket medveten om, och försökte hantera. Om denna skriver Wikner mycket explicit i sin postumt utgivna Psykologiska självbekännelser, som inte fick publiceras förrän både hans söner och hustru gått ur tiden.

* * *

Att Wikner i viss mån var en rastlös själ synes klart. Det observerar också Andræ, även om han tolkar Wikners personlighet nästan uteslutande utifrån ett kristet-andligt perspektiv. Andræ skriver om Wikner:

"...hos honom var längtan bort, mot riket utom världens gränser, inte en ofarlig kortlivad dröm, den var tvång, en nödvändighet, som hade den innersta livsdriftens hela samlade energi."

Andræ menar, att den "inre striden stämplade hans drag med [...] smärtans märke." Att Wikner var en lidande människa är uppenbart, om än inte hela bilden kunde ses av alla hans samtida, eller genast efterföljande, som Andræ, som dock ser att Wikner har "en hämmad livsvilja".

Andræ ger ordet "vemod" en signifikant betydelse i beskrivningen av den plågade filosofen. Han skriver, att "hela hans väsen" präglades av det även i mognare år, det är hos Wikner något förblivande.

Dock menar Andræ att det är vanskligt att söka orsaken till detta vemod. För oss är det lätt att se möjligheten av kognitiv dissonans: viljan till förbjuden kärlek och viljan till den renhet Wikner sökte. Andræ söker dock bland annat en — visserligen underordnad — orsak i att Wikner försummat fysisk träning, av alla ting...

Biskopen tar också upp omdömet om Wikner, att hos honom fanns en "kvinnlig vekhet", ett omdöme som tydligen sårat Wikner själv, och som Andræ skriver hellre borde ha tolkats som hans "blida, försynta älskvärdhet, hans milda blick och röstens mjuka tonfall..." Andræ slår fast:

"Verkligt feminina drag lär man knappast kunna påvisa i Wikners karaktär."

Det närmaste man kommer homoerotiska karaktäristika i Andræ' minnesteckning, är hans beskrivning av en hos Wikner i ungdomsåren "överspänd vänskapskult", som "får sin färg och egendomliga värme av en omornad och oförstådd kärleksdrift", vilken Wikner själv skulle varit okunnig om. Så var emellertid inte fallet, vilket hans Psykologiska självbekännelser påvisar.

* * *

Pontus Wikner var religiös. Av naturliga skäl är detta ett intressant faktum för biskop Andræ att beskriva.

Någon renlärig kyrkokristen var inte Wikner. Han betonade, att kristendom inte var detsamma som kyrkans lära, och han kände avsmak vid den känslobetonade pietismen. Kyrkans försoningslära var honom främmande, liksom läran om jungfrufödelsen.

Yttre fromhetsövningar och förställdhet var inte heller något för Wikner. Hans elever ska till och med noterat, att han under morgonbönen, som han själv leder, inte knäpper händerna.

Men han längtade efter och sökte Gud, enligt Andræ i en form av kristet formad panteism, där Guds personlighet blir allt i alla, så att Wikner själv kan uttala: "jag är Gud".

Samtidigt spårar Andræ i Wikner en rest av barnatro, ständigt utsatt för tvivel. Kärnan i Wikners religiositet förefaller ha centrerat sig kring Fadern och Kristus, och då Kristus icke som vishetslärare eller föredöme, utan som perfekt objekt för Fadern att ösa sin kärlek över.

Wikners kritik mot den kyrkliga kristendomen skärps, men kristendomen som sådan är ett bestående element i hans varelse; han söker en kristendom bortom "trångsynt judisk moralism". När Wikner anmodas att söka en professorstjänst i teologi, avvisar han det, med att han då skulle tvingas ta strid med "väsentliga punkter" i "kyrkans bekännelse".

* * *

I dag vet vi som sagt mycket mer om orsakerna till Pontus Wikners själsliga lidanden, än vad biskop Andræ nog kunde tänka sig. Det gör emellertid inte hans minnesteckning mindre intressant.

Tor Andræ var blott i treårsåldern när Pontus Wikner gick bort, men han har rimligen talat med några av Wikners många adepter, för vilka Wikner fungerade snarast som mentor och själasörjare, likaså med många som på olika sätt haft med Wikner att göra eller tagit intryck av honom.

Vad vi får är ett respektfullt tecknat porträtt av en man som uppenbarligen kämpade med sitt inre liv, med sin religiositet, och — vet vi nu — sexualitet. Vi ser tydligt konturerna av en person, men får gå till andra källor för att få en mer komplett skildring av dennes inre.
– – –
Minne av Pontus Wikner, Tor Andræ. P. A. Norstedt & Söner 1939. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.