Betraktelse 6: Om försoningsdagen

Jag ser det.

Högstämt folk vandrar mot högaltaret. Orgeln tiger, men från läktarna hörs hornblåsare och trummor. Vid sidorna står de kristna prästerna. De står med triumfkorsen ödmjukt böjda, men ej sänkta mot marken i den besegrades gest.

Detta är försoningsdagen.

Dagen då de kristna släpper fram vad de förtryckt.

Dagen då altaret lånas dem som var först på orten.

Jag ser hur de Gamles folk bär krus med saften från åkerns säd: de låter öl och mjöd rinna över altarduk och sten, som offerblot åt honom som de kristna nämnde djävul, men som de Gamles folk kallar Allfader, Valfader och Oden.

När blotet skett och hornen tystnat men trumslagen ännu ljuder, sänder de kristna till sin gud en innerlig bön om förlåtelse, för att de fördrivit dem som var före dem, för att de flyttat ett råmärke, men att de nu högtidligen gett dem rum igen, om än blott för en dag.

Då höjer den främste av Odens vänner sin röst: "Här är trångt att vara. Över oss skall himlen välva sig och skogens träd skall vara väggar. Vi har offrat till Allfader i de kristnas sal: nu är de med oss försonade. Vi går dit, där vi hör hemma, där inga mässor hålls och ingen orgel hörs, men sånger om Oden och Tor och om Frej, om Siv och om Freja och Idun, där vinden blåser och kylan nyper."

Så tågar de ut, försonade med de kristna. Och jag ser hur prästerna lättade ler.