 |
| Ellen Key, ca. 1890 |
* * *
I Bildning drar Ellen Key en lans för den den bildade människan. Med bildning avser hon emellertid inte uteslutande en rikedom av kunskaper — även om kunskapen väger tungt i hennes skildring.
För Key är begreppet bredare än så. Hon tar det tillbaka till sin etymologiska grund: att bilda — det vill säga, med Keys ord, "att dana något".
För att en person ska kunna kallas bildad, måste ett flertal faktorer stråla samman och samverka, menar Key.
Dels måste den kunskapsmässiga basen finnas, men denna kunskap skall äga liv, på så vis att den satts i förbindelse med den inre föreställningsvärlden — fantasin — så att den förmår väcka rika associationer.
Dels ska bildningen medföra ett förfinat sätt: en slags världsvanhet som gör att den bildade människan förmår att föra sig på ett civiliserat sätt i de sammanhang där hon finns. De olika bildningsmomenten skall så smälta samman till "alla förmögenheters växelvärkan sins emellan".
* * *
Den i Keys ögon bildade människan äger utöver sina kunskaper en hjärtats bildning, som gör att hennes personlighet och genuina intresse sätts i förbindelse med det kunskapsstoff hon äger och förmår att bearbeta: där ska finnas en "personlig hängifvenhet".
Detta är något som inte kan tvingas fram: vissa människor, konstaterar Key, är helt enkelt inte kapabla att bli bildade människor i egentlig mening, de må sedan vara hur kunskapssprängda eller hur enkla som helst.
"För bildning fordras nämligen naturanlag."Den bildade människan är alltså en särskild typ av människa, med vissa medfödda förutsättningar att omsätta kunskaper till en syntes inom sig, som berikar det personliga livet. Och den som har dessa medfödda förutsättningar, dessa anlag för bildning, kommer att försaka andra ting för att "tillfredsställa sina bildnings- eller skönhetskraf."
Men dessa medfödda förutsättningar kan, menar Key, "utvecklas eller undertryckas".
Key är synnerligen kritisk mot samtidens skolväsende, som prioriterar läxplugg och automatiska kunskaper: skolan ger, menar Key, kunskaper teskedsvis, istället för att sätta eleverna i kontakt med de egentliga källorna, ja, istället för att ge en djupare förståelse. Kunskapen förmedlas ytligt och "ensidigt förståndsmässigt", så att elevernas känslo- och fantasiliv lämnas utanför.
Detta gör att "det lefvande lifvet" liksom hamnar utanför utbildningen, istället för att den ingår i allians med "fantasien och känslan". De olika bildningsmomenten har inte smält samman.
Key skriver:
"...bildningsresultaten blifva allt mindre, medan kunskapsmassorna blifva allt större."Key vill istället tidigt i skolan lägga ett större fokus på litteratur och historia, eftersom dessa kategorier i sig medför så rik stimuli för både känsla och fantasi, och ställer eleven inför etiska frågeställningar och belyser kausalitetens betydelse i livet: att saker och ting hänger ihop, att saker och ting inte existerar som fristående öar.
Läraren bör uppmuntra eleverna att själva dra slutsatser, och ej servera dem färdigtuggad kunskap, genom att anlita olika kunskapsdiscipliner, så att det blir fråga om "en äkta själsodling, icke blott döda insikter." Elevernas "fantasi, känsla och tanke" ska förbindas: och denna förbindelse "skiljer den bildade från den endast kunnige."
Skolans högsta mål blir då att lära eleverna urskiljning, som är en förutsättning för att de sedan ska kunna fortsätta sin "kulturutveckling." Key menar rentav att denna förmåga i hennes tid mer hittas hos de som inte drillats i skola och akademi, utan "gått själfbildningens väg". De har, får vi förmoda, tvingats att lära sig kunskapsavvägning och urskiljning på egen hand. Sockenbiblioteken kan därvid spela en större roll, menar Key, förutsatt att de inte kontrolleras av prästerna.
Den som så medelst självbildning eller genom träning övat upp sin urskiljningsförmåga, väljer sedan att ägna sin uppmärksamhet åt de större intrycken hellre än åt de lägre, det vackra snarare än det mindre vackra, och så vidare. Hon är vaken för det innehållsrika, och likgiltig för det betydelselösa.
* * *
Bildningen är något hela livet pågående. Den är "en lifsprocess för hvilken man måste skaffa näring lika väl som för kroppens."
Personligen uppskattar jag Keys syn på bildning. Även om hon i slutet mot sitt föredrag blir en aning moralistisk.
Jag instämmer med henne, att en stegrad bildningsnivå berikar livet. Ju mer man vet om den värld som finns omkring en, och i ju större grad man förmår sätta ihop dessa kunskapsbitar i växelverkan och associationer, desto rikare blir livet man lever.
Vi kan till exempel se en å som rinner fram under vägen vi passerar. Vet vi blott det, stannar vi kanske vid det konstaterandet: "där går en å".
Men om man känner till dess utlopp och dess källa, dess vindlande väg, dess betydelse för folk utmed dess fåra, dess historia och vad man kan förvänta sig att finna i den, så blir upplevelsen av den där ån man passerar så oändligt mycket rikare än det ytliga. "där går en å".
Och på samma sätt med det mesta vi möter i livet.
Ju fler intryck vi lyckas associera och samla till en helhet kring det vi betraktar, desto större förståelse får vi för den omvärld som är omkring oss, desto mer förstår vi att vi så lite vet, och desto mer berörs väl vår inre föreställningsvärld, så att det liv vi lever expanderar från den punkt vi står på, och sträcker sig både bakåt i historien, framåt mot den förmodade framtiden, upp i höjden för översikten, och ner i djupet för detaljkunskapen. Och allt må bilda ett sammanhang.
Key citerar Goethe:
"Den råa människan är nöjd, blott hon ser något försiggå; den bildade vill känna, den genombildade äfven tänka."– – –
Bildning. Några synpunkter, Ellen Key. Studentföreningen Verdandis småskrifter 67, Albert Bonniers förlag 1897. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar