Betraktelse 3: Om skogen

En lärare hade några asiatiska elever inneboende på sin kursgård. Han berättade hur skrämda de var av skogen. Skogen — den djupa, mörkgröna skogen — var dem främmande.

Jag har ungefär samma känsla vad gäller storstäder. Instängd mellan höga hus och meddragen av vällande människomassor känner jag ångest. För mig är nog Hong Kong en lika skrämmande upplevelse, som de asiatiska elevernas upplevelse av den djupa, nordiska skogen.

Jag tycker om skogen. Där träd står vid träd och mjuk mossa breder ut sig på varje ledig yta. Där skogsstjärnor i överväldigande, men mikroskopisk, skönhet växer i murrigt dunkel och där jag kan gå på igenväxta färdvägar, vars existens är bortglömd av alla utom Riksantikvarieämbetets kartritare.

Och jag kan förstå hur människor i forntiden såg vättar och grå tomtar ute i markerna, som är långt ifrån någon ödemark, utan sprudlande liv: där verkar själva stenarna besjälade, och buskarna och kullarna. När kvällsdunklet faller och något rör sig i ögonvrån ställs även den moderna människan inför tanken, att det kanske ändå ligger något i sägnerna.

Och snart löper fantasin iväg. Bakom klipporna anar man släpande steg av ett troll, i vinden hör man strömkarlens fiolspel. Och tanken mister greppet om nutiden, och hamnar i ett ingenmansland, där det varken är i dag eller i går: där man vet, att platsen man går på kunde sett likadan ut för tusen år sedan eller för hundra år sedan, och det enda som minner om nutiden är de moderna stövlarna på fötterna.

Så kommer man ut på en asfalterad väg, och känslan är densamma som om man vaknat ur en behaglig eftermiddagsdröm. Civilisationen gör sig påmind genom några elstolpar eller en bil. Men bakom ryggen finns då fortfarande den djupa, murriga skogen kvar, med sitt skydd mot det ständigt föränderliga.