Av de böcker jag äger, är Så talade Zarathustra en av de vari jag använt överstrykningspennor mest. Jag har boken i några olika översättningar, och på tyska. Men bruksboken är Nikanor Teratologens alldeles särdeles stilsäkra översättning.
Så talade Zarathustra upptäckte jag första gången i gymnasiets bibliotek för kanske ett tiotal år sedan, när jag fortfarande var kristen. Och boken hemsökte mig sedan. Och bland enskilda böcker, är den boken en av de som starkast inverkade på att jag lämnade kristendomen, religiositeten och drevs mot den frihet och värdenihilism jag hör hemma hos i dag. Inte för att Nietzsche är värdenhilistisk – långt därifrån. Men det är ändå vad boken åstadkom i mig.
Så talade Zarathustra uppfattas nog, i sitt pretentiösa, bibelhärmande språk som gymnasial av en och annan. Eller, kanske snarare den som vördar den som alldeles speciell uppfattas som gymnasial. Det är okej. Det förändrar inte bokens värde för mig. Och kraftigare medel än hån får komma till, för att jag ska anse boken som oväsentlig.
Vad Zarathustra gjorde för mig, var att tvinga mig till nya perspektiv, som inte var möjliga från en inomkristen miljö. Jag såg kristendomen utifrån, och anade de krafter av ressentiment som går som underströmmar, under all dess luftslottsarkitektur av dogmer och antaganden. Och som sedan övertagits av ideologier som bär den kristna kulturen inom sig, utan att bekänna dess namn.
Så blir Zarathustra, genom sin uttalade antikristlighet en antibibel, där Nietzsche på ett fritt sätt får framställa sin filosofi för läsaren, ja, på ett skönlitterärt sätt. För mig, synnerligen väl bevandrad i Bibeln, fungerar det naturligtvis alldeles utmärkt, och gör ett stort intryck.
Jag har läst många böcker som går till frontalangrepp på kristendom och religiositet efter att jag kom i kontakt med Så talade Zarathustra, och det var nog nödvändigt för att rensa mitt tänkande på metafysiska antaganden. Men ingen av dessa har hittills kommit nära den formidabla kraft, som Zarathustra har och har haft hos mig. Filosofen med hammaren må vara lika död som Gud. Men hans skrifter lever tamigfan vidare...
* * *
Så, en bekännelse till en av de böcker som påverkat mig mest... och som fortsätter att påverka mig. Nietzsche ville inte ha några lärjungar. Det är ett svårt bud att lyda.
Inlägg
2 kommentarer:
Väl skrivet. Vissa böcker gör outplånliga intryck. För mig: 1984 av Orwell som jag läste när jag var 14. Sedan Colin Wilsons Outsidern många år senare. Finns många fler, men det är dem jag kommer ihåg nu. Inom filosofin Foucaults Övervakning och straff.
Merci. 1984 är en av de böcker jag borde läst om vid det här laget. Jag läste den första gången för kanske ett tiotal år sen. Nu är det dags igen, känns det som.
Foucault är en man som jag konsekvent missat. Men som jag måste läsa snart...!
Skicka en kommentar