Bokrecension: Jag, Claudius | Robert Graves

Tiberius Claudius Drusus Nero Germanicus 10 f.v.t. – 54 e.v.t.

Jag, Claudius är en fiktiv självbiografi om romerske kejsaren Claudius prekejserliga tid skriven av Robert Graves. Del två, Claudius guden, fortsätter och avslutar serien. Jag, Claudius lär vara en synnerligen välresearchad bok. Och Graves måste haft något av ett hästjobb att skaffa sig tillräckligt på fötterna, för att skriva Claudius fiktiva självbiografi och tydligen hålla sig nära sanningen. Att det dock är en roman det är frågan om, inbegriper givetvis att han också kan ta sig friheter: men känslan förblir genuin.

* * *

Claudius börjar berättelsen om sitt liv i sin allra första tid, och Jag, Claudius tar slut, när han utropas till kejsare i mogen ålder, efter att Caligula till sist mördats. Under dessa närmare femtio år som berättelsen skildrar hinner en mängd för historien utomordentligt kända gestalter passera Claudius liv – Augustus, hans hustru Livia, Tiberius, Caligula, och i marginalen den blivande kejsar Nero. Och många, många fler. — Faktiskt är persongalleriet så rikt, att det är mycket svårt att hålla alla namn i huvudet. Så här i efterhand konstaterar jag, att det nog underlättat läsningen, om jag helt enkelt uppfört ett enkelt index över alla gestalterna, för att få nån sorts ordning på dem. Att de dessutom är släkt med varandra på de mest märkliga sätt fram och tillbaka gör inte saken enklare. Släktträdet i slutet av boken gör mig snarast mer snarare än mindre förvirrad. Det hör nu till. Så såg relationerna ut. Giftermålen bryts och nya påbörjas. Unga aristokrater blir adopterade in i olika släkter, och fädernas synder hämnas i den grad att senare adoptivfäder inte drar sig för att döda sina adoptivbarn. Det är en mycket våldsam historia. Graves blir mycket romersk i sin skildring av alla avrättningar. En lång skildring av en resa kan plötsligt stanna upp genom att en betydande person i berättelsen helt sonika mister sitt huvud av en nyck hos någon mäktig människa. Därmed blir också stilen mycket speciell: den lyckas vara både romerskt korthuggen och småpladdrig på samma gång: småpladdrig i sina många utvikningar och anekdoter, men romerskt korthuggen i skildringar av massakrer, fälttåg, avrättningar. Och mitt i allt står Claudius. Han är släkt med kejsarätten — men genom att han haltar och stammar, tas han aldrig riktigt på allvar, och blir därmed heller aldrig ett hot: detta gör att han överlever, medan andra släktingar förvisas och tas av daga. Claudius är uppenbart intelligent och ägnar år efter år åt sin stora passion: historieskrivning och vad vi idag skulle kalla historieforskning. Han föses blott allt närmare kejsarvärdigheten liksom av ödet.

* * *

Personskildringarna är lysande. Augustus framstår som toffel, hjälplöst i händerna på sina maktberusade hustru Livia. Tiberius börjar väl som en förhållandevis mild regent, men spårar ur, och blir allt mer märklig. Och så Caligula, som är ett kapitel helt för sig. Historiker av idag är väl inte på det klara med hur galen karln egentligen var. Men i Graves version är han helt enkelt vansinnig. Porträttet blir därför mycket levande och tragikomiskt. Caligula kommer underfund med att han är en gud, större än Jupiter själv. Han har en fejd med Neptunus och befaller sina soldater att anfalla – havet. Han gör sin häst till senator. Och han låter befallningar om mord flyga varthän han än får för sig just för stunden. Där Nero mest framstår som en missförstådd och obalanserad människa (se min recension av Nero av Jürgen Malitz), är Caligula ett monstrum. Helt klart måste jag läsa mer om kejsaren som trodde han var en gud på jorden.

* * *

Jag, Claudius är en något omständlig men mycket givande läsning. Jag längtar efter att skaffa del två och återigen sjunka tillbaka till antikens så annorlunda värld.
– – –
Jag, Claudius, Robert Graves, Tidens förlag 1979. ISBN: 91-550-2406-8. 490 sidor.