Konfirmationsbok, år 1904 – och anmärkningar

Fick en konfirmationsbok från 1904 på posten, efter en vinst på Tradera.

Och i den finner jag en bekant berättelse, som jag läst i en kristen pamflett, och som säkerligen uppspelats i mängder av konfirmationsdramer med lagom intresserade konfirmander. Med vissa tidsanpassade förändringar.

Så här står det:

»Till en gammal, from man kom en gång en yngling, glad i hågen och med lätta steg och ropade: 'Fröjda dig med mig, gamle fader! Ändtligen, ändtligen har min farbroder gifvit sitt samtycke. Jag får nu komma till högskolan och blifva en man. Nu är min lycka gjord!'

'Godt min son,' svarade den gamle, 'nu skall du alltså börja att läsa flitigt, dock, — sedan?'

'Efter tre års förlopp tänker jag taga min examen med heder och därefter träda ut i själfständig verksamhet.'

'Och sedan?'

'Sedan skall jag icke låta något brista i flit och samvetsgrannhet; man skall tala om mig vida ikring, och alla, höga och låga, skola söka mig och skänka mig sitt förtroende.'

'Och sedan?'

Seda skall jag uppfostra mina barn, att de också må blifva dugliga människor, att de må arta sig väl och träda i sin faders fotspår.'

'Och sedan?'

'Sedan skall jag slå mig i ro, glädja mig åt mina barns lycka, värmas af deras kärlek och framlefva en lycklig ålderdom.'

'Och sedan?'

'Sedan? — Ja — ständigt kan man ju icke blifva på denna jorden, och om man också kunde det, skulle det väl icke vara lyckligt— sedan, ja — sedan måste jag dö.'

'Och sedan?' sade den gamle igen, fattade båda hans händer och såg honom in i ögonen.

'Min son! Och sedan?'

Då bleknade yngligen, började darra, och tårarne strömmade från hans ögon.

'Haf tack, gamle fader' sade han slutligen, 'jag hade glömt det hufvudsakliga, att det är människorna förelagdt en gång dö – och sedan domen. Men härefter skall jag icke förgäta det!'«

– Konfirmations-Bok, C. W. K. Gleerups förlag 1904, sid. 14ff.

* * *

Några anmärkningar:

Dödskulten är som vanligt framträdande i den kristna världsbilden här – och i berättelsens moderna versioner. Själva meningen med existensen skjuts ut från det liv vi känner här, ja, det enda livet vi faktiskt känner till, till det okända efter döden, som – så vitt vi vet och har anledning att anta – inte skiljer sig till sin natur från tillvaron före födseln. Det är en avskyvärd perspektivförskjutning. Istället för att hylla ynglingen för hans nyfikenhet och framåtanda, framhärdar den gamle i att sätta döden framför honom. På så vis trivialiserar han all yngligens initiativkraft, till förmån för att leva ett liv kuvat under religionen i medvetenhet om en dom. Den gamles förmaning är till sist ett »ta dig i akt!«, istället för det betydligt mer tillåtande »passa på!«.

Auktoritetstron är given, i det att den okunnige per automatik är den unge, och den vise per automatik den gamle. Vi vet så väl, att vishet inte har med ålder att göra, utan består i förmåga att tänka kreativt och intellektuellt. Sjuttio år av vidskepelse kan inte ersätta tio år av kritiskt tänkande. Som ledsagare och rådgivare aktar vi de gamle inte för deras ålder. Vi bör akta dem, liksom alla människor, i mån av deras kreativitet och intellektuella skärpa. Och vi aktar dem i den mån de förmår analysera sina och andras erfarenheter.

– I den kända sagan tar så den gamle en levnadsglad och obekymrad yngling och gör honom till en förkrossad och dödsfruktande skugga av det han var. Det, om något, är en synd.