Bokrecension: Breven från dödscellen

Breven från dödscellen: Ethel och Julius Rosenbergs brev innehåller brevkorrespondens mellan Ethel och Julius Rosenberg, och ett antal brev som endera av dem skrivit till sin advokat.

1950 grips amerikanska medborgarna, makarna Ethel och Julius Rosenberg för spionage för Sovjets räkning. Rosenbergs var kommunister. Ethel och Julius döms till döden. Domen skedde till stora protester från omvärlden, och med starkt ifrågasättande av deras skuld. När jag nu försöker få någon uppfattning av hur man ser på frågan i dag, verkar det som att de flesta kännarna av fallet menar att Julius faktiskt var skyldig till spionage, och att hans hustru var medveten om makens aktiviteter, men utan att själv vara inblandad mer direkt. Och vad gällde spionaget? Atombomben.

Som dömda till döden satt de i var sin cell på death row i Sing-Sing, med bara några meter mellan sig, men med tillåtelse till endast ett möte per vecka, med ett nät mellan sig. Men med möjlighet att skriva brev till varandra.

* * *

Läsningen är ganska enahanda. Den kretsar främst kring tre olika teman:

1. Makarna bedyrar sin kärlek till varandra.
2. Makarna yttrar sin omsorg om sina två söner.
3. Makarna reflekterar över sin situation och hur de med all säkerhet kommer att bli frikända.

Men att läsningen är enahanda förändrar inte det faktum, att läsningen är djupt rörande och fascinerande. Rosenbergs får sina överklaganden underkända. Och nådesansökan avslås av president Eisenhower själv. Och de inser steg för steg, att de står inför sin egen död – även om de inte ger upp hoppet om en räddning i slutskedet.

Och det verkar som om myndigheterna försöker ge dem deras räddning: de försöker övertala dem att erkänna, och så rädda sina liv. Men makarna står fasta. De kämpar för sanningen, menar de. Och, om man får utgå från att Julius var skyldig och Ethel kände till spionaget, då blir breven än mer fascinerande. Är det verkligen möjligt att Julius, i brev efter brev, när han bekänner sig till sanningen och deras oskuld, har ett annat perspektiv än det rent juridiska? Är hans sanning större? Syftar han på sanningen i kommunismens mål? Är spionaget – om det nu verkligen förekom – ett medel för att nå ett vackert mål?

Jag är fascinerad av brev. De är omedelbara. De är fragment, eftersom man omöjligen kan känna till all kontext omkring dem. Och de är ofta personliga. Nära människan. Förhoppningsvis.

* * *

Förord och efterskrift utgår från att domen mot Rosenbergs är felaktig, och att amerikanska staten är skyldiga till två mord. Nämnda efterskrift är skriven av Helen Sobell, vars make var bekant med Julius Rosenberg och själv blivit fängslad. När boken ges ut på svenska 1961 sitter han fortfarande i fängelse, efter över ett decennium i fångenskap. Han kom att sitta i 17 år, och hävdar sin oskuld så sent som 2008, vid 91 års ålder, då han intervjuades för New York Times, enligt Wikipedia. Helen Sobell dog 2002.

* * *

Julius och Ethel Rosenberg avrättades i elektriska stolen den 19:e juni 1953. Julius dog vid första elektrifieringen, skriver Sara Griberg i Allt om historia. Ethel fick elektrifieras flera gånger, och att döden inträtt kunde konstateras först efter fem minuter.
– – –
Breven från dödscellen: Ethel och Julius Rosenbergs brev, Ethel & Julius Rosenberg, Clarté 1961. Ej ISBN.