»All those people, all those lives, where are they now?«

Eftersom jag tycker att det är så förfärligt roligt med gamla uppslagsböcker, tar vi ett utdrag ur Bonniers konservationslexikon till.

»Kyrkogård, eg. det avskilda området vid l. runtom en kyrka, numera ofta liktydigt med begravningsplats. — I K:s jord begrovos ursprungligen endast de fattiga, medan förnämare personer begrovos i kyrkorna l. därmed sammanbyggda gravkor (se d. o.), men sedan detta bruk upphört l. förbjudits (jfr Gravskick sp. 1471), blev K. platsen även för de förmögnares gravar och därmed även för deras ofta arkitektoniskt och skulpturalt rikt utformade gravvårdar (se d. o.). — Trol. ägnade man redan under medeltiden uppmärksamhet åt K:s planläggning, indelning och plantering, som senare rönt intryck av olika tiders trädgårdskonst (se d.o.). K. inhägnades av en 'balk' av liggande timmer l. en mur av sten (bogårdsmur). Den senare tjänade under medeltiden stundom försvarssyfte, liksom ibland även kyrkan själv l. den invid densamma flerstädes, särskilt i Gotlands kusttrakter, förkommande kastalen (se d. o.). Såväl under medeltiden som senare försågs muren med monumentala ingångar, s. k. stigluckor (se d. o. l portaler; under 1700-t. och in på 1800-t. lades stundom [...] å murens insida en rad gravkor, varigenom K. erhöll en mera sluten karaktär i klikhet med den italienska campo santo (se d. o.). Under 1800-t. revos i allm. murarna kring städernas K., som omordnades i parkstil, samtidigt som begravningsplatsen flyttades utanför stadsområdet. Genom hälsovårdsstadgan 1874 förbjöds begravning inom stad: i den nya hälsovårdsstadgan 1919 har detta förbud bortfallit, men såväl för stad som land ha vissa hygieniska krav på K. uppställts. De utanför staden belägna begravningsplatserna utformades till en början på samma sätt som den äldre K. kring kyrkan, vilken här ersattes av ett gravkapell för jordfästning, men på senare tid har en strävan framträtt till en mera arkitektonisk sammankomponering av natur och gravplatser och en mera enhetlig utformning av dessa. [---]«

– Bonniers konversationslexikon, vol. VII,
Albert Bonniers förlag, 1925, sid. 2f.

Kyrkogårdar är en särskild plats i det offentliga rummet. De flesta har en särskild respekt för utrymmet där vi lägger våra döda. Det är en särskild plats att promenera omkring på, och läsa korta biografiska data: namn, född, död, kanske en bostadsplats, kanske någon hälsning eller vers, ofta någon form av symbol. Och så dröjer man lätt sentimental vid en sten som inte längre vårdas av någon, där guldskriften nästan fallit bort, och där en skylt uppmanar gravrättsinnehavaren att höra av sig till kyrkogårdsförvaltningen: därunder ligger de bortglömda döda.

Men åter: jag önskar att fler kunde använda gravvården för att bli något mer personliga – några korta inhuggna ord som passar in på den eller dem som döljs i jorden. Eller nåt de själva brukade säga. – Tusentals och åter tusentals döda faller i glömska på kyrkogårdarna och backar bort ut ur människornas medvetande. Några ord i huggen skrift skulle göra dem något litet mer levande för oss som vandrar över deras gravar.

»...all those people, all those lives,
where are they now?
With the loves and hates
and passions just like mine.
They were born,
and then they lived,
and then they died...«

– Morrissey