Huvudperson och berättare i den fruktansvärda skildringen av en absolutistisk byråkrati, är kemisten Leo Kall. Kall uppfinner en kemisk substans, som fungerar som sanningsserum. Medlet får namnet Kallocain. Med det blir det möjligt att kontrollera Statens medsoldater inte bara till gärningen, utan även till tanken.
Kallocain gavs ut 1940. Kommunismen i öster och nazismen i söder torde ha påverkat Boye, när hon satte sig ner och konstruerade en stat mer kontrollerande än någondera dessa stater, ja, mer kontrollerande än ens Nordkorea av i dag. Vi får aldrig veta exakt vilken ideologi som motiverar Världsstaten, men det blir uppenbart att ideologin föraktar individen och ser Staten som tillvarons mål.
I Världsstaten är medborgarna snarast matematiskt inordnade i olika underjordiska städer. Leo Kall arbetar och bor i Kemistaden nummer 4. I varje lägenhet finns ett polisöga och ett polisöra – apparater som avlyssnar och bespejar medsoldaterna. Angiveriet är naturligtvis omfattande, och Kall själv blir angiven, när han håller ett tal under en av de ideliga samlingarna, där han antyder att en moder kan känna ledsnad över att hennes barn tas ifrån henne för att utbildas av Staten.
Men Kall är en nyttig idiot. Han lever för Staten som kristna lever för Gud. Han sväljer propagandan och avskyr sin milde chef, Rissen, som verkar ha medlidande med de försökspersoner, som sanningsserumet testas på. Där Kall lever helt för staten, enligt devisen, att staten inte finns för individen, utan att individen finns för staten, verkar Rissen vara oroväckande öppen för individualism. Men i Kallocain får läsaren följa Kall, allteftersom han, fruktansvärt motvilligt, får sina ögon öppnade.
* * *
Karin Boye målar upp en fantastiskt obehaglig bild av en stat, där en fascistoid-kommunistisk statlig byråkrati fullständigt tagit kontrollen över de enskilda medborgarna. Hon skildrar det bisarra i att varje medborgare till sist, genom ny lags införande, ska kontrolleras inte bara till gärningen, utan även till tanken, och hur då – med Rissens ord – ingen över fyrtio års ålder kan vara oskyldig. Men Boye visar också på hur det även bland de avskärmade människorna finns tvivel, på att det monolitiska statstillbedjandet är det enda och bästa sättet att leva. De vet kanske inte alltid vad alternativet är, men de anar och längtar på ett snarast religiöst sätt, efter alternativ.
Kallocain är en mycket bra bok, och jag kan bara vara förvånad över att den inte är obligatorisk läsning på gymnasieskolornas svenskakurser (eller för all del i livsåskådning eller historia). Boyes språkbruk är naturligtvis utsökt, och fastän boken är sjuttio år gammal, känns den nästan helt modern. Det borde vittna om hur oerhört fräsch den måste ha känts när den kom ut 1940.
Läs Kallocain.
– – –
Kallocain, Karin Boye, Albert Bonniers Förlag 1965. 227 sid. Ej ISBN.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar