Text: Blot

I juletid passar det sig naturligtvis alldeles utmärkt bra att läsa lite om blotande.

Lite källkritik hade inte skadat vid denna gamla texts tillkomst, men texten vittnar i vilket fall om hur man såg på blotandet, när texten skrevs – 1923.

»Blot, offer hos de hedniska nordborna. Därvid offrades mestadels djur (hästar, hundar o. s. v.) men även människor. Offerplats var ursprungligen den heliga lunden med källa och heliga träd, varvid offren antingen nedsänktes i källan eller upphängdes i träden. Ofta slaktades offren över kittlar, 'blotbollar', i vilka blodet uppsamlades. Sedan doppades kvastar i blodet, med vilket man bestänkte deltagarna i B., tempelväggarna och altarna. Årligen höllos trenne stora offerfester: om om hösten, vid midvintern och på våren. I Uppsala firades dessutom vart 9:e år en för de svenska landskapen gemensam fest under 9 dagars tid. Offra kunde, liksom bland de övriga germanerna, vilken friboren man som helst, framför allt hövdingar och konungar. Dock funnos vid större tempel även präster anställda.«

Bonniers konservationslexikon, band II, sid 123.
Albert Bonniers förlag 1923.

Nå, människooffer – det vettetusan. Och hedniskt prästerskap? Än mer tveksamt. Tempel, förutom Uppsalatemplet – tveksamt det också. Men – som en bild av tjugotalets syn på hednablotet: en utmärkt text.