Fiktiv genretext: Griftetal I

Griftetal av komminister Gert Berg, hållet under begravningsgudstjänsten i S:t Markus kapell, Göteborg, fredagen den 20 maj 1988.

♦ ♦ ♦

– I Jesu namn.

Vi har samlats för att ta avsked av en älskad make, far, familjemedlem, släkting och vän: Erik Rolf Söderskog, och överlämna honom i Guds händer.

Jag påminns när jag tänker på Eriks liv om den gången Jesus gick på vattnet. Av lika förunderliga slag kan Eriks liv synas vara för oss som inte kände honom närmare: jag har ju bara hört vad ni sagt om honom. Men det blir ändå så tydligt: han företog sig det ena efter det andra och det är nästan obegripligt hur en enda människa kan ha hunnit så mycket under de femtiofem år som han vandrade här ibland oss. – Det var ju nästan något övernaturligt över honom!

Erik gick till sjöss när han var sjutton år. Han anlöpte hamnar i Buenos Aires, Rio, Panama, Singapore, Hongkong, Nordkap, Edinburgh, och inte minst Göteborg, där han fyra år senare träffade Ingela. Och från den ena dagen till den andra bestämde han sig för att gå i land. Utan vare sig lägenhet eller arbete lyckades han efter några veckor på motell ordna också det. Först jobbade han i en kiosk, och sedan på olika fabriker under några år, innan han fick jobbet som resesäljare för Tuxolight. Där sålde han reklamtryck åt olika företag runt om i Skandinavien. 

Det tog ett tag, men han och Ingela flyttade ihop i Biskopsgården och senare gick flytten till Majorna. Lägenheten där hade sina brister, förstår jag, men helgerna ägnade Erik och olika personer i hans bekantskapskrets åt att fixa och ordna, så att det med tiden blev både bekvämt och vackert.

Dock slutade aldrig sjön att ropa på honom. Ni fick möjlighet att skaffa en motorbåt, och så var alla lediga stunder upptagna med att åka mellan öar och kobbar i skärgården, och någon gång över till Danmark, innan motorbåten byttes ut mot Diana, den smäckra segelbåten. 

        Med Diana kunde också allt tagit slut. Ett tag efter att Jonas kommit till världen låg ni ute med Diana i Bohuslän, i närheten av Marstrand. Båten gick på grund, tog in vatten och hotade att sjunka. Men det var inte djupare än att hon lade sig på botten, medan ni tre fick ta jollen in i land. Naturligtvis såg Erik till att bärga, reparera och renovera Diana, och nästa sommar var hon sjöduglig igen, och kanske ännu mer i ordning än hon någonsin varit förut. Och då hade ni också fått tillökning i form av Robert.

När Erik hunnit bli fyrtio år lämnade han Tuxolight och öppnade eget tryckeri, Söderskog Tryck. Affärerna gick lysande, men innebar mycket arbete och många sena kvällar. Erik föredrog i början att göra så mycket som möjligt själv, men efter några år kunde han expandera, och de sista åren hade företaget åtta anställda.

Det var förra året som Erik märkte att något inte var som det brukade. Han blev andfådd lätt och det högg i bröstet. Det visade sig att hjärtat inte var i bästa form. Trots mediciner och en planerad operation orkade inte hjärtat längre än att det till sist stannade en vårdag för snart tre veckor sedan. Då hade Erik varit sängliggande i några dagar, och blivit allt sämre. Och alla ni i familjen hann ta er till lägenheten i Majorna, där han fick vara kvar ända till den sista kvällen, då ambulansen hämtade honom.

Ingela berättade, att nu är det så tomt där i lägenheten. Och hur hon fortfarande kan höra Eriks röst: han ropar eller kommenterar något. — Ja, hon sa, att ibland flyttar han på möblerna, så att fåtöljen står rakt framför teven eller så är stolen där han brukade sitta vid köksbordet utskjuten. Några gånger har hans jacka fallit från sin krok innanför dörren. — Vi märker så hur stark sorgens kraft är att skapa nästan påtagliga minnen, som om de vi saknar aldrig riktigt gått ifrån oss. Något liknande hände mig när jag satt och skrev detta griftetal. Jag hörde en röst över axeln som sa: ”Se nu till att nämna båtarna, de var viktiga”, ja, tre gånger hörde jag samma mening, lika klart som om nån stått bredvid mig. Era minnen har alltså nått även mig och gjort stort intryck på mig. 

Liksom Petrus sjönk i vattnet när han skulle gå till Jesus och inte riktigt trodde, så är det också för oss människor lätt att sjunka i förtvivlan, och tro att vi är ensamma, att vi aldrig mer skall se varandra. Det är dock inte vad kyrkan lär: en dag skall vi se varandra igen, de döda likaväl som de ännu levande. Det är vårt hopp, och håller vi fast vid Jesus i alla stormar och över alla vatten, så skall det hoppet, det tror jag, förverkligas för oss alla. 

        Amen.

Bokrecension: Svenskan i tusen år | Lena Moberg, Margareta Westman (red.)

Svenskan i tusen år. Gimtar ur svenska språkets utveckling är en samling texter om svenska språket, sammanställda under redaktion av Lena Moberg (f. 1936) och Margareta Westman (1936–2000). 

Boken utkom första gången år 1996.

* * *

Svenskan i tusen år rymmer elva essäer eller artiklar som samtliga förhåller sig till svenska språket och ofta svensk språkhistoria. Den första texten behandlar den svenska som talades och skrevs under vikingatiden, och den sista texten ger några prövande och lätt varnande utblickar mot svenskans framtid.

Svenskan som språk, skriver Henrik Williams i sin text, börjar kunna anas på 800-talet. Då har den process börjat som kom att utsöndra de olika nordiska språken – och dialekterna – från varandra ur ett en gång gemensamt urnordiskt tungomål. 

Det innebär emellertid antagligen inte att vi hade kunnat göra oss förstådda i samtal med en vikingatida förfader, får vi veta. Svenskan hade lång väg att gå innan den förändrats till den nysvenska som vi talar och skriver i dag, och som egentligen börjar formas först någon gång på 1500-talet, för att ta ytterligare ett steg i vår riktning under 1700-talet. 

Vid det laget hade andra språk än nordiska sedan länge berikat svenskan, särskilt tyskan, franskan och latinet. 

* * *

Men svenskan som språk är inte något enhetligt, inte ens i våra dagar. 

Dialekterna var sannolikt långt starkare till vardags för drygt hundra år sedan än i dag, men de finns ju fortfarande kvar, om än i något avslipade varianter. Och även om man väl kan ana en talspråkifiering av skriven svenska, så är vårdad, skriven svenska likväl i allmänhet fortfarande något annat än talad svenska, även om vi tack och lov i de flesta sammanhang kommit en bra bit ifrån den blytunga kurial- eller kanslisvenska som en gång var given i många officiella sammanhang. 

Och även om man i media är mer tillåtande än förut visavi dialektala uttal, är ändå en slags rikssvenska stommen och riktmärket i språket, och är det språk som i regel används i de flesta officiella sammanhang, medan dialekterna fortfarande får breda ut sig i närmiljön. 

Jag märker själv hur min egen dialekt blir olika framträdande beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Under en löneförhandling eller i ett universitetssammanhang blir mitt språk stramare och mer riksspråkligt, men i privata eller mer vardagliga sammanhang, alldeles särskilt i samtal med äldre personer från min hembygd, framträder dialekten som en markering som nog vill uttrycka en gemenskap, en tillhörighet.

* * *

Texterna i Svenskan i tusen år är av mycket olika slag, även om ämnena förenas i det språkliga ärendet. En del är ledigt hållna essäer, andra mycket stramt hållna vetenskapliga utredningar i artikelform, med lägre grad av populärt tilltal. Men det som tas upp är konsekvent intressant. 

Vi får, för att bara göra ett urval, lära oss något om hur man möjligen okvädade varandra under 1600-talet. Dragkampen mellan latinet och svenskan i vetenskapliga texter på 1700-talet behandlas, liksom hur arbetarklass och allmoge tillägnar sig ett offentligt språk genom folkhögskolor och nykterhetsloger, och om riskerna med att använda fel typ av språk vid fel tillfälle. 

En analys av massmediespråk bjuds vi på, och vad gäller tidningsprosan utfaller analysen inte alldeles till dess fördel i de fall då den tenderar att motarbeta komplexitet och nyanserade resonemang till förmån för en story med tydliga goda och onda krafter. 

I en avslutande text dras några linjer ut för svenskans framtid; jag kan tycka att texten är av det dystrare slaget, men den varnar oss i vilket fall för att göra oss språkligt urarva, genom att låta engelskan i allt fler sammanhang bli det officiella språket, såsom i det europeiska samarbetet, inom affärsvärlden, inom vetenskapen. 

Vi kan, menar Margareta Westman helt riktigt i denna text, i allmänhet inte tala engelska såsom engelsktalande själva gör, och därmed ger vi oss själva ett sämre utgångsläge när vi ska föra resonemang på ett annat språk än det egna. Att ett exempel på lösning skulle vara att låta till exempel latin bli EU:s grundspråk förefaller mig utopiskt, även om det skulle innebära att alla i sann jämlikhetsiver skulle få lägga ner mer jämställd mängd tid på att lära sig språket och så få mer liknande förutsättningar. 

Engelskans hegemoni är nog här för att stanna, åtminstone under överskådlig tid; samtidigt tänker jag att vi behöver ju inte nödvändigtvis använda oss av engelska i de sammanhang där svenska lika gärna kunde fungera lika väl. 

Ett språk man lär sig i skolan ligger ju sällan lika bra i munnen som ett språk man fötts upp med och talar vid köksbordet. Ja, trots ganska omfattande engelskstudier upplever jag definitivt för egen del att jag har långt sämre precision eller flyt när jag uttrycker mig på engelska än på den svenska jag älskar.

* * *

Artiklarna i Svenskan i tusen år har försetts med litteraturlistor, som kan komma den till god nytta som vill fördjupa sig inom något ämnesområde som adresseras, vare sig det nu handlar om runsvenska, dialekter eller – eller något annat.

Svenskan i tusen år ger en inblick i den språkvetenskapliga ämnessfären som väcker nyfikenhet på att lära sig mer! Själv fastnar jag gärna särskilt vid de specifikt språkhistoriska utredningarna, analyserna och slutsatserna, men den som är intresserad av mer samtida frågeställningar och framtida utmaningar hittar också mycket av intresse i detta verk.
– – –
Lena Moberg, Margareta Westman (red.), Svenska i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 81. Stockholm. Norstedts Förlag AB, 1996.

Bokrecension: Stefans lilla gröna | Stefan Sundström, Jeanette Andersson

Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap är skriven av vispopartisten Stefan Sundström (f. 1960) och försedd med fotografier av Jeanette Andersson (f. 1968). Boken utkom år 2010.

* * *

Läser jag Thorueau eller läser jag Stefan Sundström? Ibland är deras livshållningar varandra mycket lika. I Stefans lilla gröna låter Sundström gedigna tips om självhushållning ingå förening med en civilisationskritik som ligger den amerikanske filosofens läror nära. 

Samtidigt som vi får lära oss att göra egentillverkat snus, vikten av kompostering och gödsling, och hur man ska bete sig när man har höns, så finns boken igenom även en ideologisk hållning av kritik mot det samhälle Sundström ser omkring sig: en värld där vinst- och effektivitetsmaximering styrt industrier och kommersen, där maten transporteras globalt, och där man arbetar tills man går i pension, omgiven av klingande reklam – eller propaganda, som Sundström klassificerar den som.

Jag uppskattar den typen av civilisationskritik. 

Jag tror verkligen på de värden som ligger förborgade i att ha en egen stuga med en egen trädgård med egna odlingar, bortom städers stress och hets. Jag tror inte att förvärvsarbete nödvändigtvis är livets mening, även om ett arbete i sig naturligtvis kan vara synnerligen meningsfullt. Men det finns också andra värden: baserade både på gemenskap med dem som är nära, och på förmågan att stå på egna ben så mycket som möjligt, utanför samhällsmaskineriet – ett maskineri där du i värsta fall riskerar att bli en funktion snarare än ett subjekt.

Att jag sedan inte tilltalas av Sundströms slutord, som möjligen antyder behovet av en revolution för att  rädda världen — det är en annan sak. Hans ”levnadsstämning” (för att låna ett begrepp av Vilhelm Ekelund) kan jag djupt sympatisera med ändå. Jag tror att det ligger något väsentligt i att undvika överkommersialisering av det egna livet: ju mindre dina kommersiella behov, desto mindre dina ekonomiska behov. Anhopande av allt annat än nödvändiga ägodelar och statusmarkörer är åtminstone inte något för mig. 

* * *

Stefans lilla gröna är full av goda, praktiska råd för den som vill och har möjlighet att bli mer självförsörjande. Fotografierna är mästerliga och skänker sin särskilda stämning åt verket. Språket är slängigt och mycket ledigt, stundom kryddat med svordomar och talspråkighet; meningarna förses gärna med utropstecken. Tilltalet är okonstlat och naturligt. — Man slås av att Sundström framstår som synnerligen sympatisk, någon man gärna hade suttit och småpratat med en stund.
– – –
Stefan Sundström, Jeanette Andersson, Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap. Stockholm: ETC förlag, 2010.

Bokrecension: Herland | Charlotte Perkins Gilman

Bild: Fernando Aravena, Pixabay (beskuren)

Herland är en roman av den amerikanska författaren och feministen Charlotte Perkins Gilman (1860–1835). Boken utkom första gången på engelska 1915. Jag har läst den i Project Gutenbergs e-boksupplaga.

* * *

Charlotte Perkins Gilman formar i Herland vad som rimligen ska förstås som en utopi. Någonstans i en avlägsen dal, omgiven av branta berg, ligger en hel civilisation fördold. Tre miljoner människor bor där, och samtliga är kvinnor. Och med hjälp av en flygmaskin lyckas tre amerikanska män ta sig dit, efter att ha hört mystiska rykten om platsen. Kulturkrocken är givetvis monumental.

De tre männen, Terry, Jeff och Van, är mest figurer som olika egenskaper projiceras på. 

Terry är den skränige machomannen med en sällsynt misogyn hållning, Jeff är romantikern som gudomligförklarat alla kvinnor, och Van är den vanliga människan, en representant för en rationell genomsnittsman. Det är också Van som är hela historiens berättarjag: det är han som i efterhand skildrar de tre vännernas drygt årslånga tillvaro i landet de kallar Herland.

* * *

I mångt och mycket är Herland som bok en beskrivning av hur detta besynnerliga land fungerar: dess seder och bruk och dess historia samt hur kvinnorna där egentligen ter sig.

Dalen skärmades av från yttervärlden efter en geologisk katastrof för omkring två år sedan. Samtidigt var de flesta männen utanför dalen och krigade. Men, under över alla under, på något sätt födde en kvinna ett flickebarn utan mans inblandning, och sedan dess har ättlingarna till henne i allmänhet fött fem flickebarn var, tills dalen var full i relation till dess resurser, och man genom snarast psykologiska metoder kunde börja med effektiv barnbegränsning.

I Herland råder harmoni och nästan inga brott begås. Under seklerna har man förfinat en slags rashygien, som gör att oönskade egenskaper inte förs vidare. På ett lika praktiskt inriktat sätt har man styrt vilka växter som tillåts förse folket med mat. Och i sin pragmatism har man knappast hört talas om urgamla lagar: lagarna är underkastade ständiga revideringar, alltefter hur folket växer i sin kulturella mognad och ökar i insikter. 

För de är inga vildar. Männen märker att kvinnorna är själsligt högt utvecklade, och inte heller i teknologiskt avseende är de nödvändigtvis särskilt långt bakom resten av världen. All sin håg har kvinnorna inriktat på utveckling och mödraskapet som kollektiva ansträngningar.

* * *

Det är kanske tänkt att kulturen i Herland ska framstå som en idyllisk tillvaro, en feministisk utopi. Men sådan verkar den åtminstone inte för mig. 

Tillvaron är påtagligt blodlös och avsexualiserad och framställer landets kvinnor som ett slags änglalika, könlösa väsen, helt inriktade på nytta, barnuppfostran och utbildning. De är ett annat slags människor än männen som kommer dit. Alla kanter är avslipade så att världen där blivit rosaskimrande och eterisk, utan alla spänningar, utan drama. Berättarjaget säger: ”I never heard a child cry i Herland, save once or twice at a bad fall ...”.

När de tre männen omsider gift sig med tre kvinnor från Herland – äktenskapsceremonin och hela äktenskapsinstitutionen är en eftergift från kvinnornas sida, eftersom äktenskap inte existerar i denna dal – visar det sig att deras hustrur minst av allt är intresserade av något sexuellt samliv. Det är som att deras sexualitet sublimerats till de andra aktiviteter som de har för handen: vänskap, arbete – ja, och nyttan.

* * *

De tre männen börjar sin vistelse i Herland som ett slags fångar, men får stegvis allt större frihet. De lär kvinnorna om världen utanför, kvinnorna lär männen om livet i dalen. De förra är mer nyfikna än något annat, de senare är mest förbluffade. 

Det är i kontrasterandet mellan civilisationerna som en av de snyggaste effekterna ligger i hela boken. Kvinnornas naturliga frågor om kvinnornas situation i männens hemland USA pekar på det – åtminstone då – ofta naturligt tagna men egentligen märkliga i den ojämställdhet som råder: Varför ska kvinnorna vara hemma och sköta hemmet och barnen? Varför ska kvinnorna ta männens efternamn? Varför har kvinnor andra kläder än män? Alltså: Varför ska kvinnornas värld begränsas och underordnas och dekoreras och ställas under mannens överinseende?

* * *

Herland är en i stort sett stillastående skildring – frånsett några inslag av äventyr och mer betydande handling – av en utopisk eller dystopisk värld, beroende på var man lägger emfasen. 

Jag stöts bort av hur romanen utmålar kvinnor och män som i grunden helt annorlunda väsen, där kvinnorna kunde skapa ett asexuellt paradis, om de bara slapp ifrån männen men ändå kunde föröka sig. Därmed förnekas eller förminskas sexualiteten, driftlivet, potentialen till konfliktskapande och våld hos kvinnor. Kvinnorna i Herland mister mycket av sin komplexitet genom att de fråntagits nästan alla mörka kontraster inom och mellan sig själva.
– – –
Charlotte Perkins Gilman, Herland. Digitaliserad som epub av Projekt Gutenberg.

Bokrecension: Den gyllene krukan | E. T. A. Hoffmann

E. T. A. Hoffmann

Den gyllene krukan (ty. Der goldene Topf) är skriven av E. T. A. Hoffman (1776–1822). 

Berättelsen utgavs första gången 1814 på tyska. Jag har läst verket i en svensk utgåva från 1981, i översättning av idé- och konsthistorikern Teddy Brunius (1922–2011), som även skrivit ett förord.

* * *

E. T. A. Hoffman var en tysk jurist, som även ägnade sig åt komponerande och författande. Han räknas till den romantiska skolan. Åtskilliga av hans texter finns översatta till svenska, många redan på 1800-talet.

I Den gyllene krukan tar Hoffmann med läsaren till Dresden, uppskattningsvis någon gång i början av 1800-talet, eller till samma tid då historien kom till. I Dresden låter berättarjaget oss få höra om studenten Anselmus, en något fördrömd figur som råkar in i de mest besynnerliga omständigheter. 

Hoffmann lyckas på ett hypnotiskt sätt blanda samman realism och fantastik: gränsen mellan saga och grå verklighet överträds fram och tillbaka genom hela berättelsen; huruvida en själ kan anses frisk eller sjuk blir en fråga om perspektiv. Men alltmer förs vi in i den magiska värld dit Anselmus öde leder honom. 

Anselmus förälskar sig i en blåögd orm, som han först ser i ett fläderträd på Kristi himmelfärdsdag. Han är nog själv ibland osäker på om hans syn och vad han hört är verkligt, men åter och återigen förs han över gränsen till det magiska. Samtidigt brottas han med sina känslor för sin beskyddares, rektor Paulmanns, dotter Veronika.

Efter att Anselmus fått arbete som kopiator hos arkivarie Lindhorst börjar dock de magiska inslagen i tillvaron att steg för steg uppenbaras för Anselmus. 

Den kunglige statstjänstmannen Lindhorst är inte bara en kunglig statstjänstman: han är inte bara en människa. Nej, han kommer från en annan värld, liksom hans döttrar, varav en är den blåögda ormen Serpentina. Och nog finns där en kraft som motarbetar Anselmus indragning i denna drömska magiska sfär: en svartkonstens representant – en häxa.

* * *

De fantastiska inslagen i Den gyllene krukan blir alltmer halsbrytande. Men de balanseras ständigt av Anselmus omgivning, som stundom för honom tillbaka till sans, till den värld vi alla känner, och stundom slukas av den rusiga kraft som utstrålar från den alternativa verklighet som griper tag om studenten. 

Det är just glidningen mellan realismen och magin som utgör en av de begeistrande styrkorna med denna saga: hur Hoffmann inte tappar läsarens förtroende. Det är en grannlaga sak: en saga som matas med för mycket osannolikheter stegrar sig lätt läsaren inför – det kan bli för mycket. 

Här är osannolikheterna insatta i ett helt system som tillhör en annan värld än den vardag i Dreseden som utgör fond till hela historien, en sagovärld där varelserna inte är av samma slag som i denna världen, där djuren talar, och en orm också kan ta kvinnoskepnad, och tvärtom. Och jag tycker att det fungerar.

* * *

Berättelsen har i någon mån skräck-gotiska inslag. Vi har magin och svartkonsten, och vi har arkivarie Lindhorst rimligen jättestora hus, vi har de övernaturliga inslagen och den själsliga hälsans kantring. Vi har en annan verklighet som på något vis överlagrar den vanliga verkligheten, och mellan vilka någon typ av trafik kan ske, enligt regler som vi aldrig riktigt blir klara över som läsare. 

Den gyllene krukan är en underbar historia som lätt trollbinder med sina vyer mot något som inte är verkligt, men som Hoffmann genom sina ord ändå gör verkligt: en värld där en salamander kan vara en kunglig tjänsteman i mänsklig form och en häxa kan komma till av föreningen mellan en drakfjäder och en rödbeta.
– – –
E. T. A. Hoffman, Den gyllene krukan (ty. Der goldene Topf). Övers. och förord Teddy Brunius. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, Bra Klassiker, 1981.

Bokrecension: Nietzsche | Maximilien Le Roy, Michel Onfray

Nietzsche. Att skapa sig frihet (fr. Nietzsche. Se créer liberté) är en grafisk biografi av Maximilien Le Roy (f. 1985), baserad på en text av Michel Onfray (f. 1959), i översättning av Jim Jakobsson. Boken utkom på franska första gången 2010, och på svenska 2011.

* * *

Den som något sysslar med det västerländska tankelivet under sent 1800-tal och 1900-talet kan svårligen undvika Friedrich Nietzsche. Han står som en portalgestalt som man måste förhålla sig till. Han utmanade vad många uppfattade som självklart, och han missbrukades som kanske få andra av eftervärlden, och har citerats med gillande av både reaktionärer och revolutionärer.

För egen del innebar mötet med Nietzsche något omvälvande. I dag är hans betydelse för mig kanske inte lika stor som den en gång var: jag har överlevt hans inflytande och sökt mig till andra skogskällor för klart, friskt vatten.

Det kan synas kontraintuitivt att det skulle finnas en grafisk biografi om den tyske professorn, diktaren, författaren: ett liv levt bland böcker och bokstäver är inte nödvändigtvis rikt på äventyr som lämpar sig för grafisk framställning. Om jag hade tänkt så, så hade jag motbevisats av Maximilen Le Roys känsligt utförda verk, som baserats på ett filmmanus av den franske filosofen Michel Onfray.

* * *

Nietzsche. Att skapa sig frihet är inte i första hand en bok om de tolkningar av verkligheten som Nietzsche formulerade, även om en parafras av dem givetvis flyter genom en stor del av framställningen. Och man anstränger sig i boken för att visa bort vulgärbilden av Nietzsche som stenhård och – framförallt – trycker man på hur han inte var antisemit, vilket bör vara bekant för var och en som något sysslat med hans texter.

Istället möter vi en svårt lidande Nietzsche, en människa lite utanför tillvaron, en ensamvarg riden av ångest och mött av oförstående. Boken ger nedslag i hans liv, kronologiskt sett från födseln till döden, efter ett decennium av sinnessjukdom. 

Vi får lära känna en Nietzsche som kämpar med att hitta en välmotiverad livsstrategi och tolkning av tillvaron. Ja, där finns det hårda, men också en mild och djupt kännande människa. Där finns lidandet. Om och om igen målas Nietzsche liggande i sängen, vriden i ångest, han, som gjort upptäckten att världen består av så många lögner: kristendomen är en av dem, den fria vilja en annan, moralsystemet ytterligare en annan.

Men där antyds också kärleken till Lou Salomé, och konflikten med systern Elisabeth Förster-Nietzsche. Och så nedbrytandet, sönderfallet, som tystar honom. Och döden, i systerns vård, vilken i boken tydligt framställdes som beredd att utnyttja broderns stigande berömmelse och efterlämnade skrifter för sina egna syften.

Nietzsche. Att skapa sig frihet är en fin introduktion till Nietzsches liv. Teckningarna är expressiva och betonar särskilt den lidande Nietzsche, hans kamp med detta lidande och hans kamp med tillvaron. Att läsa texterna och se bilderna blir förvisso en melankolisk skönhetsupplevelse.
– – –
Nietzsche. Att skapa sig frihet (fr. Nietzsche. Se créer liberté). Maximilien Le Roy, Michel Onfray. Övers. Jim Jakobsson. Höör: Agerings bokförlag, 2011.

Bokrecension: PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är en samling texter av Eyvind Johnson (1900–1976), sammanställd och försedd med förord av litteraturhistorikern Örjan Lindberger (1912–1905). 

Boken utkom år 1992.

* * *

Örjan Lindberger förklarar i förordet till PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT att det finns en anledning till att titeln på boken är skriven utan skiljetecken mellan orden: för Eyvind Johnson flöt områdena ihop, menar han. 

Av texterna i samlingen får man intrycket att detta stämmer: Johnson skriver på ett sätt som är nästan kåserande, en aning vindlande, med gott om inskjutna reservationer. Johnson är här en resonör. Det leder givetvis till att en rikedom av överväganden får plats i de löpande texterna. Varför titeln nödvändigtvis skall skrivas med versaler är dock förborgat för mig.

Men för att strukturera materialet är det ändå fördelat under titelns tre ämnesområden. Inte minst det personliga inslaget i texterna är påfallande. Johnsons personliga livsäventyr bildar fond till mycket av vad han i övrigt uttrycker i bokens texter: det är livet i Norrbotten och rötterna i blekingsk och värmländsk jord, det är resorna och vistelserna i Tyskland, Frankrike, Italien. 

Arbetaren och anarkisten som blev välkänd författare och omsider nobelpristagare i litteratur har ett vagabonderande drag hos sig.

* * *

En av de teser som Johnson återkommer till och varierar är hur författare måste utgå från sig själva: att vad de skriver är uttryck för deras egna erfarenheter, och därmed är varje roman i någon mening självbiografisk eller innehåller eller bygger på självbiografiska element. Johnson skriver:

”Självbiografier blir ju oftast förklädda romaner liksom romaner ofta lyder regler som gör dem till självbiografier.”

Och på ett annat ställe:

”Nästan all dikt – ja, all dikt är på ett eller annat sätt självbiografisk. Den berättar i rytmer, i bilder, i repliker, genom förklädda gestalter om diktaren och hans egna upplevelser av sin samtid.”

Och på ytterligare ett annat ställe:

”All diktning är självbiografisk i någon mån, ibland mycket. Det är en av förutsättningarna för att kunna meddela sanning, upplevelse, verklighet.”

Och efter detta sist anförda citat fortsätter Johnson med att förklara att han inte anser att den helt sanna självbiografin heller är möjligt att skriva. 

— Men själv är jag inte övertygad om att en tes om romanernas självbiografiska fundament nödvändigtvis stämmer: jag har större tilltro till författarens föreställningsförmåga, än att utgå från att allt de skriver måste grundas i och på något sätt uttrycka deras egen värld, även om de egna förståelse- och erfarenhetshorisonterna i någon vidare mening givetvis måste utgöra gränser för vad det är möjligt att skriva om. Men nog får vi väl lov att tänka, att en författares fantasi – i åtminstone någon mening –kan sträcka sig ganska långt utanför den egna, personliga sfärens intryck?

* * *

En del av texterna i PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är däruti publicerade för första gången, andra är artiklar eller föredrag som tidigare kommit i tryck. Den bild av Johnson som man får genom texterna framstår som mycket sympatisk. 

Han förefaller jordnära och i politiskt avseende avgjort fientlig till alla totalitära rörelser, vare sig dessa nu placerat sig åt höger eller vänster. — Johnson står upp för vad vi skulle kunna kalla västerländska ideal, och menar att vi förvisso ska idka självkritik, men inte till den grad att vi inte tycker att denna kultur är värld att försvara. Då är risken, menar han, att vi istället får något som i själva verket är sämre än det vi faktiskt har.

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT bidrar med intressanta inblickar i Eyvind Johnsons självbiografi, hans ideologiska överväganden och hans syn på författandet. Inte minst för litteraturhistorikern torde texterna vara givande att fördjupa sig i. Men även den allmänintresserade hittar här saker att fästa sig vid: om hur en människa är förbunden med sina rötter, om hur en människa avgjort ställer sig på frihetens sida mot totalitära rörelser och om hur en människa som arbetar som författare ser på sitt eget hantverk.
– – –
Eyvind Johnson, PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT. Urval och förord: Örjan Lindberger. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1992.

Bokrecension: Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma | Olof Lagercrantz

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz utkom 1994.

* * *

Olof Lagercrantz (1911–2002) och Gunnar Ekelöf (1907–1968) var vänner från mitten av 1930-talet till den senares död. Lagercrantz skildrar i Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma vännen Ekelöf. Porträttet som träder fram är ömt utfört, utan försök att täcka över och försköna.

Det är alldeles uppenbart att Lagercrantz värdesatte vänskapen med Gunnar Ekelöf. 

Poeten framstår som påtagligt excentrisk. Vi förstår, att fastän han förlorade sin ärvda förmögenhet miste han aldrig sin air av överklass. Och där finns något lekfullt över honom: han leker med ord och leker med roller, skämtar grovt och kan samtidigt, inför främmande, vara bortvänd. Det är något av icke-anpassning över hans gestalt i Lagercrantz version, något samtidigt sårbart och egocentriskt. 

Något hjälplöst och något genialiskt. 

Lagercrantz beskriver otaliga möten och telefonsamtal med Ekelöf, ett och annat brev anförs. En bärande del är utdrag ur de anteckningar Lagercrantz fört efter att ha haft med Ekelöf att göra. De två samtalar om dikter och motiv, om människor. De verkar prata föga politik och föga om samtiden. Men de samtalar om högt och lågt och möts in i den sista sjukdomens lidande, cancern som till sist ändar Ekelöfs liv 1968. 

Genom Lagercrantz nedtecknade samtal med vännen får man en känsla av att man kommer helt nära människan Ekelöf, innanför den poetiska nimbus som riskerar att omhölja honom som Poeten, från vårt sentida perspektiv.

* * *

Jag får intrycket av att människan Gunnar Ekelöf i mångt och mycket harmonierar med den röst som hörs i hans dikter. Han framstår som en särling vars intressen är vända inåt och bakåt, inte utåt och framåt, ständigt bearbetande och skildrande livets och levandets villkor. 

Men bilden fördjupas också genom boken: alkoholen som både stöd och förstörande kraft finns med, rastlösheten också. Och besynnerliga sociala situationer som kunde uppstå kring Ekelöf.

Jag kan inte utifrån källkritiska överväganden avgöra hur rättvisande Lagercrantz bild är av Ekelöf, hur troget han återger den vänskap som de två männen odlade och vidmakthöll under decennier. Men den ger alla intryck av att vara djupt känd och äkta. 

Inte minst berättar Lagercrantz mycket finkänsligt om processen som Ekelöfs sjukdom och gradvisa hälsoförsämring innebar, en process som ändades med döden. Poeten och människan bryts inte sönder, fastän hans kropp förtvinar och metastaser sprider sig. Ekelöfs gestalt blir i dessa avsnitt ofta påtagligt kroppslig. Hans hustru smeker hans ben. Lagercrantz klappar honom och får alltid en klapp tillbaka. Hans ansikte magrar. — Det är omöjligt att inte bli gripen.

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma — titeln är ett citat ur Ekelöfs poesi — är ett värdigt minnesmonument över en lång vänskap och en stor diktare, och det känns som en ynnest att som läsare få lov att komma så nära, att man nästan inbillar sig att man kan höra Ekelöfs röst eller se honom röra sig i en sal, med huvudbonaden på som vanligt. 

Eller så ser man honom sjuk i sängen med nattmössan på huvudet, med ikonerna på väggen ovanför, böckerna i närheten, lågmält talande om motiv som för tillfället fångat hans intresse och nog skall komma att omsättas i dikt. 

— Ja, Lagercrantz gör genom sin bok vännen verklig också för generationer som fötts efter både att Ekelöf och han själv gått in i skuggornas värld.
– – –
Olof Lagercrantz, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994.

Bokrecension: Markurells i Wadköping | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Markurells i Wadköping är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Boken utkom första gången 1919. Jag har läst en upplaga från 1930.

* * *

Jag överanvänder ordet ”myller” när jag skriver recensioner. Likväl måste jag ta till ordet igen när jag skriver om Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. För här är det sannerligen fråga om ett myller av personer. 

I sitt skapande av den fiktiva staden Wadköping, med slott och domkyrka, använder sig Bergman av ett  rikt och realistiskt utformat persongalleri. Särskilt vad gäller stadens aristokratiska överklass blir det faktiskt aldrig riktigt klart för mig hur de olika figurerna står i förhållande till varandra. — Kanske är det rentav meningen: det blir en bild av en tätt sammanknuten klass, där alla är släkt med alla på något vis, eller åtminstone står i någon form av relation till varandra. 

Mot denna klass står uppkomlingen H. H. Markurell, värdshusvärd och lokal entreprenör som inte skäms för att göra mesta möjliga av alla tillfällen som yppar sig för ekonomisk vinning. Wadköpingsborna ser på honom med någon slags blandning av beundran och avsmak. Han har gamla förbindelser med staden genom släkten, men är själv inflyttad, således något av en främmande fågel.

* * *

Hela romanen Markurells i Wadköping utspelar sig under en enda dag: den 6 juni 1913, samma dag som staden har studentexamen, och bland dem som ska förhöras finns unge Johan Markurell, den äldres son. Men sammanhang målas upp genom en hel del tillbakablickar, och faktiskt en och annan blick in i framtiden. Berättaren står över berättelsen, som en bra sagoförtäljare eller förtäljare av en skröna.

Dagen fylls av starka känslor över hela registret, och folket i Wadköping får sina lojaliteter prövade. 

Häradshövding de Lorches storkapitalistiska ställning och grundmurade anseende får sig allt hårdare stötar allteftersom Markurell trycker sina monetära nävar mot hans strupe, till förfäran för den gamla klassens känsla för vad som är rätt och riktigt. 

Drabbande är då också det som avslöjas som gör att skillnaden mellan de Lorches och Markurells arbetsmetoder kanske ändå inte är väsensolika, utan snarare enbart olika till sin grad. Och det blir dessutom allt klarare, att häradshövdingen och Markurell står varandra närmare än vad den senare någonsin kunnat ana.

* * *

Hjalmar Bergman skriver en mästerlig prosa, mättad med både becksvart tragik och lika svart humor. I sin skildring av småstadens skvaller och statusjakt, outsiderns kamp för sig och de sina, gamla, trötta andryga gestalters vård om släkt och heder, träffar han hela tiden rätt, om och om igen. 

Spänningen uppammas skickligt till det maximala, gestalter förs till sammanbrottets gräns, innan luften tillåts pysa behagligt ut när skymningen faller över Wadköping den 6 juni 1913. 

Så lägger sig till sist ändå harmonin över en stad som haft en dag som det väl där länge kommer att talas om. Och läsaren har månne själv gått igenom en katharis.
– – –
Hjalmar Bergman, Markurells i Wadköping. Stockholm: Vårt hems förlag, 1930.

Bokrecension: Från sekelskifte till fyrtiotal | Holger Ahlenius

Holger Ahlenius

Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943 är skriven av litteraturhistorikern och kritikern Holger Ahlenius (1905–1956). 

Texten publicerades första gången som ”Svensk dikt och debatt 1893–1943” i Den svenska boken under 50 år (1943), red. Georg Svensson och Holger Ahlenius. Jag har läst en upplaga från 1964.

* * *

Det halvsekel som Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943 behandlar är en exceptionellt intressant tid i svensk litteratur. Vi rör oss då från von Heidenstam och de andra 80-talisterna fram till litteratur som kom under det pågående andra världskriget, med representativa namn som Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist.

Vad Ahlenius gör är att visa hur främst den svenska litteraturen och litteratur översatt till svenska tar intryck av idéer och händelser i kulturen och i konstens form reflekterar eller besvarar dessa. 

Vi möter nationalism, kvinnosaksfrågan, arbetarrörelsen och socialismen, viljeproblematik, psykoterapi, och två krig med allt vad det innebär. Och vi ser detta historiska panorama från en mycket speciell historisk tid: år 1943 kom boken ut, och kriget rasar och frågorna om kulturen och kulturfördärvande krafter är givetvis oerhört aktuell, mitt i massdödens, blodets, destruktivitetens värld och järnhårda ideologiska motsättningar.

I sin krönika lyfter Ahlenius på ett övertygande vis fram hur författare svarat mot vad som rört sig och drabbat i tiden. 

Men verket är inte en steril katalog: Ahlenius låter sitt starka patos för intellektualism, och det han menar vara kristet-västerländska kulturvärden, och sin avsky för absolutism, och drifternas trumfande av anden, ständigt skina igenom. Det gör att somliga författare får sina gliringar, även om han också påfallande ofta söker förklara snarare än fördöma de skriftställarskap som hamnat på den sida som vi ur historiskt perspektiv får se som förlorarnas. Visst finns ett moraliskt driv hos Ahlenius, men inte nödvändigtvis ett moralistiskt.

* * *

Åter och återigen presenterar Ahlenius författarskap och verk som jag märker att jag längtar efter att ta del av. Ibland för att de rent konstnärligt verkar intressanta, ibland för att de har historiskt värde, såsom vittnesbörd om sin tid och miljö. Stundom både-och.

Jag vill läsa Carl G. Laurins Minnen och Våld och väld, August Niemanns Pieter Maritz, Gustaf Hellströms Kaos och Storm över Tjurö samt Det tredje riket, Martin Kochs Guds vackra värld, Olof Högbergs Den stora vreden, Ludvig Nordström, Hans Larssons Reflexioner för dagen, fler av Fredrik Bööks Essayer och kritiker, Herbert Tingstens Idékritik, Wassermann, Maeterlinck, Romain Rollands Jean-Christophe, Tagore, Upton Sinclair, Sven Lidmans Det levande fäderneslandet, Per Hallströms Konst och liv, Elin Wägners Från Seine, Rhen och Ruhr, Ludwig Renns Krig.

Vidare Richard Aldingtons En hjältes död, Robert Graves Farväl till alltihop, Anders Österlings essay- och kritikersamling Dagens gärning, August Brunius' Engelska kåserier, Hans Küntzels Modern tysk litteratur, Johannes Edfelts Strövtåg, Artur Lundkvists Atlantvind, Adolf Johanssons De röda huvudena, Victor Svanbergs Poesi och politik, Pär Lagerkvists Det besegrade livet, Ivar Harries Tjugotalet in memoriam, Torgny Segerstedts Händelser och människor och Ur spalterna, Willy Walfridssons Slavar och Livet börjar i morgon, Torsten Fogelqvists I totalstatens skugga, Bertil Malmbergs Värderingar.

— Det var väl lästips som skall räcka ett tag! Och allt är plockat ur Ahlenius kompakta men innehållsrika och mycket välformulerade litteraturhistoriska översikt.

Med boken nu läst kan jag bara konstatera att den verkat att än mer befästa mitt eget intresse för den aktuella epokens litteratur. Om det är något jag saknar, så är det fler inslag av modernistiska författare och poeter. Gunnar Ekelöf finns således inte med, ej heller de finlandssvenska poeterna Edith Södergran eller Gunnar Björling. Men det kan nämnas att vi Karin Boye får rätt stort utrymme, och i ännu högre grad Pär Lagerkvist.
– – –
Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943, Holger Ahlenius. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964.

Bokrecension: Öarna | Amitav Ghosh

Öarna (eng. Gun Island) är en roman av Amitav Ghosh (f. 1956). Boken utkom första gången på engelska 2019. Jag har läst den svenska upplagan från 2020, som översatts av Ylva Gislén.

* * *

Öarna är på många sätt en global bok. Huvudperson är en handlande i ovanliga böcker, Deen Datta, som nu bor i Brooklyn, men som har rötter i Indien, och bengaliskt släktursprung. 

Han är väl insatt i bengaliska myter och legender, och när han av en händelse kommer att besöka ett nästan bortglömt 1600-talstempel under en resa i Indien, börjar hans eget liv allt mer att smälta samman med legenden om Vapenhandlaren och ormgudinnan Manasa Devi.

Vad Deen in i det längsta vill övertyga sig om, men knappast kan tro, är att allt det som händer honom, akademiker och doktor som han är, har med slumpen att göra. Samtidigt skräms han av hur tråd efter tråd i den gamla legenden flätas samman med hans egen livsväv. 

Han träffar en mängd intressanta människor. Den pensionerade venetianska professorn Giacinta Schiavon, internationell berömdhet, blir hans nära vän; hon är mer öppen för det övernaturliga i tillvaron än vad han själv är. En annan kvinna som gång på gång hamnar i hans närhet är experten på havsdjur, Piya, som han omedelbart dras till. 

Och finns där är det Piyas skyddsling, den unge sprätten Tipu, och landsbygdskillen Rafi. Tipu och Rafi blir snart riktigt goda vänner, och nog mer än så.

Allt och alla samverkar för att föra Deen precis i utkanten av vad som kan uppfattas som möjligt i den verkliga världen. Händelseförloppen drabbar honom utan egen förskyllan, och mönster uppstår som har kusliga likheter med legenden om Vapenhandlaren och Manasa Devi, en legend som han och professorn steg för steg låser upp och sätter i en historisk kontext: legenden tar kött i teorin om en handelsman från Bengalen som hamnar i Venedig på 1600-talet.

* * *

I bakgrunden mullrar genom hela boken två stora utmaningar: klimatförändringar och global migration. Klimatförändringarna utgör många gånger förklaringen till de märkliga förändringar hos djurliv och väder som gång på gång visar sig i romanen. 

Migrationen är ett bärande tema. Deen själv är ju migrant: han kom först till USA för att studera. Men de bengaler som migrerat till Venedig fyller också en stor plats i romanen, för att inte tala om den flyktingbåt på Medelhavets som i romanens final är helt central.

Är då Öarna en politisk bok? 

Nå, jag är väl i huvudsak skeptisk till konst som driver en politisk agenda, alltså konst som i någon mån försöker vara uppfostrande. Men jag upplever mycket sällan att Ghosh försöker skriva läsaren på näsan. Hans berättarteknik är dessutom så utomordentligt skicklig, att drivandet av frågor om klimatförändringar och migration inte känns ideologiskt; de är med som teman och självklara sådana i romanen, men de hamras inte in som talepunkter; istället är romanen ett uttryck för mycket bra berättande. 

Öarna är en berättelse om sammanträffanden, myter och legender som griper rakt in i en hypermodern värld, där Internet, mobiltelefoner och retuscherade digitala foton är något givet, och där människor kan resa utan problem från den ena delen av världen till den andra: en värld som både genom tekniken och genom resemöjligheterna blivit nästan överblickbar.

Sättet att berätta aktualiserar också en mycket intressant fråga: kanske kan vi hitta illustrationer av de utmaningar vi står inför i dag redan i de rika berättelsetraditioner vi bevarat från förr? På så vis griper det förflutnas världar mycket handgripligt in också i vår egen värld, om än inte på samma nästan övernaturliga vis som för handelsmannen i ovanliga böcker, Deen.
– – –
Amitav Ghosh, Öarna. Övers. Ylva Gislén. Omslag Caroline Bjurman Holgersson. Lund: Palaver press, 2020.

Bokrecension: Min son på galejan | Jacob Wallenberg

Ostindiefararen Finland. Kopparstick av Olof Årre(?)

Min son på Galejan är skriven av Jacob Wallenberg (1746–1778). Boken trycktes första gången postumt 1781. Jag har läst en språkligt något moderniserad utgåva, tryckt 1960.

* * *

Jacob Wallenberg var skeppspräst på ostindiefararen Finland. Tre resor blev det: 1769–1771, 1772 och 1774. Under den första av dessa resor skrev han den skämtsamma, klassiska reseberättelsen Min son på Galejan, som – kanske på grund av att han var präst – aldrig utgavs under hans livstid, utan endast cirkulerade i manuskriptform bland hans vänner.

Och varför skulle då en utgivning inhiberas av författarens ämbetsroll? Jo, Min son på Galejan rymmer nämligen stundom tämligen grovkornig komedi. Skildringen är frisk och slängig, och kan med drastisk humor ge sig in på att beskriva både amorösa äventyr och besvärande magsjuka.

Det är underhållande mest hela tiden, även om skildringen av sällskapslivet i Kap kan upplevas väl utdragen, och skildringarna av livet till sjöss gott kunde fått utbreda sig mer.

* * *

Upplagan jag läst har språkligt moderniserats, men inte mer än att 1700-talssvenskan ständigt lyser igenom; en rejäl ordlista har av detta skäl bifogats boken över de sista sidorna. Där får också de många latinska citaten sin uttydning. I regel har nämligen varje kapitel försetts med ett klassiskt citat som inledning.

Hur självbiografisk berättelsen faktiskt är i relation till hur mycket som är en skröna är omöjligt för mig att avgöra. Berättarjaget har emellertid inte helt och hållet gjorts synonymt med skeppsprästen Jacob Wallenberg; i själva verket får vi veta föga om vem berättaren är. Ingenstans nämns det åtminstone att han skulle vara präst, medan däremot en annan skeppspräst skymtar förbi emellanåt.

Likväl skriver han på ett ställe, som möjligen kan få oss att tro att han bygger på vad han varit med om:

"Det jag skriver är verkeliga händelser. Ty huru vågar jag ljuga, när 150 ögonvittnen dageligen kunna stå opp att beslå mig? Poetiska självsvåldet kan väl insmuggla en eller annan falsk vara uti mina rim, men min prosa är alldeles pålitelig."

Två saker framom annat står i fokus i boken: kvinnlig fägring och drickande. Vurmen för kvinnor är påtaglig, och fascinationen när han inte alls tilltalas av en javanesisk kvinnas utseende tar sig uttryck i de grövsta beskrivningar. – Ja, inte är det så att vi av vår 1700-talsförfattare kan förvänta oss en 2000-talssyn på feminism! Och nog är det alkoholen som verkar sätta fart på skeppsbesättningen i alla väder.

* * *

Wallenberg har begåvning för att skriva vers, och ibland byter han över från prosan till versstycken. Äldre poesi kan ibland trötta, men Wallenberg lyckas med konststycket att hålla versen lika frustande levnadsglad som prosan.

Språket är, som redan antytts, drastiskt. När sjösjukan snart efter avgång griper omkring sig ombord, skriver Wallenberg:

"Får jag lov att beskriva min arma vomerande näste? Rullingen hade redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare sjömän. Jag förgäter aldrig, huru många små lustiga sorgespel detta förorsakade ombord. [---] De manhaftigaste höllo sig i friska luften på däck och utsprutade deras elände långs efter sidan, men de svagare måste bära deras upproriska tarmkäxe uti vederbörande kojor."

Wallenberg har dessutom en förkärlek för att via sina linnéskt inspirerade naturaliesstudier göra metaforiska jämförelser mellan dessa djur och figurer på hemmaplan. Det sägs om bidevindsseglaren, en manet, att "[h]an är lik ingen mer än sig själv och synes vara ett utav bara vind utspänt slem", vilka han jämför med fritänkare i religiösa spörsmål. Föga smickrande, men – det erkänns! – en aning lustigt.

* * *

Min son på galejan är alltså en lustig och rejäl historia om en ostindieresa från svenska Göteborg till kinesiska Kanton. Och berättelsen håller än! Glädje hänger vid berättarens ord, och havsvindar rasar mellan raderna, när det inte doftar av hamnens rom eller dansens parfym och svett.
– – –
Jacob Wallenberg, Min son på Galejan. Stockholm: Biblioteksförlaget, 1960.

Ned i djupet

Jag ska berätta om något märkligt som hände i början av 1800-talet. Då var Borås förvisso redan en stad, men än mer en håla. Grusgatorna var leriga och man kunde hitta några enstaka stenhus men mest fanns där lutande träbebyggelse. Kyrkan reste sig högt över allt annat, och ännu fanns kyrkogårdens lutande träkors kvar. På torget kunde man se gummor med randiga förkläden som sålde kål, och där fanns gubbar med slokande hattar som sålde tyger och sniderier.

    Det var från Borås Anton Efraim Karlsson närmast kom. Han hade tagit in på ett av värdshusen och vilat ut sig efter resan från Göteborg, där han mönstrat av och gått i  land efter många år till sjöss. Nu ville han känna riktig jord under träskorna och se levande träd vaja över sig. Han skulle söka upp födelsebygden neråt småländska gränsen; kanske, tänkte han, fanns där någon plats som dräng. 

    Anton vandrade söderut. Benen kändes stabilare sedan de vant sig av med att inte ha ett ständigt gungande och hävande däck under sig. Över axeln bar han säcken med sina saker: några skjortor, byxor och annat. Några mynt. 

    Han hade kommit iväg sent, och höstskymningen lade naturen i dunkel. När det började bli svårt att se, stannade han vid grinden in till tunet där det reste sig ett mycket stort hus. Det lyste på nedervåningen och övervåningen förlorade sig i mörkret. Han gick ditåt genom en hög allé där träden dött, och tog av mot gaveln där han trodde att köksingången borde finnas.

    Mannen som öppnade när han knackat var rynkig och klädd i svart rock. Ett gråvitt långt hår hängde ner över öron och krage. Anton frågade om han möjligen kunde få övernatta i ett uthus, för mörkret hade kommit och han hade lång väg kvar att gå.

    – Ja, inte brukar jag ha gäster här, men det går bra att komma in och sätta sig i köket, så får vi talas vid, sa mannen.

    Det kunde Anton inte avböja. Snart satt de vid bordet som lystes av en liten lampa och en brand i den öppna järnspisen. Mannen var officer, men som sedan länge fått avsked. Gården var hans ärvda egendom.

    Anton frågade om mannen bodde där själv.

    – Ja, det var längesen folks röster hördes i dessa salar, sa mannen och såg drömmande åt sidan. Han fortsatte: Det går bra att övernatta här i huset, men jag vill då att matrosen ska ta ett rum några våningar upp, och så stanna där hela natten till gryningen, för det är inte lätt att röra sig här utan ordentligt ljus.

    Anton tackade. Tillsammans åt de en enkel måltid på bröd med svagdricka, och sedan tog mannen lyktan i handen och bad Anton att följa honom. Köket ledde in i en stor sal. Efter salen kom en hall, där en trappa ledde uppåt.

    Anton frågade hur stort huset var, och mannen svarade helt kort att det var ganska stort. De gick upp för trapporna. Anton snavade flera gånger men inte mannen. 

    – Förlåt, men vad skall jag kalla farbror? frågade Anton.

    – Majoren säger många. De högtidliga säger major Schulte. Du kan kalla mig Majoren.

    De gick upp för trapporna och en ny våning med knappt skönjbara korridorer gick i båda riktningarna bort från trappan. 

    – En våning till, sade Majoren. 

    Anton häpnade över hur stort huset måste vara, det verkade mer ett slott än en herrgård. Två trappor upp såg det ut som våningen under. Majoren ledde Anton till en stängd dörr. Han förklarade att här fanns ett sovgemak som nog skulle duga för natten.

    Rummet var stort och mot en vägg stod en bred säng. Majoren tände ett vaxljus i en vägglampett mot sin lykta och gick tillbaka mot dörren. Så vände han sig om.

    – Som jag sade, så skulle det glädja mig så om matrosen blev kvar här under natten. Huset är som ni märkt helt stort, och det är lätt att ta miste om vägen och falla över och fördärva sig mot alla mina gamla möbler. Jag kommer hit efter gryningen och hämtar dig till morgonmål innan du fortsätter din vandring. — Ja, och du känner nog till hur gamla hus låter om natten, det är rakt inget att bry sig om. Så önskar jag dig en god natt.

    Innan Anton hunnit svara hade Majoren stängt till om sig och var borta. Anton satte sig på sängens grova överdrag och såg sig omkring. Inte mycket annat att göra än att lägga sig, tänkte Anton och fick av sig byxorna, drog undan sängöverdraget och kröp ner under filten.

* * *

Han visste inte hur länge han slumrat eller sovit när han vaknade, men ljuset i lampetten hade brunnit halvvägs ner. Han visste först inte heller varför han vaknat. Det var helt nattsvart i fönstret och ett litet sus av vinden kunde anas, men störde inte alls. 

    Han kom att tänka på att det inte var bra att ett ljus brann när han sov, och reste sig för att släcka. Då hörde han ljudet. Det var svårt att säga vad det var. Först lät det som gråt långt borta, men sen hörde han att det var sång. Det kan inte vara Majoren, tänkte han. Det här är en yngre röst. Han tystnade och lyssnade. Ja, det var en röst, en klar, vacker röst, som sjöng. Hade inte Majoren sagt att han var den ende som bodde här? — Med ljuset fortfarande brinnande lade han sig i sängen igen, men sången hördes allt tydligare, den letade sig in i hans öron och virvlade runt i hans huvud. Det var nästan som att han såg rösten dansa i märkliga rörelser framför ögonen.

    Anton bestämde sig för att ta reda på vem som sjöng. Med ljuset i handen lämnade han rummet i skjortan och barfota. Sången hördes ännu lite klarare ute i korridoren, men fortfarande långt borta, från någonstans under honom. Han passerade flera dörrar, som alla var stängda. En tjock matta tog bort alla ljud från hans steg. Vid trappan stannade han och tittade ner, men såg bara några steg framför sig, sedan försvann allt i svärtan. Långsamt gick han ned, och ljuset fladdrade i handen och kastade skuggor mot väggarna. Sången hördes ännu klarare nu, och han fortsatte till bottenvåningen. Där såg han att dörren till salen han gått igenom med Majoren var tillstängd. Han såg också vad han inte lagt märke till förut: bredvid trappan upp gick en trappa till, neråt. Den var inte i trä, utan i sten. Och där nerifrån kom sången, högre och starkare. Han hörde inte ord, bara en melodi som vindlade omkring, lekte sig uppåt väggarna och snurrade och vred sig. Han kände att han måste gå ner, han måste veta. 

    Trappan var iskall mot fotsulorna. Bara några steg ner blev också luften isande. Han kunde svurit på att hans andedräkt immade, men det syntes inget i det svaga ljuset. Trappan fortsatte mycket längre än vad som kändes naturligt. Steg för steg gick Anton ner. Och så satte han till sist foten i ett jordgolv. — Han ansträngde ögonen och såg en kort gång med stenmurade väggar som slutade i en port, hälften så hög som han själv. För porten låg en bom av järn. Från andra sidan trängde den vackraste sång han någonsin hört fram. Handen lade han mot träet. Det var grovt tillyxat. Så sade han:

    – Hallå…?

    Sången upphörde. Tystnaden tryckte mot bröstkorgen.

    – Kom in.

    Rösten var mycket lugn, svag, men helt tydlig. Efter kort tvekan lyfte Anton undan järnbommen och ställde den mot sidan. Så hukade han sig ner och drog  porten mot sig. Den gled upp, skrapade mot marken. Han såg ett helt litet rum — och krånglade sig in. Skenet från ljuset i handen lyste upp vad som såg ut som en cell. Stengolv, stenväggar, stenvalv. Några steg långt, några steg brett. En brits i sten. Och på britsen en ung man utan kläder, med långt hår i en färg som inte gick att bestämma i det svaga ljuset.

    – Vad… Vem...? sa Anton.

    – Du ska ha tack, min vän, sa den unge mannen stillsamt och tittade på honom. Jag har suttit inlåst här längre än någon kan minnas. Du har befriat mig.

    Anton såg hur den unge mannen reste sig och gick emot honom. 

    – Men Majoren…?

    – Han är ingen major.

    Den unge mannens stora, kolsvarta ögon var svindlande avgrunder. Anton kunde inte se undan, fastän blicken smärtade att möta. 

    – Nu, sade han, ska jag komma här ifrån. Men jag ska minnas dig. Hör här.

    Så sjöng han melodin igen, och Anton föll bakåt, benen vek sig, och han svimmade av.

* * *

Majoren stod över honom. Ansiktet var lågande rött, ögonen tårade och håret stod som en gnistrande måne kring huvudet.

    – Ditt avskum och helvetets hund! Du har släppt ut honom! Du har låtit honom gå fri!

    Anton blinkade flera gånger, lyfte huvudet.

    – Vad…?

    – Förbannade odjur!

    – Han var fånge, han sa att du fångat…

    – Ja, ja, han var han fånge! Och vi fångade honom — för nittio år sedan! Nu är han lös igen, o herregud och alla helvetets demoner!

    – Vad menar du? Han kan inte varit mer än tjugo?

    Majoren satte sig på britsen där den unge mannen suttit förut. Han lade huvudet i händerna en lång stund och Anton hämtade sig tillräckligt för att sätta sig upp. Han frågade vad i  hela världen det var fråga om.

    Majoren samlade sig och sträckte på sig där han satt och såg rakt på Anton. Han började prata med en behärskad stämma. 

    – Nå, men så hör då. Det är oviktigt vad jag egentligen är. Det viktigare vad den unge mannen är för något. Hos er har han egna namn, där han sitter i strömmar och med musiken drar både gamla och unga ner i vattnet där de dränks och sedan blir hans föda. Strömkarlen, är han bekant? Näcken, månntro? — Vi hade jagat honom — hundratals år, när vi kom nära nog att stoppa åt hans käft och få honom att tiga länge nog för att låsa in honom. Döda honom kan vi inte, det är inte möjligt. Men fjättra honom, låsa honom. För att inte han ska hungra så mycket att han river både huset och hela orten för att få äta, har vi gett honom att äta, inte ofta, men stundom. — Du förstår varför jag släppte in dig? Du skulle inte sett huset, om du inte skulle tjänat syftet. Ingen vet vem du är, ingen vet att du skulle hem. —  Det är förbi nu. Jag berättar för att jag inte får låta dig dö längre, för att du inte ska berätta. Nu är du märkt, och han kommer att söka upp dig. Kanske inte på länge. Men han kommer att visa sig igen. Han kommer att vilja göra sig kvitt sin skuld till dig. — Alla du möter så länge du lever kan vara han. Han kan komma som din dotter eller som din mor, som din präst eller som din vän. Han kan komma som sig själv, som ett troll eller som en uv eller som en häst. Han kommer tillbaka, och han vill betala igen skulden och ingenting som han kan ge kan någonsin gynna dig. Du är dömd och förlorad. Du är dömd inte av oss, utan av honom som du släppte fri. 

* * *

Majoren reste sig och gick. Efter en stund kände Anton sig ut med händerna, och kom till trappan som han trevande tog sig uppför. Det tog en lång tid, men sedan slog ljus mot väggarna, och då nådde han snart upp till dagern. Med ett kliv trädde han ut och där stod han omgiven av ett väldigt stenröse, med stora granar omkring sig. Solen sken mellan grenarna. När han vände sig om fanns där bara sten på sten, ingen väg nedåt. En bäck porlade någonstans mellan stammarna. Och nog tyckte han att det hördes som en vacker musik därifrån?

Bokrecension: Persepolis (Del 1) | Marjane Satrapi

Persepolis. Del 1 är en självbiografisk grafisk roman av Mariane Satrapi (f. 1969). Boken utkom första gången på franska år 2000. Jag har läst en svensk upplaga från 2004, i översättning av Gabriella Theiler, i en upplaga från 2004.

* * *

Den tiden är förhoppningsvis förbi, om den någonsin funnits, då serier inte ansågs vara en seriös litteraturform. Det bevisades inte minst av Art Spiegelmans Maus, som skildrar förintelsen i serieform. Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis påminner om detta verk. I dess första del berättar Satrapi om sin barndom i Iran, vid den tid då revolutionen genomfördes.

Vi får ta del av ett Iran som slits mellan starka krafter. 

Satrapis familj synes vara av högreståndsslag, med kopplingar till det äldre kungahuset. Men också med kopplingar till motståndsmän; man hoppas bland dessa på en socialistisk revolution när folket börjar mullra mot shahen, på en utveckling gynnsam för folket och proletariatet. Man tänker sig att de religiösa revoltkraven endast är något övergående, att de religiösa motiven förmår det obildade folket att resa sig  mot en regimen.

Det är slående vilken realistisk bild Satrapi ger av sig själv som flicka i tioårsåldern. Hon skildrar sin föresats om att bli profet, och hur oförstående omvärlden är inför detta. Hon skildrar den egna barnsligheten på ett sätt som jag tror är ovanlig inom den självbiografiska genren: det blir väl lätt annars så, att den som skildrar sin barndom, skildrar sitt dåtida jag som en mindre version av en själv, snarare än som ett barn med ett barns begränsade horisonter, och med dess omogenhet. Satrapi faller alltså inte i en sådan fälla: hennes version av sig själv känns helt och hållet trovärdig, oavsett i vilken grad den faktiskt avbildar den historiska versionen av henne såsom hon var då.

* * *

Berättelsen är mycket allvarlig. Satrapi berättar om politiska förföljelser, om tortyr. Men har också utrymme för humor, som till exempel när hon läser en älskad serie om materialistisk dialektik, och slås av hur lika Gud och Marx är, ehuru den senare är något krullhårigare. Humorn tar dock aldrig sådant utrymme att den tenderar att skämma den bråddjupa seriositeten; tvärtom balanserar den mycket skickligt helheten på ett utmärkt vis.

Bilderna är ritade med skarpa, tydliga streck, som lyfter fram det väsentliga och inte förlorar sig i detaljer. Den kolsvarta färgen får breda ut sig och ofta utgöra bakgrund. Inte minst är en större teckning av de ångestfyllda vålnaderna av döda, innebrända människor på en biograf hemsökande.

* * *

Persepolis, den första delen, är berättelsen om den iranska revolutionen ur – främst – ett tioårigt barns perspektiv. Hennes skräck, hennes stolthet, hennes kamp med gudstron; folkets kraft, landets historia, våldsamheten: allt förmedlas på ett sätt som är svårt att inte drabbas av. Persepolis är en drabbande grafisk roman.
– – –
Marjane Satrapi, Persepolis. Del 1. Övers. Gabriella Theiler. Stockholm: Ordfront Galago, 2004.

Bokrecension: Filosofi för lekmän och andra essäer | Bertrand Russell

Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays) är en samling texter av filosofen Bertrand Russell (1872-1970). 

Boken utkom på engelska första gången 1950 och i svensk tolkning av Anders Byttner samma år. Jag har läst den andra svenska upplagan, också den från 1950.

* * *

Det är stimulerande att läsa Bertrand Russell. Det jag särskilt tilltalas av är hans betoning av ideologikritik, eller rättare: hans motstånd mot all form av dogmatism. Russell är en skeptiker visavi alla systematiserade sanningar, vare sig det nu rör sig om politik eller religion. På ett ställe skriver han:

"Flertalet av de största olyckor, som människan vållat sina likar, har inträffat på grund av att människorna känt sig alldeles säkra på någonting, som i verkligheten var oriktigt."

Det finns en synnerligen viktig poäng här: vi kan vara säkra på någon tes, och den kan ändå vara helt fel.

* * *

Filosofi för lekmän och andra essäer utkom strax efter andra världskrigets slut, och tiden under vilken bokens texter tillkommit märks. Russell ser framför sig, hur världen och mänskligheten står inför avgörande vägval. Han tror knappast att civilisationen skulle överleva ytterligare ett storkrig, åtminstone inte civilisationen som vi känner den. Därför är /freden/ den allt överskuggande ödesfrågan. 

För att åstadkomma detta förordar Russell upprättandet av en världsregering med militärt monopol, och detta även om en sådan regim inte skulle vara odelat mild, ty regimer tenderar, om jag förstår honom rätt, att åtminstone med tiden mildras; viktigare än världsregeringens konkreta praxis är, att den skulle omöjliggöra krigföring. 

Instinktivt vänder jag mig mot tanken på en världsomspännande regering; dess välsignelser förefaller mig utopiska. Det är svårt att föreställa sig att världens alla folk med sina olika förutsättningar skulle kunna inordnas i ett sådant system, utan att det ledde till oöverstigliga meningsmotsättningar och slitningar, som endast skulle kunna nedslås med en militärstats kraftfullhet.

Men man måste väl få lov att vara utopisk. – Hursomhelst utbröt aldrig det förödande krig som Russell vid kalla krigets inledningsfas förutsåg som alternativ till världsregeringens införande. Världen haltade fram ändå, visserligen blodbestänkt, men utan att gå under i rök och nukleär dimma.

* * *

För Russell framstår den liberala, toleranta, icke-dogmatiska samhällsorganisationen som den bäst lämpade för människor och deras lycka. 

Mot fascistiska, nazistiska  och kommunistiska samhällssystem markerar han kraftfullt. Han förefaller se dem som sammanbundna med en ideologism, en dogmatism, som kväver oppositionella åsikter, inte olika de som förefunnits i religiösa rörelser genom tiderna, och vilka framsprungit ur mänsklig fruktan och mänskliga later, snarare än rationellt tänkande. 

Den liberala, toleranta samhällsorganisationen är i själva verket, menar Russell, den enda som förmår rädda världen. Han skriver: ".. det är endast genom en renässans för liberalismens hypotetiska sätt att tänka och dess tolerans, som vår värld kan överleva."

* * *

Bertrand Russell för ett ständigt sarkastiskt krypskytte mot all tankeoreda eller – med ett modernare ord – allt flum i tänkandet. Icke ens de kändaste filosofer undgår hans kritik, vare sig de nu hetat Platon eller Leibniz. För att nu inte tala om teologin! – Russell är skoningslös när det gäller att påvisa teologiska ställningstagandens orimlighet eller grumliga grundhet.

Själv har Russell i mycket vad vi idag skulle kalla en sekulärhumanistisk inställning. Han skriver:

"I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas opersonliga orsaker, snarare än att hata de människor som sitter fast i deras grepp."

Han är således människovänlig, anser synd vara ett förfelat begrepp, och ser gärna orsaken till människors beteenden i hur de formats. Att straffa förefaller honom vara förlegat.

"Straffets förbättrande verkan är en seglivad tro, antagligen huvudsakligen därför att det är nöjsamt för våra sadistiska böjelser."

Det är också påfallande hur Russell värnar om jämställdhet mellan könen. I detta avseende förefaller han i allra högsta grad modern, och han kritiserar starkt äldre tiders diskriminering av kvinnor.

* * *

Det jag i första hand tar med mig efter läsningen av Russell är en vilja att hålla vid makt en sund skepticism mot allt systembyggande, allt absolut försanthållande av ideologier av olika slag. Vidare hans insikt i att ett gott samhälle behöver vara ett tolerant samhälle, med svängrum för människor. 

Det finns som sagt sådant som jag inte har lika lätt att instämma i under läsningen. Men som övergripande budskap är dessa nämnda ting betydelsefulla nog för att motivera ett noggrant studium av den brittiske filosofen, skriftställaren och 1950 års nobelpristagare i litteratur: var skeptisk som person, skapa ett tolerant samhälle.
– – – 
Bertrand Russell, Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays). Övers. Anders Byttner. Stockholm: Natur och Kultur, 1950. 

Bokrecension: Ett minnespalats | Lars Gustafsson

Ett minnespalats. Vertikala memoarer är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), poet, författare, filosof, professor. 

Boken utkom första gången 1994. Jag har läst eboksversionen från 2016.

* * *

Det ligger något smågrinigt över en hel del av det Lars Gustafsson skriver i Ett minnespalats. Han spanar in i de kulturella kotterierna, framförallt såsom de en gång såg ut, och avger tämligen giftiga omdömen om dem som han inte uppskattar. Särskilt gisslar han de författare och intellektuella som under kalla kriget ställde sig alltför hovsamt nickande inför sovjetdiktaturen, sådana som inte såg med ogillande på muren som delade Berlin, och så vidare.

Men också mer personliga antipatier – och för all del sympatier – luftas. Särskilt illa tycks Gustafsson tycka om Olof Lagercrantz, men desto mer om dennes företrädare på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten. Till de goda vännerna hör också Tomas Tranströmer och P O Enquist.

Allt detta precisionsstickande med sabeln såhär några decennier senare kittlar onekligen intresset hos en litteraturhistoriskt inriktad läsare. 

De många beskrivningarna av svenska och internationella litterära och kulturella berömdheter är i allra högsta grad givande. Gunnar Ekelöf skymtar lite här och var i boken, detsamma gör Sartre. Och Erik Lindegren. Och Ingemar Hedenius. Och många fler. Gestalter ur författarens mer personliga sfär får också vara med; inte minst avbildas fadern Einar – och dennes åldrande – i ett ömsint porträtt i bokens sista avdelning.

* * *

Lars Gustafsson är lärdomsaristokrat med ett elitistiskt drag, och han är fullkomligt medveten om sin egen intellektuella kapacitet. 

Med viss nedlåtenhet som skulle kunna vara ironisk humor kryddar han sin framställning med ordet "naturligtvis", för att visa läsaren att det han skriver är givet. – Ja, ordet förekommer drygt 150 gånger i boken, om jag räknat rätt, även om det naturligtvis inte alltid är i ett sådant skriva-på-näsan-sammanhang, som det dock stundom är.

* * *

Lars Gustafsson har genom sina memoarer, där vissa texter publicerats tidigare på skilda håll, vittnat vältaligt om hur oerhört politiserat kulturlivet varit i vårt land och i Europa, samt hur kulturutövare i stor utsträckning grupperat sig utefter politiska skiljemeningar. 

Men memoarerna visar också Gustafssons egen väg, från arbetarhemmet i Västerås via recensionsskrivande i tidningen som tonåring, vidare till författande och delredaktörskap i BLM och deltagare på allehanda internationella konferenser och så professorskapet vid University of Texas. 

Det finns en påtaglig nerv i nästan allt han skriver i Ett minnespalats; ofta är det som drevs han av en sjudande vrede, som precis lyckas hållas under kokpunkten, men långsamt får utlopp på raderna… Svedan drabbar ibland någon ilsken lärare från barnaåren, ibland någon svensk kultursida. Gustafsson måste ha varit en vass polemiker när det begav sig.
– – –
Lars Gustafsson, Ett minnespalats. Vertikala memoarer. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016.

Höstkvällsmöte

Det var en sen tur den kvällen. Kistan behövde vara framme i bårhuset tidigt dagen efter, så vi tyckte att jag lika gärna kunde göra den fem mil långa resan efter arbetstid och spara in tid inför begravningen i morgon. Är det något man aldrig har tillräckligt av på en begravningsbyrå, så är det tid.

    Det var fem, sex år sedan, någon gång i slutet av oktober, kanske hade det redan blivit november. Det regnade inte, men hängde fukt i luften, likt vattenånga som blev droppar på vindrutan. Torkarna gick i långsamma intervaller hela resan ut i skogen. Jag minns att jag tänkte, att jag skulle behöva skölja av bilen när jag kommit hem igen, eller försöka klämma in det dagen efter. En smutsig begravningsbil hedrar inte en begravningsbyrå.

    Jag kom fram till kyrkogården någon gång vid åttatiden. Några lyktor lyste upp kyrkogårdsgångarna och kastade ett svagt sken på bårhuset. Jag backade intill bilen, öppnade bakluckan och den gråputsade byggnadens gammaldags dörrar. Kistan var inte särskilt tung: damen inuti hade jag kistlagt på förmiddagen, och hon var mycket gammal, mycket tunn. Svepskjortan hade sett alltför stor ut på henne, så jag hade fått justera den i kragen runt nacken. Det var väl inte så att familjen skulle se henne, men man visste aldrig: alltid bäst att göra så fint det bara är möjligt. Om inte annat för ens egen skull. — 

    Men jag drog ut kistan över en liten vagn, balanserade in den i det innersta rummet där ett kylaggregat dånade aggressivt, och såg till att låsa ordentligt när jag gick ut igen. 

    Jag lutade mig en stund mot sidan av motorhuven och tände en cigarill. Den blev nästan genast fuktig och smakade dåligt. Men jag stod där och rökte, njöt av tystnaden och stillheten, de långa skuggorna som gravstenarna kastade i lyktljuset och synen av kyrktornet som försvann upp i mörkret. Nu var det fem mil tillbaka, ungefär en timmes resa på de värmländska småvägarna. Jag hade ingen brådska, funderade väl antagligen på att kanske sticka in på byrån en timme och få ordning på några papper och beställningar. 

    Den blöta luften gick över i vanligt regn när jag körde österut igen. Vindrutetorkarna fick gå fortare. Och jag förstår fortfarande inte varför, men jag blev inte alls rädd när jag märkte att det i passagerarsätet bredvid mig satt en kvinna. Jag kände igen henne: det var den lilla damen jag kistlagt i förmiddags och för en liten stund sedan ställt in i kylrummet.

    "Vad vill du", frågade jag.

    "Berätta”, sa hon, "en liten stund". 

    "Jag ska lyssna", svarade jag.

    Så berättade hon om något som hänt under hennes barndom. Hon hade bott i ett torp inte mer än några stenkast från kyrkogården jag nyss varit på. En dag skulle hon gå till granntorpet. Gräset var högt på ängarna som skilde stugorna åt och hon plockade, sa hon, en del vackra blommor där hon gick. På armen bar hon en korg med ägg att byta mot några flaskor mjölk. 

    Grannens torp låg högt och syntes långt omkring. Därför hade hon snart sett att dörren stod öppen, men ingen människa syntes till. Väl framme ropade hon namnen på dem som bodde där, men ingen svarade. Så steg hon in, och från taket hängde familjen hon sökte: fader, moder, tre barn, där det yngsta var lika gammalt som hon själv. De hängde helt stilla och var alla blå i ansiktet. Faderns tunga stack ut mellan svartnade läppar, under honom låg en kullvält pall. På moderns panna gick två flugor. Flickan i hennes egen ålder hade ögonen lite öppna, med de hade torkat och mörknat. De såg inte längre.

    "Det var fruktansvärt", sade kvinnan i sätet bredvid mig. "Men det var inte allt."

    Hon hade märkt att hon inte var ensam i stugan. Bredvid spisen stod en lång, ung man, klädd i svarta söndagskläder och med blankt, svart hår och små glasögon. Han stödde sig med ena handen mot en av plattorna och tittade rakt på henne med klargröna ögon. Det såg ut som en katts ögon, sade hon. Mannen gick sedan förbi henne, hyssjade med ett långt pekfinger för munnen när han passerade och fortsatte ut genom dörren. 

    Ja, hon sprang efter honom, men utanför fanns ingen. På ängarna bara grönska och blommor. På tunet ingen. Hon hade skymts från att se honom bara som tiden mellan två hjärtslag, men han hade försvunnit. Hon hade sprungit runt stugan, men också där var det helt tomt. —

    "Sedan sprang jag hem", fortsatte hon, "men jag berättade aldrig för någon om vem jag mött. Man sa att det var hemskt, det som hänt, men sedan var allt förbi. Och jag berättade aldrig för någon att jag sett djävulen själv i stugan den där dagen."

    Jag såg åt sidan och där var tomt igen. Jag hörde radion på låg volym. Och en mötande bil blinkade på mig för att jag inte slagit av helljuset. — Jag har aldrig berättat om mitt möte med den döda kvinnan den höstkvällen. Vem skulle jag väl säga något till? Prästen på begravningen? Hennes familj? — De hade trott att jag mist förståndet. — 

    Dagen efter sänktes damen ner i jorden på den lilla värmländska kyrkogården i klaraste solsken. Men jag kunde bara tänka på den regniga kvällen innan, hörde inget annat än rösten från henne som berättat vad hon inte sagt till någon annan: att hon såg djävulen själv i stugan den gången.

Bokrecension: Utflykter | Gunnar Ekelöf

Utflykter är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907–1968). Boken utkom första gången 1947.

* * *

Gunnar Ekelöf är nog mest känd som ett av vårt lands mest betydande poeter. Men han skrev även prosa. Exempel på ekelöfsk prosa får man med fördel i Utflykter. Det rör sig där om skönlitterära fiktioner, men också självbiografiska reflexioner och berättelser. Ett antal dikter finns också med.

De flesta av texterna i Utflykter utmärks av en höststämning. Man går i allmänhet genom regn och rusk med författaren, även de gånger det är sol i berättelserna. Det andra världskriget är genomlidet, om än i stor utsträckning för svenskarna från åskådarplats, och erfarenheten måste drabba en lyhörd författare. 

Ekelöf tänker till exempel tillbaka på när han 1942 var med på begravningen av en ilandfluten engelsk flygare på Västkusten. Med viss cynism skildrar han hur folk inte följer med går med i den långa processionen till gravplatsen: själv når han inte fram förrän graven redan – på grund av lukten – skottats igen. Det är en stämning av händelse kring den döde och hans begravning. 

En annan text minner om Strindbergs klassiska novell om mannen som genomgår hela sitt liv genom att titta på telefonlistan i den lägenhet han står i begrepp att lämna. I Ekelöfs novell rör det sig om en almanacka. Med avstamp i anteckningar därur rekonstruerar huvudpersonen som fått den i sin ägo ett helt liv: en äldre mans liv, surögd och misstänksam.

En annan rekonstruktion, som verkar vara självbiografisk, utspelar sig när Ekelöf möter resterna av ett torp. Hör hans prosa i "På ödetomter":

"Man byggde i fantasin upp stugan för sig, tyckte sig se köket med den avnötta, blankslitna utdragssoffan, rekonstruerade kaffekopparna, av vilka en skärva ännu glänste mellan två halvt övervuxna tegelstenar. Nattviolerna doftade i ett längesen förgånget Sverige."

En introspektiv text heter "En outsiders väg". Där talar han om sin känsla av brist; han skriver "Jag har varit ett slags luffare i anden." Han skriver också om sin kärlek till musiken, och om hur han dras till det österländska. Och han skriver om sin studietid i England, sin tid i Frankrike och sitt arbete som diktare; hur han hade "50 och 100 koncept" till varje dikt och hur Sent på jorden var hans första diktbok, en "självmordsbok".

Särskilt drabbar mig den korta historien "Neutralitet", som rimligen får ses som en kommentar till den svenska neutraliteten under kriget, fastän den till det yttre har en helt annan handling. Ett lik flyter långsamt genom Stockholms vatten. Somliga ser det, desto fler dras av mängden och nyfikenheten att spana. Ingen gör något, förrän till sist en båt lägger ut med en polis som häktar fast kroppen och drar den i land. Och så återgår allt till det vanliga.

* * *

Gunnar Ekelöf är i Utflykter, som också annars, en man som med mästerskap hanterar språket; som penseln i en virtuos konstnärs hand målar upp vyer, landskap, detaljer, kan Ekelöfs penna skänka oss känslor, intryck, insikter. Jo, det går i moll, det är inte muntert: men det är djupt verkligt.
– – –
Gunnar Ekelöf, Utflykter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1947.

Bokrecension: En fängelsedirektörs minnen | Ulrik Leander

Ulrik Leander

En fängelsedirektörs minnen är skriven av Ulrik Leander (1858–1938). Boken utkom första gången 1936. Jag har läst en upplaga från 1937.

* * *

Av boktiteln att döma kunde man tro att detta är en bok främst om författarens tid inom fängelsevärlden. Nå, denna hans verksamhet får vi veta mycket om och där ligger tyngdpunkten, men boken rymmer mer än så. Den tydliga bild boken ger av det småländska landsbygdslivet under senare hälften av 1800-talet, författarens uppväxttid och -miljö, är till exempel mycket värdefull.

Leander föddes 1858. Jag får intrycket att hans föräldrar var ganska välbärgade bönder. Han berättar om sin uppväxttid genom många anekdoter och även om tidens folktro.

Inte minst verkar spöktron varit utbredd. Mådde någon dåligt, kunde han kommit för nära en gast: han hade blivit gastkramad. Bot för detta var att få någon att ”måla” en, vilket intet har med färg att göra, men innebar att en person går runt den gastkramade med en ullsax inlindad i ett tygstycke, ett handkläde, som använts vid tvättningen av ett lik. Samtidigt som denna vandring runt den drabbade pågår ett visst antal gånger skall den vandrande spotta en gång varje varv.

Själv är Leander sunt skeptisk till spökerier, och förmäler att det inte var ovanligt att ynglingar klädde ut sig till spöken för att skrämma folk. I andra fall var historierna nog helt enkelt uppdiktade, menar han.

* * *

Emellertid kom Leander att erhålla utbildning. Han verkar ibland haft det ganska knapert som student, men han tog sig igenom och avlade en kandidatexamen.

Ursprungligen var väl tanken med studierna att han skulle bli präst, men med tiden blev han lärare på Långholmens centralfängelse i Stockholm, och senare, från våren 1899, fängelsedirektör vid länsfängelset i Landskrona, vanligen kallad Vita briggen. 

Efter det blev han, mot sin vilja, direktör för tvångsvårdsanstalten i Landskrona, en plats dit man skickade personer dömda för lösdriveri, och inte under strafflagen. Utanför memoarernas tidsram återvänder han senare som direktör för länsfängelset i Landskrona.

* * *

Det första uppdraget inom den då så benämnda fångvården fick han efter att en lärarposition hastigt blivit ledig på Långholmen, och Leander rekommenderats till platsen. Han hade dock bara kort tid på sig att återkomma med besked. Och han funderade intensivt.

"Fängelserna voro då i ännu högre grad än nu för tiden omgivna av en viss hemlighetsfullhet. Ett fängelse var en värld för sig, tillsluten för allmänhetens blickar, och ingen visste på grund därav vad som försiggick inom denna värld."

Det hemliga lockade också, och Leander ville inte mista möjligheten till anställning. Han tackade ja.

* * *

Leander som person får läsaren lära känna ganska väl. Visst finns där ett tidstypiskt något förnumstigt-magistralt moraliserande, men han är ändå påtagligt mild visavi fångarna som personer. Uppenbart kan han känna med dem och han visar en förståelse för att de miljöer de kommer ifrån starkt inverkat på deras senare samhällsfrånvända agerande. Inte minst spritens inverkan är han, som nykterhetsvän, införstådd med. Någon stark vilja att straffa synes Leander inte haft.

På samma sätt är han också motståndare till dödsstraffet; hans egen närvaro vid avrättningen av den unge mördaren Teodor Sallrot i Karlskrona har nog inte ändrat på den saken. 

Avrättningen och omständigheterna däromkring avhandlar för övrigt Leander i ett separat, mycket intressant, kapitel. Han berättar där bland annat hur Sallrot lagt sig på schavotten något för långt ner. När han ändrat läge hamnade skjortan över nacken, och omedelbart efter att Leander själv lagt denna tillrätta och hjälpt Sallrot tillrätta såg han, när han såg upp,

"... den blankslipade bilan med den långa eggen blänka i solskenet och i detsamma föll hugget, som med ens skilda huvudet från bålen. Ingen hade väntat,att det skulle försiggå med sådan hast, och säkerligen blev proceduren för Sallrot själv betydligt kortare och man skulle kanske kunna säga enklare, än vad han föreställt sig. Några sekunder efter hugget såg man läpparna ännu röra sig, liksom fortsatte de med den bön, som säkerligen gick över dem i det ögonblick, då Sallrot passerade gränsen emellan timlighetens och evighetens värld."

* * *

Leander är en djupt religiös man. Han ingick i det som senare utvecklades till Missionskyrkan som egen frikyrka, men som ursprungligen kom ur en brytning med Svenska kyrkan, på grund av vissa skiljaktigheter rörande försoningslära och församlingsbegrepp. Det förefaller som att den religiösa övertygelsen genomsyrade hans liv.

I Landskrona kom Leander dessutom att engageras politiken och blev riksdagsman i andra kammaren, och efter tiden som boken behandlar blev han riksdagsman i första kammaren. Leander ger några fina inblickar i dåtidens riksdagsarbete som har sitt historiska intresse, inte minst genom de många personporträtt som skissas fram.

* * *

Av de ganska vidlyftiga citaten ovan får man något av en känsla av Leanders formidabla språk. Det är gammaldags, ytterligt välformulerat, en aning snirkligt och omständligt. Och mycket, mycket vackert. Det är det slutande 1800-talets skriftspråk som klingar klart mellan bokens pärmar. Därigenom blir läsningen av En fängelsedirektörsminnen inte bara en intressant historisk resa, utan också en språklig upplevelse.

Men det historiska värdet av Leanders memoarer är mycket stort, inte minst om man intresserar sig för svensk kriminalhistoria, särskilt kriminalvårdshistoria. Somt i den tidens fångvård är sedan länge avlagt i dagens kriminalvård, annat som Leander beskriver finns kvar.

Genom att boken skänker ett visst historiskt djupseende, ökar den läsarens förståelse för villkoren för den tidens dömda kriminella, och för synen på dem som begått brott mot rikets lagar. Leanders framsynthet är i detta avseende ofta både glädjande och förvånande.
– – –
Ulrik Leander, En fängelsedirektörs minnen. Stockholm: Svenska Missionsförbundets förlag, 1937.