Höstkvällsmöte

Det var en sen tur den kvällen. Kistan behövde vara framme i bårhuset tidigt dagen efter, så vi tyckte att jag lika gärna kunde göra den fem mil långa resan efter arbetstid och spara in tid inför begravningen i morgon. Är det något man aldrig har tillräckligt av på en begravningsbyrå, så är det tid.

    Det var fem, sex år sedan, någon gång i slutet av oktober, kanske hade det redan blivit november. Det regnade inte, men hängde fukt i luften, likt vattenånga som blev droppar på vindrutan. Torkarna gick i långsamma intervaller hela resan ut i skogen. Jag minns att jag tänkte, att jag skulle behöva skölja av bilen när jag kommit hem igen, eller försöka klämma in det dagen efter. En smutsig begravningsbil hedrar inte en begravningsbyrå.

    Jag kom fram till kyrkogården någon gång vid åttatiden. Några lyktor lyste upp kyrkogårdsgångarna och kastade ett svagt sken på bårhuset. Jag backade intill bilen, öppnade bakluckan och den gråputsade byggnadens gammaldags dörrar. Kistan var inte särskilt tung: damen inuti hade jag kistlagt på förmiddagen, och hon var mycket gammal, mycket tunn. Svepskjortan hade sett alltför stor ut på henne, så jag hade fått justera den i kragen runt nacken. Det var väl inte så att familjen skulle se henne, men man visste aldrig: alltid bäst att göra så fint det bara är möjligt. Om inte annat för ens egen skull. — 

    Men jag drog ut kistan över en liten vagn, balanserade in den i det innersta rummet där ett kylaggregat dånade aggressivt, och såg till att låsa ordentligt när jag gick ut igen. 

    Jag lutade mig en stund mot sidan av motorhuven och tände en cigarill. Den blev nästan genast fuktig och smakade dåligt. Men jag stod där och rökte, njöt av tystnaden och stillheten, de långa skuggorna som gravstenarna kastade i lyktljuset och synen av kyrktornet som försvann upp i mörkret. Nu var det fem mil tillbaka, ungefär en timmes resa på de värmländska småvägarna. Jag hade ingen brådska, funderade väl antagligen på att kanske sticka in på byrån en timme och få ordning på några papper och beställningar. 

    Den blöta luften gick över i vanligt regn när jag körde österut igen. Vindrutetorkarna fick gå fortare. Och jag förstår fortfarande inte varför, men jag blev inte alls rädd när jag märkte att det i passagerarsätet bredvid mig satt en kvinna. Jag kände igen henne: det var den lilla damen jag kistlagt i förmiddags och för en liten stund sedan ställt in i kylrummet.

    "Vad vill du", frågade jag.

    "Berätta”, sa hon, "en liten stund". 

    "Jag ska lyssna", svarade jag.

    Så berättade hon om något som hänt under hennes barndom. Hon hade bott i ett torp inte mer än några stenkast från kyrkogården jag nyss varit på. En dag skulle hon gå till granntorpet. Gräset var högt på ängarna som skilde stugorna åt och hon plockade, sa hon, en del vackra blommor där hon gick. På armen bar hon en korg med ägg att byta mot några flaskor mjölk. 

    Grannens torp låg högt och syntes långt omkring. Därför hade hon snart sett att dörren stod öppen, men ingen människa syntes till. Väl framme ropade hon namnen på dem som bodde där, men ingen svarade. Så steg hon in, och från taket hängde familjen hon sökte: fader, moder, tre barn, där det yngsta var lika gammalt som hon själv. De hängde helt stilla och var alla blå i ansiktet. Faderns tunga stack ut mellan svartnade läppar, under honom låg en kullvält pall. På moderns panna gick två flugor. Flickan i hennes egen ålder hade ögonen lite öppna, med de hade torkat och mörknat. De såg inte längre.

    "Det var fruktansvärt", sade kvinnan i sätet bredvid mig. "Men det var inte allt."

    Hon hade märkt att hon inte var ensam i stugan. Bredvid spisen stod en lång, ung man, klädd i svarta söndagskläder och med blankt, svart hår och små glasögon. Han stödde sig med ena handen mot en av plattorna och tittade rakt på henne med klargröna ögon. Det såg ut som en katts ögon, sade hon. Mannen gick sedan förbi henne, hyssjade med ett långt pekfinger för munnen när han passerade och fortsatte ut genom dörren. 

    Ja, hon sprang efter honom, men utanför fanns ingen. På ängarna bara grönska och blommor. På tunet ingen. Hon hade skymts från att se honom bara som tiden mellan två hjärtslag, men han hade försvunnit. Hon hade sprungit runt stugan, men också där var det helt tomt. —

    "Sedan sprang jag hem", fortsatte hon, "men jag berättade aldrig för någon om vem jag mött. Man sa att det var hemskt, det som hänt, men sedan var allt förbi. Och jag berättade aldrig för någon att jag sett djävulen själv i stugan den där dagen."

    Jag såg åt sidan och där var tomt igen. Jag hörde radion på låg volym. Och en mötande bil blinkade på mig för att jag inte slagit av helljuset. — Jag har aldrig berättat om mitt möte med den döda kvinnan den höstkvällen. Vem skulle jag väl säga något till? Prästen på begravningen? Hennes familj? — De hade trott att jag mist förståndet. — 

    Dagen efter sänktes damen ner i jorden på den lilla värmländska kyrkogården i klaraste solsken. Men jag kunde bara tänka på den regniga kvällen innan, hörde inget annat än rösten från henne som berättat vad hon inte sagt till någon annan: att hon såg djävulen själv i stugan den gången.