Bokrecension: Persepolis (Del 1) | Marjane Satrapi

Persepolis. Del 1 är en självbiografisk grafisk roman av Mariane Satrapi (f. 1969). Boken utkom första gången på franska år 2000. Jag har läst en svensk upplaga från 2004, i översättning av Gabriella Theiler, i en upplaga från 2004.

* * *

Den tiden är förhoppningsvis förbi, om den någonsin funnits, då serier inte ansågs vara en seriös litteraturform. Det bevisades inte minst av Art Spiegelmans Maus, som skildrar förintelsen i serieform. Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis påminner om detta verk. I dess första del berättar Satrapi om sin barndom i Iran, vid den tid då revolutionen genomfördes.

Vi får ta del av ett Iran som slits mellan starka krafter. 

Satrapis familj synes vara av högreståndsslag, med kopplingar till det äldre kungahuset. Men också med kopplingar till motståndsmän; man hoppas bland dessa på en socialistisk revolution när folket börjar mullra mot shahen, på en utveckling gynnsam för folket och proletariatet. Man tänker sig att de religiösa revoltkraven endast är något övergående, att de religiösa motiven förmår det obildade folket att resa sig  mot en regimen.

Det är slående vilken realistisk bild Satrapi ger av sig själv som flicka i tioårsåldern. Hon skildrar sin föresats om att bli profet, och hur oförstående omvärlden är inför detta. Hon skildrar den egna barnsligheten på ett sätt som jag tror är ovanlig inom den självbiografiska genren: det blir väl lätt annars så, att den som skildrar sin barndom, skildrar sitt dåtida jag som en mindre version av en själv, snarare än som ett barn med ett barns begränsade horisonter, och med dess omogenhet. Satrapi faller alltså inte i en sådan fälla: hennes version av sig själv känns helt och hållet trovärdig, oavsett i vilken grad den faktiskt avbildar den historiska versionen av henne såsom hon var då.

* * *

Berättelsen är mycket allvarlig. Satrapi berättar om politiska förföljelser, om tortyr. Men har också utrymme för humor, som till exempel när hon läser en älskad serie om materialistisk dialektik, och slås av hur lika Gud och Marx är, ehuru den senare är något krullhårigare. Humorn tar dock aldrig sådant utrymme att den tenderar att skämma den bråddjupa seriositeten; tvärtom balanserar den mycket skickligt helheten på ett utmärkt vis.

Bilderna är ritade med skarpa, tydliga streck, som lyfter fram det väsentliga och inte förlorar sig i detaljer. Den kolsvarta färgen får breda ut sig och ofta utgöra bakgrund. Inte minst är en större teckning av de ångestfyllda vålnaderna av döda, innebrända människor på en biograf hemsökande.

* * *

Persepolis, den första delen, är berättelsen om den iranska revolutionen ur – främst – ett tioårigt barns perspektiv. Hennes skräck, hennes stolthet, hennes kamp med gudstron; folkets kraft, landets historia, våldsamheten: allt förmedlas på ett sätt som är svårt att inte drabbas av. Persepolis är en drabbande grafisk roman.
– – –
Marjane Satrapi, Persepolis. Del 1. Övers. Gabriella Theiler. Stockholm: Ordfront Galago, 2004.