Ned i djupet

Jag ska berätta om något märkligt som hände i början av 1800-talet. Då var Borås förvisso redan en stad, men än mer en håla. Grusgatorna var leriga och man kunde hitta några enstaka stenhus men mest fanns där lutande träbebyggelse. Kyrkan reste sig högt över allt annat, och ännu fanns kyrkogårdens lutande träkors kvar. På torget kunde man se gummor med randiga förkläden som sålde kål, och där fanns gubbar med slokande hattar som sålde tyger och sniderier.

    Det var från Borås Anton Efraim Karlsson närmast kom. Han hade tagit in på ett av värdshusen och vilat ut sig efter resan från Göteborg, där han mönstrat av och gått i  land efter många år till sjöss. Nu ville han känna riktig jord under träskorna och se levande träd vaja över sig. Han skulle söka upp födelsebygden neråt småländska gränsen; kanske, tänkte han, fanns där någon plats som dräng. 

    Anton vandrade söderut. Benen kändes stabilare sedan de vant sig av med att inte ha ett ständigt gungande och hävande däck under sig. Över axeln bar han säcken med sina saker: några skjortor, byxor och annat. Några mynt. 

    Han hade kommit iväg sent, och höstskymningen lade naturen i dunkel. När det började bli svårt att se, stannade han vid grinden in till tunet där det reste sig ett mycket stort hus. Det lyste på nedervåningen och övervåningen förlorade sig i mörkret. Han gick ditåt genom en hög allé där träden dött, och tog av mot gaveln där han trodde att köksingången borde finnas.

    Mannen som öppnade när han knackat var rynkig och klädd i svart rock. Ett gråvitt långt hår hängde ner över öron och krage. Anton frågade om han möjligen kunde få övernatta i ett uthus, för mörkret hade kommit och han hade lång väg kvar att gå.

    – Ja, inte brukar jag ha gäster här, men det går bra att komma in och sätta sig i köket, så får vi talas vid, sa mannen.

    Det kunde Anton inte avböja. Snart satt de vid bordet som lystes av en liten lampa och en brand i den öppna järnspisen. Mannen var officer, men som sedan länge fått avsked. Gården var hans ärvda egendom.

    Anton frågade om mannen bodde där själv.

    – Ja, det var längesen folks röster hördes i dessa salar, sa mannen och såg drömmande åt sidan. Han fortsatte: Det går bra att övernatta här i huset, men jag vill då att matrosen ska ta ett rum några våningar upp, och så stanna där hela natten till gryningen, för det är inte lätt att röra sig här utan ordentligt ljus.

    Anton tackade. Tillsammans åt de en enkel måltid på bröd med svagdricka, och sedan tog mannen lyktan i handen och bad Anton att följa honom. Köket ledde in i en stor sal. Efter salen kom en hall, där en trappa ledde uppåt.

    Anton frågade hur stort huset var, och mannen svarade helt kort att det var ganska stort. De gick upp för trapporna. Anton snavade flera gånger men inte mannen. 

    – Förlåt, men vad skall jag kalla farbror? frågade Anton.

    – Majoren säger många. De högtidliga säger major Schulte. Du kan kalla mig Majoren.

    De gick upp för trapporna och en ny våning med knappt skönjbara korridorer gick i båda riktningarna bort från trappan. 

    – En våning till, sade Majoren. 

    Anton häpnade över hur stort huset måste vara, det verkade mer ett slott än en herrgård. Två trappor upp såg det ut som våningen under. Majoren ledde Anton till en stängd dörr. Han förklarade att här fanns ett sovgemak som nog skulle duga för natten.

    Rummet var stort och mot en vägg stod en bred säng. Majoren tände ett vaxljus i en vägglampett mot sin lykta och gick tillbaka mot dörren. Så vände han sig om.

    – Som jag sade, så skulle det glädja mig så om matrosen blev kvar här under natten. Huset är som ni märkt helt stort, och det är lätt att ta miste om vägen och falla över och fördärva sig mot alla mina gamla möbler. Jag kommer hit efter gryningen och hämtar dig till morgonmål innan du fortsätter din vandring. — Ja, och du känner nog till hur gamla hus låter om natten, det är rakt inget att bry sig om. Så önskar jag dig en god natt.

    Innan Anton hunnit svara hade Majoren stängt till om sig och var borta. Anton satte sig på sängens grova överdrag och såg sig omkring. Inte mycket annat att göra än att lägga sig, tänkte Anton och fick av sig byxorna, drog undan sängöverdraget och kröp ner under filten.

* * *

Han visste inte hur länge han slumrat eller sovit när han vaknade, men ljuset i lampetten hade brunnit halvvägs ner. Han visste först inte heller varför han vaknat. Det var helt nattsvart i fönstret och ett litet sus av vinden kunde anas, men störde inte alls. 

    Han kom att tänka på att det inte var bra att ett ljus brann när han sov, och reste sig för att släcka. Då hörde han ljudet. Det var svårt att säga vad det var. Först lät det som gråt långt borta, men sen hörde han att det var sång. Det kan inte vara Majoren, tänkte han. Det här är en yngre röst. Han tystnade och lyssnade. Ja, det var en röst, en klar, vacker röst, som sjöng. Hade inte Majoren sagt att han var den ende som bodde här? — Med ljuset fortfarande brinnande lade han sig i sängen igen, men sången hördes allt tydligare, den letade sig in i hans öron och virvlade runt i hans huvud. Det var nästan som att han såg rösten dansa i märkliga rörelser framför ögonen.

    Anton bestämde sig för att ta reda på vem som sjöng. Med ljuset i handen lämnade han rummet i skjortan och barfota. Sången hördes ännu lite klarare ute i korridoren, men fortfarande långt borta, från någonstans under honom. Han passerade flera dörrar, som alla var stängda. En tjock matta tog bort alla ljud från hans steg. Vid trappan stannade han och tittade ner, men såg bara några steg framför sig, sedan försvann allt i svärtan. Långsamt gick han ned, och ljuset fladdrade i handen och kastade skuggor mot väggarna. Sången hördes ännu klarare nu, och han fortsatte till bottenvåningen. Där såg han att dörren till salen han gått igenom med Majoren var tillstängd. Han såg också vad han inte lagt märke till förut: bredvid trappan upp gick en trappa till, neråt. Den var inte i trä, utan i sten. Och där nerifrån kom sången, högre och starkare. Han hörde inte ord, bara en melodi som vindlade omkring, lekte sig uppåt väggarna och snurrade och vred sig. Han kände att han måste gå ner, han måste veta. 

    Trappan var iskall mot fotsulorna. Bara några steg ner blev också luften isande. Han kunde svurit på att hans andedräkt immade, men det syntes inget i det svaga ljuset. Trappan fortsatte mycket längre än vad som kändes naturligt. Steg för steg gick Anton ner. Och så satte han till sist foten i ett jordgolv. — Han ansträngde ögonen och såg en kort gång med stenmurade väggar som slutade i en port, hälften så hög som han själv. För porten låg en bom av järn. Från andra sidan trängde den vackraste sång han någonsin hört fram. Handen lade han mot träet. Det var grovt tillyxat. Så sade han:

    – Hallå…?

    Sången upphörde. Tystnaden tryckte mot bröstkorgen.

    – Kom in.

    Rösten var mycket lugn, svag, men helt tydlig. Efter kort tvekan lyfte Anton undan järnbommen och ställde den mot sidan. Så hukade han sig ner och drog  porten mot sig. Den gled upp, skrapade mot marken. Han såg ett helt litet rum — och krånglade sig in. Skenet från ljuset i handen lyste upp vad som såg ut som en cell. Stengolv, stenväggar, stenvalv. Några steg långt, några steg brett. En brits i sten. Och på britsen en ung man utan kläder, med långt hår i en färg som inte gick att bestämma i det svaga ljuset.

    – Vad… Vem...? sa Anton.

    – Du ska ha tack, min vän, sa den unge mannen stillsamt och tittade på honom. Jag har suttit inlåst här längre än någon kan minnas. Du har befriat mig.

    Anton såg hur den unge mannen reste sig och gick emot honom. 

    – Men Majoren…?

    – Han är ingen major.

    Den unge mannens stora, kolsvarta ögon var svindlande avgrunder. Anton kunde inte se undan, fastän blicken smärtade att möta. 

    – Nu, sade han, ska jag komma här ifrån. Men jag ska minnas dig. Hör här.

    Så sjöng han melodin igen, och Anton föll bakåt, benen vek sig, och han svimmade av.

* * *

Majoren stod över honom. Ansiktet var lågande rött, ögonen tårade och håret stod som en gnistrande måne kring huvudet.

    – Ditt avskum och helvetets hund! Du har släppt ut honom! Du har låtit honom gå fri!

    Anton blinkade flera gånger, lyfte huvudet.

    – Vad…?

    – Förbannade odjur!

    – Han var fånge, han sa att du fångat…

    – Ja, ja, han var han fånge! Och vi fångade honom — för nittio år sedan! Nu är han lös igen, o herregud och alla helvetets demoner!

    – Vad menar du? Han kan inte varit mer än tjugo?

    Majoren satte sig på britsen där den unge mannen suttit förut. Han lade huvudet i händerna en lång stund och Anton hämtade sig tillräckligt för att sätta sig upp. Han frågade vad i  hela världen det var fråga om.

    Majoren samlade sig och sträckte på sig där han satt och såg rakt på Anton. Han började prata med en behärskad stämma. 

    – Nå, men så hör då. Det är oviktigt vad jag egentligen är. Det viktigare vad den unge mannen är för något. Hos er har han egna namn, där han sitter i strömmar och med musiken drar både gamla och unga ner i vattnet där de dränks och sedan blir hans föda. Strömkarlen, är han bekant? Näcken, månntro? — Vi hade jagat honom — hundratals år, när vi kom nära nog att stoppa åt hans käft och få honom att tiga länge nog för att låsa in honom. Döda honom kan vi inte, det är inte möjligt. Men fjättra honom, låsa honom. För att inte han ska hungra så mycket att han river både huset och hela orten för att få äta, har vi gett honom att äta, inte ofta, men stundom. — Du förstår varför jag släppte in dig? Du skulle inte sett huset, om du inte skulle tjänat syftet. Ingen vet vem du är, ingen vet att du skulle hem. —  Det är förbi nu. Jag berättar för att jag inte får låta dig dö längre, för att du inte ska berätta. Nu är du märkt, och han kommer att söka upp dig. Kanske inte på länge. Men han kommer att visa sig igen. Han kommer att vilja göra sig kvitt sin skuld till dig. — Alla du möter så länge du lever kan vara han. Han kan komma som din dotter eller som din mor, som din präst eller som din vän. Han kan komma som sig själv, som ett troll eller som en uv eller som en häst. Han kommer tillbaka, och han vill betala igen skulden och ingenting som han kan ge kan någonsin gynna dig. Du är dömd och förlorad. Du är dömd inte av oss, utan av honom som du släppte fri. 

* * *

Majoren reste sig och gick. Efter en stund kände Anton sig ut med händerna, och kom till trappan som han trevande tog sig uppför. Det tog en lång tid, men sedan slog ljus mot väggarna, och då nådde han snart upp till dagern. Med ett kliv trädde han ut och där stod han omgiven av ett väldigt stenröse, med stora granar omkring sig. Solen sken mellan grenarna. När han vände sig om fanns där bara sten på sten, ingen väg nedåt. En bäck porlade någonstans mellan stammarna. Och nog tyckte han att det hördes som en vacker musik därifrån?