Bokrecension: Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma | Olof Lagercrantz

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz utkom 1994.

* * *

Olof Lagercrantz (1911–2002) och Gunnar Ekelöf (1907–1968) var vänner från mitten av 1930-talet till den senares död. Lagercrantz skildrar i Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma vännen Ekelöf. Porträttet som träder fram är ömt utfört, utan försök att täcka över och försköna.

Det är alldeles uppenbart att Lagercrantz värdesatte vänskapen med Gunnar Ekelöf. 

Poeten framstår som påtagligt excentrisk. Vi förstår, att fastän han förlorade sin ärvda förmögenhet miste han aldrig sin air av överklass. Och där finns något lekfullt över honom: han leker med ord och leker med roller, skämtar grovt och kan samtidigt, inför främmande, vara bortvänd. Det är något av icke-anpassning över hans gestalt i Lagercrantz version, något samtidigt sårbart och egocentriskt. 

Något hjälplöst och något genialiskt. 

Lagercrantz beskriver otaliga möten och telefonsamtal med Ekelöf, ett och annat brev anförs. En bärande del är utdrag ur de anteckningar Lagercrantz fört efter att ha haft med Ekelöf att göra. De två samtalar om dikter och motiv, om människor. De verkar prata föga politik och föga om samtiden. Men de samtalar om högt och lågt och möts in i den sista sjukdomens lidande, cancern som till sist ändar Ekelöfs liv 1968. 

Genom Lagercrantz nedtecknade samtal med vännen får man en känsla av att man kommer helt nära människan Ekelöf, innanför den poetiska nimbus som riskerar att omhölja honom som Poeten, från vårt sentida perspektiv.

* * *

Jag får intrycket av att människan Gunnar Ekelöf i mångt och mycket harmonierar med den röst som hörs i hans dikter. Han framstår som en särling vars intressen är vända inåt och bakåt, inte utåt och framåt, ständigt bearbetande och skildrande livets och levandets villkor. 

Men bilden fördjupas också genom boken: alkoholen som både stöd och förstörande kraft finns med, rastlösheten också. Och besynnerliga sociala situationer som kunde uppstå kring Ekelöf.

Jag kan inte utifrån källkritiska överväganden avgöra hur rättvisande Lagercrantz bild är av Ekelöf, hur troget han återger den vänskap som de två männen odlade och vidmakthöll under decennier. Men den ger alla intryck av att vara djupt känd och äkta. 

Inte minst berättar Lagercrantz mycket finkänsligt om processen som Ekelöfs sjukdom och gradvisa hälsoförsämring innebar, en process som ändades med döden. Poeten och människan bryts inte sönder, fastän hans kropp förtvinar och metastaser sprider sig. Ekelöfs gestalt blir i dessa avsnitt ofta påtagligt kroppslig. Hans hustru smeker hans ben. Lagercrantz klappar honom och får alltid en klapp tillbaka. Hans ansikte magrar. — Det är omöjligt att inte bli gripen.

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma — titeln är ett citat ur Ekelöfs poesi — är ett värdigt minnesmonument över en lång vänskap och en stor diktare, och det känns som en ynnest att som läsare få lov att komma så nära, att man nästan inbillar sig att man kan höra Ekelöfs röst eller se honom röra sig i en sal, med huvudbonaden på som vanligt. 

Eller så ser man honom sjuk i sängen med nattmössan på huvudet, med ikonerna på väggen ovanför, böckerna i närheten, lågmält talande om motiv som för tillfället fångat hans intresse och nog skall komma att omsättas i dikt. 

— Ja, Lagercrantz gör genom sin bok vännen verklig också för generationer som fötts efter både att Ekelöf och han själv gått in i skuggornas värld.
– – –
Olof Lagercrantz, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994.