Bokrecension: Utflykter | Gunnar Ekelöf

Utflykter är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907–1968). Boken utkom första gången 1947.

* * *

Gunnar Ekelöf är nog mest känd som ett av vårt lands mest betydande poeter. Men han skrev även prosa. Exempel på ekelöfsk prosa får man med fördel i Utflykter. Det rör sig där om skönlitterära fiktioner, men också självbiografiska reflexioner och berättelser. Ett antal dikter finns också med.

De flesta av texterna i Utflykter utmärks av en höststämning. Man går i allmänhet genom regn och rusk med författaren, även de gånger det är sol i berättelserna. Det andra världskriget är genomlidet, om än i stor utsträckning för svenskarna från åskådarplats, och erfarenheten måste drabba en lyhörd författare. 

Ekelöf tänker till exempel tillbaka på när han 1942 var med på begravningen av en ilandfluten engelsk flygare på Västkusten. Med viss cynism skildrar han hur folk inte följer med går med i den långa processionen till gravplatsen: själv når han inte fram förrän graven redan – på grund av lukten – skottats igen. Det är en stämning av händelse kring den döde och hans begravning. 

En annan text minner om Strindbergs klassiska novell om mannen som genomgår hela sitt liv genom att titta på telefonlistan i den lägenhet han står i begrepp att lämna. I Ekelöfs novell rör det sig om en almanacka. Med avstamp i anteckningar därur rekonstruerar huvudpersonen som fått den i sin ägo ett helt liv: en äldre mans liv, surögd och misstänksam.

En annan rekonstruktion, som verkar vara självbiografisk, utspelar sig när Ekelöf möter resterna av ett torp. Hör hans prosa i "På ödetomter":

"Man byggde i fantasin upp stugan för sig, tyckte sig se köket med den avnötta, blankslitna utdragssoffan, rekonstruerade kaffekopparna, av vilka en skärva ännu glänste mellan två halvt övervuxna tegelstenar. Nattviolerna doftade i ett längesen förgånget Sverige."

En introspektiv text heter "En outsiders väg". Där talar han om sin känsla av brist; han skriver "Jag har varit ett slags luffare i anden." Han skriver också om sin kärlek till musiken, och om hur han dras till det österländska. Och han skriver om sin studietid i England, sin tid i Frankrike och sitt arbete som diktare; hur han hade "50 och 100 koncept" till varje dikt och hur Sent på jorden var hans första diktbok, en "självmordsbok".

Särskilt drabbar mig den korta historien "Neutralitet", som rimligen får ses som en kommentar till den svenska neutraliteten under kriget, fastän den till det yttre har en helt annan handling. Ett lik flyter långsamt genom Stockholms vatten. Somliga ser det, desto fler dras av mängden och nyfikenheten att spana. Ingen gör något, förrän till sist en båt lägger ut med en polis som häktar fast kroppen och drar den i land. Och så återgår allt till det vanliga.

* * *

Gunnar Ekelöf är i Utflykter, som också annars, en man som med mästerskap hanterar språket; som penseln i en virtuos konstnärs hand målar upp vyer, landskap, detaljer, kan Ekelöfs penna skänka oss känslor, intryck, insikter. Jo, det går i moll, det är inte muntert: men det är djupt verkligt.
– – –
Gunnar Ekelöf, Utflykter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1947.