Bokrecension: Stefans lilla gröna | Stefan Sundström, Jeanette Andersson

Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap är skriven av vispopartisten Stefan Sundström (f. 1960) och försedd med fotografier av Jeanette Andersson (f. 1968). Boken utkom år 2010.

* * *

Läser jag Thorueau eller läser jag Stefan Sundström? Ibland är deras livshållningar varandra mycket lika. I Stefans lilla gröna låter Sundström gedigna tips om självhushållning ingå förening med en civilisationskritik som ligger den amerikanske filosofens läror nära. 

Samtidigt som vi får lära oss att göra egentillverkat snus, vikten av kompostering och gödsling, och hur man ska bete sig när man har höns, så finns boken igenom även en ideologisk hållning av kritik mot det samhälle Sundström ser omkring sig: en värld där vinst- och effektivitetsmaximering styrt industrier och kommersen, där maten transporteras globalt, och där man arbetar tills man går i pension, omgiven av klingande reklam – eller propaganda, som Sundström klassificerar den som.

Jag uppskattar den typen av civilisationskritik. 

Jag tror verkligen på de värden som ligger förborgade i att ha en egen stuga med en egen trädgård med egna odlingar, bortom städers stress och hets. Jag tror inte att förvärvsarbete nödvändigtvis är livets mening, även om ett arbete i sig naturligtvis kan vara synnerligen meningsfullt. Men det finns också andra värden: baserade både på gemenskap med dem som är nära, och på förmågan att stå på egna ben så mycket som möjligt, utanför samhällsmaskineriet – ett maskineri där du i värsta fall riskerar att bli en funktion snarare än ett subjekt.

Att jag sedan inte tilltalas av Sundströms slutord, som möjligen antyder behovet av en revolution för att  rädda världen — det är en annan sak. Hans ”levnadsstämning” (för att låna ett begrepp av Vilhelm Ekelund) kan jag djupt sympatisera med ändå. Jag tror att det ligger något väsentligt i att undvika överkommersialisering av det egna livet: ju mindre dina kommersiella behov, desto mindre dina ekonomiska behov. Anhopande av allt annat än nödvändiga ägodelar och statusmarkörer är åtminstone inte något för mig. 

* * *

Stefans lilla gröna är full av goda, praktiska råd för den som vill och har möjlighet att bli mer självförsörjande. Fotografierna är mästerliga och skänker sin särskilda stämning åt verket. Språket är slängigt och mycket ledigt, stundom kryddat med svordomar och talspråkighet; meningarna förses gärna med utropstecken. Tilltalet är okonstlat och naturligt. — Man slås av att Sundström framstår som synnerligen sympatisk, någon man gärna hade suttit och småpratat med en stund.
– – –
Stefan Sundström, Jeanette Andersson, Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap. Stockholm: ETC förlag, 2010.