Bokrecension: Herland | Charlotte Perkins Gilman

Bild: Fernando Aravena, Pixabay (beskuren)

Herland är en roman av den amerikanska författaren och feministen Charlotte Perkins Gilman (1860–1835). Boken utkom första gången på engelska 1915. Jag har läst den i Project Gutenbergs e-boksupplaga.

* * *

Charlotte Perkins Gilman formar i Herland vad som rimligen ska förstås som en utopi. Någonstans i en avlägsen dal, omgiven av branta berg, ligger en hel civilisation fördold. Tre miljoner människor bor där, och samtliga är kvinnor. Och med hjälp av en flygmaskin lyckas tre amerikanska män ta sig dit, efter att ha hört mystiska rykten om platsen. Kulturkrocken är givetvis monumental.

De tre männen, Terry, Jeff och Van, är mest figurer som olika egenskaper projiceras på. 

Terry är den skränige machomannen med en sällsynt misogyn hållning, Jeff är romantikern som gudomligförklarat alla kvinnor, och Van är den vanliga människan, en representant för en rationell genomsnittsman. Det är också Van som är hela historiens berättarjag: det är han som i efterhand skildrar de tre vännernas drygt årslånga tillvaro i landet de kallar Herland.

* * *

I mångt och mycket är Herland som bok en beskrivning av hur detta besynnerliga land fungerar: dess seder och bruk och dess historia samt hur kvinnorna där egentligen ter sig.

Dalen skärmades av från yttervärlden efter en geologisk katastrof för omkring två år sedan. Samtidigt var de flesta männen utanför dalen och krigade. Men, under över alla under, på något sätt födde en kvinna ett flickebarn utan mans inblandning, och sedan dess har ättlingarna till henne i allmänhet fött fem flickebarn var, tills dalen var full i relation till dess resurser, och man genom snarast psykologiska metoder kunde börja med effektiv barnbegränsning.

I Herland råder harmoni och nästan inga brott begås. Under seklerna har man förfinat en slags rashygien, som gör att oönskade egenskaper inte förs vidare. På ett lika praktiskt inriktat sätt har man styrt vilka växter som tillåts förse folket med mat. Och i sin pragmatism har man knappast hört talas om urgamla lagar: lagarna är underkastade ständiga revideringar, alltefter hur folket växer i sin kulturella mognad och ökar i insikter. 

För de är inga vildar. Männen märker att kvinnorna är själsligt högt utvecklade, och inte heller i teknologiskt avseende är de nödvändigtvis särskilt långt bakom resten av världen. All sin håg har kvinnorna inriktat på utveckling och mödraskapet som kollektiva ansträngningar.

* * *

Det är kanske tänkt att kulturen i Herland ska framstå som en idyllisk tillvaro, en feministisk utopi. Men sådan verkar den åtminstone inte för mig. 

Tillvaron är påtagligt blodlös och avsexualiserad och framställer landets kvinnor som ett slags änglalika, könlösa väsen, helt inriktade på nytta, barnuppfostran och utbildning. De är ett annat slags människor än männen som kommer dit. Alla kanter är avslipade så att världen där blivit rosaskimrande och eterisk, utan alla spänningar, utan drama. Berättarjaget säger: ”I never heard a child cry i Herland, save once or twice at a bad fall ...”.

När de tre männen omsider gift sig med tre kvinnor från Herland – äktenskapsceremonin och hela äktenskapsinstitutionen är en eftergift från kvinnornas sida, eftersom äktenskap inte existerar i denna dal – visar det sig att deras hustrur minst av allt är intresserade av något sexuellt samliv. Det är som att deras sexualitet sublimerats till de andra aktiviteter som de har för handen: vänskap, arbete – ja, och nyttan.

* * *

De tre männen börjar sin vistelse i Herland som ett slags fångar, men får stegvis allt större frihet. De lär kvinnorna om världen utanför, kvinnorna lär männen om livet i dalen. De förra är mer nyfikna än något annat, de senare är mest förbluffade. 

Det är i kontrasterandet mellan civilisationerna som en av de snyggaste effekterna ligger i hela boken. Kvinnornas naturliga frågor om kvinnornas situation i männens hemland USA pekar på det – åtminstone då – ofta naturligt tagna men egentligen märkliga i den ojämställdhet som råder: Varför ska kvinnorna vara hemma och sköta hemmet och barnen? Varför ska kvinnorna ta männens efternamn? Varför har kvinnor andra kläder än män? Alltså: Varför ska kvinnornas värld begränsas och underordnas och dekoreras och ställas under mannens överinseende?

* * *

Herland är en i stort sett stillastående skildring – frånsett några inslag av äventyr och mer betydande handling – av en utopisk eller dystopisk värld, beroende på var man lägger emfasen. 

Jag stöts bort av hur romanen utmålar kvinnor och män som i grunden helt annorlunda väsen, där kvinnorna kunde skapa ett asexuellt paradis, om de bara slapp ifrån männen men ändå kunde föröka sig. Därmed förnekas eller förminskas sexualiteten, driftlivet, potentialen till konfliktskapande och våld hos kvinnor. Kvinnorna i Herland mister mycket av sin komplexitet genom att de fråntagits nästan alla mörka kontraster inom och mellan sig själva.
– – –
Charlotte Perkins Gilman, Herland. Digitaliserad som epub av Projekt Gutenberg.