Bokrecension: Ett minnespalats | Lars Gustafsson

Ett minnespalats. Vertikala memoarer är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), poet, författare, filosof, professor. 

Boken utkom första gången 1994. Jag har läst eboksversionen från 2016.

* * *

Det ligger något smågrinigt över en hel del av det Lars Gustafsson skriver i Ett minnespalats. Han spanar in i de kulturella kotterierna, framförallt såsom de en gång såg ut, och avger tämligen giftiga omdömen om dem som han inte uppskattar. Särskilt gisslar han de författare och intellektuella som under kalla kriget ställde sig alltför hovsamt nickande inför sovjetdiktaturen, sådana som inte såg med ogillande på muren som delade Berlin, och så vidare.

Men också mer personliga antipatier – och för all del sympatier – luftas. Särskilt illa tycks Gustafsson tycka om Olof Lagercrantz, men desto mer om dennes företrädare på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten. Till de goda vännerna hör också Tomas Tranströmer och P O Enquist.

Allt detta precisionsstickande med sabeln såhär några decennier senare kittlar onekligen intresset hos en litteraturhistoriskt inriktad läsare. 

De många beskrivningarna av svenska och internationella litterära och kulturella berömdheter är i allra högsta grad givande. Gunnar Ekelöf skymtar lite här och var i boken, detsamma gör Sartre. Och Erik Lindegren. Och Ingemar Hedenius. Och många fler. Gestalter ur författarens mer personliga sfär får också vara med; inte minst avbildas fadern Einar – och dennes åldrande – i ett ömsint porträtt i bokens sista avdelning.

* * *

Lars Gustafsson är lärdomsaristokrat med ett elitistiskt drag, och han är fullkomligt medveten om sin egen intellektuella kapacitet. 

Med viss nedlåtenhet som skulle kunna vara ironisk humor kryddar han sin framställning med ordet "naturligtvis", för att visa läsaren att det han skriver är givet. – Ja, ordet förekommer drygt 150 gånger i boken, om jag räknat rätt, även om det naturligtvis inte alltid är i ett sådant skriva-på-näsan-sammanhang, som det dock stundom är.

* * *

Lars Gustafsson har genom sina memoarer, där vissa texter publicerats tidigare på skilda håll, vittnat vältaligt om hur oerhört politiserat kulturlivet varit i vårt land och i Europa, samt hur kulturutövare i stor utsträckning grupperat sig utefter politiska skiljemeningar. 

Men memoarerna visar också Gustafssons egen väg, från arbetarhemmet i Västerås via recensionsskrivande i tidningen som tonåring, vidare till författande och delredaktörskap i BLM och deltagare på allehanda internationella konferenser och så professorskapet vid University of Texas. 

Det finns en påtaglig nerv i nästan allt han skriver i Ett minnespalats; ofta är det som drevs han av en sjudande vrede, som precis lyckas hållas under kokpunkten, men långsamt får utlopp på raderna… Svedan drabbar ibland någon ilsken lärare från barnaåren, ibland någon svensk kultursida. Gustafsson måste ha varit en vass polemiker när det begav sig.
– – –
Lars Gustafsson, Ett minnespalats. Vertikala memoarer. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016.