Bokrecension: Markurells i Wadköping | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Markurells i Wadköping är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Boken utkom första gången 1919. Jag har läst en upplaga från 1930.

* * *

Jag överanvänder ordet ”myller” när jag skriver recensioner. Likväl måste jag ta till ordet igen när jag skriver om Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. För här är det sannerligen fråga om ett myller av personer. 

I sitt skapande av den fiktiva staden Wadköping, med slott och domkyrka, använder sig Bergman av ett  rikt och realistiskt utformat persongalleri. Särskilt vad gäller stadens aristokratiska överklass blir det faktiskt aldrig riktigt klart för mig hur de olika figurerna står i förhållande till varandra. — Kanske är det rentav meningen: det blir en bild av en tätt sammanknuten klass, där alla är släkt med alla på något vis, eller åtminstone står i någon form av relation till varandra. 

Mot denna klass står uppkomlingen H. H. Markurell, värdshusvärd och lokal entreprenör som inte skäms för att göra mesta möjliga av alla tillfällen som yppar sig för ekonomisk vinning. Wadköpingsborna ser på honom med någon slags blandning av beundran och avsmak. Han har gamla förbindelser med staden genom släkten, men är själv inflyttad, således något av en främmande fågel.

* * *

Hela romanen Markurells i Wadköping utspelar sig under en enda dag: den 6 juni 1913, samma dag som staden har studentexamen, och bland dem som ska förhöras finns unge Johan Markurell, den äldres son. Men sammanhang målas upp genom en hel del tillbakablickar, och faktiskt en och annan blick in i framtiden. Berättaren står över berättelsen, som en bra sagoförtäljare eller förtäljare av en skröna.

Dagen fylls av starka känslor över hela registret, och folket i Wadköping får sina lojaliteter prövade. 

Häradshövding de Lorches storkapitalistiska ställning och grundmurade anseende får sig allt hårdare stötar allteftersom Markurell trycker sina monetära nävar mot hans strupe, till förfäran för den gamla klassens känsla för vad som är rätt och riktigt. 

Drabbande är då också det som avslöjas som gör att skillnaden mellan de Lorches och Markurells arbetsmetoder kanske ändå inte är väsensolika, utan snarare enbart olika till sin grad. Och det blir dessutom allt klarare, att häradshövdingen och Markurell står varandra närmare än vad den senare någonsin kunnat ana.

* * *

Hjalmar Bergman skriver en mästerlig prosa, mättad med både becksvart tragik och lika svart humor. I sin skildring av småstadens skvaller och statusjakt, outsiderns kamp för sig och de sina, gamla, trötta andryga gestalters vård om släkt och heder, träffar han hela tiden rätt, om och om igen. 

Spänningen uppammas skickligt till det maximala, gestalter förs till sammanbrottets gräns, innan luften tillåts pysa behagligt ut när skymningen faller över Wadköping den 6 juni 1913. 

Så lägger sig till sist ändå harmonin över en stad som haft en dag som det väl där länge kommer att talas om. Och läsaren har månne själv gått igenom en katharis.
– – –
Hjalmar Bergman, Markurells i Wadköping. Stockholm: Vårt hems förlag, 1930.