Bokrecension: Den gyllene krukan | E. T. A. Hoffmann

E. T. A. Hoffmann

Den gyllene krukan (ty. Der goldene Topf) är skriven av E. T. A. Hoffman (1776–1822). 

Berättelsen utgavs första gången 1814 på tyska. Jag har läst verket i en svensk utgåva från 1981, i översättning av idé- och konsthistorikern Teddy Brunius (1922–2011), som även skrivit ett förord.

* * *

E. T. A. Hoffman var en tysk jurist, som även ägnade sig åt komponerande och författande. Han räknas till den romantiska skolan. Åtskilliga av hans texter finns översatta till svenska, många redan på 1800-talet.

I Den gyllene krukan tar Hoffmann med läsaren till Dresden, uppskattningsvis någon gång i början av 1800-talet, eller till samma tid då historien kom till. I Dresden låter berättarjaget oss få höra om studenten Anselmus, en något fördrömd figur som råkar in i de mest besynnerliga omständigheter. 

Hoffmann lyckas på ett hypnotiskt sätt blanda samman realism och fantastik: gränsen mellan saga och grå verklighet överträds fram och tillbaka genom hela berättelsen; huruvida en själ kan anses frisk eller sjuk blir en fråga om perspektiv. Men alltmer förs vi in i den magiska värld dit Anselmus öde leder honom. 

Anselmus förälskar sig i en blåögd orm, som han först ser i ett fläderträd på Kristi himmelfärdsdag. Han är nog själv ibland osäker på om hans syn och vad han hört är verkligt, men åter och återigen förs han över gränsen till det magiska. Samtidigt brottas han med sina känslor för sin beskyddares, rektor Paulmanns, dotter Veronika.

Efter att Anselmus fått arbete som kopiator hos arkivarie Lindhorst börjar dock de magiska inslagen i tillvaron att steg för steg uppenbaras för Anselmus. 

Den kunglige statstjänstmannen Lindhorst är inte bara en kunglig statstjänstman: han är inte bara en människa. Nej, han kommer från en annan värld, liksom hans döttrar, varav en är den blåögda ormen Serpentina. Och nog finns där en kraft som motarbetar Anselmus indragning i denna drömska magiska sfär: en svartkonstens representant – en häxa.

* * *

De fantastiska inslagen i Den gyllene krukan blir alltmer halsbrytande. Men de balanseras ständigt av Anselmus omgivning, som stundom för honom tillbaka till sans, till den värld vi alla känner, och stundom slukas av den rusiga kraft som utstrålar från den alternativa verklighet som griper tag om studenten. 

Det är just glidningen mellan realismen och magin som utgör en av de begeistrande styrkorna med denna saga: hur Hoffmann inte tappar läsarens förtroende. Det är en grannlaga sak: en saga som matas med för mycket osannolikheter stegrar sig lätt läsaren inför – det kan bli för mycket. 

Här är osannolikheterna insatta i ett helt system som tillhör en annan värld än den vardag i Dreseden som utgör fond till hela historien, en sagovärld där varelserna inte är av samma slag som i denna världen, där djuren talar, och en orm också kan ta kvinnoskepnad, och tvärtom. Och jag tycker att det fungerar.

* * *

Berättelsen har i någon mån skräck-gotiska inslag. Vi har magin och svartkonsten, och vi har arkivarie Lindhorst rimligen jättestora hus, vi har de övernaturliga inslagen och den själsliga hälsans kantring. Vi har en annan verklighet som på något vis överlagrar den vanliga verkligheten, och mellan vilka någon typ av trafik kan ske, enligt regler som vi aldrig riktigt blir klara över som läsare. 

Den gyllene krukan är en underbar historia som lätt trollbinder med sina vyer mot något som inte är verkligt, men som Hoffmann genom sina ord ändå gör verkligt: en värld där en salamander kan vara en kunglig tjänsteman i mänsklig form och en häxa kan komma till av föreningen mellan en drakfjäder och en rödbeta.
– – –
E. T. A. Hoffman, Den gyllene krukan (ty. Der goldene Topf). Övers. och förord Teddy Brunius. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, Bra Klassiker, 1981.