Bokrecension: Onda sagor | Pär Lagerkvist

Onda sagor är en samling noveller eller historietter av Pär Lagerkvist (1891-1974), ledamot av Svenska Akademien, nobelpristagare i litteratur 1951.

* * *

Det är inte självklart hur man bör kategorisera Pär Lagerkvists ofta korta texter i Onda sagor. Men Hjalmar Söderbergs term historietter känns passande. Den korta boken består hursomhelst allt som allt av elva sådana smånoveller.

Men de är små enbart sett till hur många rader de brer ut sig över; de är inte lätta för det. Tvärtom är de fulladdade med känsla som spränger det strama språk berättelserna formats av: av ångest, leda, trötthet. För detta är inga sagor för barn: det är sagor för vuxna, fullvuxna, ja, personer vuxna nog att glänta på dörren och skåda in i själsligt mörker.

Vi kan exemplifiera med samlingens första saga: "Far och jag".

Berättelsen inleds snarast idylliskt och pastoralt med en pojke som följer med sin far på en promenad ut i skogen utmed järnvägsspåret. De går, och allt är vackert, grönskande, somrigt.

Men dagen går, och skymningen kommer och snart också mörkret. Omedelbart förtätas berättelsen. Den inbjudande miljö man nyss som läsare befunnit sig i förvänds i en hotande dito. Så kommer tåget farande, ett spöktåg där gnistorna flyger ur lokets ugn. Det, förklarar berättaren, är pojkens framtid: det är hans ångest som skjuter in i mörkret, det djupa mörkret.

Särskilt intryck gör också "Den onda ängeln". Det är den näst sista sagan. Den onda ängeln har brutit sig loss från katedralen där han satt och är full av förakt och avsky för mänskligheten i allmänhet och de troende i synnerhet:

"Detta fega pack som stank av tro på allt som var lögn! Denna kväljande röra av förvirring och ängslan, av ynkligt hopp om att slippa undan, att kunna klänga sig fast ännu!"

Vandrande omkring på stadens gator mitt i natten ristar han kors på människornas dörrar: kors för att meddela dem, för att få dem att inse, att de skall dö.

Effekten uteblir. När morgonen kommer och människorna ser tecknen som signalerar deras egen dödlighet rörs de inte ryggen, de bryr sig inte, de är likgiltiga inför sin dödlighet: "Så mycket annat fanns ju som var av större vikt att påminna dem om."

* * *

Bland sagorna finns också många andra intagande historier, som den klassiska berättelsen om hissen som gick ner till helvetet. Och den om mannen som blir erbjuden en stor summa pengar för att till folkets förnöjelse falla ner från ett kyrktorn och slå ihjäl sig. Och så den om spöksoldaterna som nattetid träder upp ur sina massgravar vid slagfältet. Och alla de andra.

* * *

Sagorna andas leda vid de ytliga människorna, människorna som icke känner sig själva men ändå är helt upptagna av jaget. Det är som att sagorna förmedlar ett budskap om att de inte ser mörkret i det ljus de tror sig leva i. De känner inte den ångest de borde känna. De är inte medvetna om att de inte äger något djup, utan bara yta.

Var och en av de elva sagorna förtjänade en grundlig litteraturvetenskaplig analys; sådana har säkert också gjorts. Jag nöjer mig med att konstatera att dessa korta berättelser äger kraft att bulta på läsaren, att störa hennes ro.
– – –
Onda sagor, Pär Lagerkvist. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 68 sidor.

Dikt: Gumman

Jag såg en liten gumma,
hon gick precis förbi. 

Hon gick så snett och tafatt,
(det tog sin lilla tid). 

Och lilla gummans anlet'
var fårat hårt av år. 

– Men kanske långt därinne
det glittrar än av guld, 

där lever än den flicka
som skrattat ung och huld.

Bokrecension: Tiden och döden | Erik Janson

Tiden och döden: Kungliga gravöppningar är skriven av journalisten Erik Janson (f. 1942).

* * *

Döden är något att förfasa sig över, men också något som lätt kan väcka nyfikenhet. Erik Janson använder skickligt denna läsarens nyfikenhet när han skriver sin bok om kungliga svenska begravningar och gravöppningar genom tiderna. Ofta i stor detalj rekonstruerar han begravningsförfarandena, och ej sällan i lika stor detalj skildrar han hur gravöppningar gått till: dels rent praktiskt, dels vad man kunnat lära av dem.

Det är ur detta ovanliga perspektiv som vi i Tiden och döden möter Birger jarl, Magnus Ladulås, den heliga Birgitta, Karl Knutsson, Gustav Vasa, Erik XIV, Gustav II Adolf, drottning Kristina, Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII samt Gustaf III.

De flesta av dessa bemärkta personer har någon eller till och med flera gånger fått sina vilorum störda genom öppningar, vare sig dessa öppningar nu kommit sig av att någon helt enkelt velat se de timliga resterna av berömdheterna, eller om man velat genomföra reparationer av kistor och monument som hotat förfalla, eller om man velat genomföra vetenskapliga undersökningar.

Det sistnämnda var ju fallet med den kanske mest berömda gravöppningen i någorlunda modern tid: när Karl XII:s kista öppnades i Riddarholmskyrkan 1917. Karl XII:s döda kropp fotograferades, analyserades, mättes och undersöktes med extrem noggrannhet, och bilden av kungens mumifierade huvud har nog nästan alla historieintresserade svenskar sett.

* * *

Janson funderar en del kring intresset för de döda kungarna såsom just döda kroppar. Han skriver rörande intresset för DNA-analyser som genomförts på dem:

"För egen del har jag börjat luta åt att det i grunden handlar om vårt sätt att se på oss själva, att det är en existentiell fråga. Analyserna kan på ett allmänmänskligt plan upplevas som ytterligare ett sätt att formulera vårt behov av äkthet och identitet, fast för en gång skull inte uttryckt på ett humanistiskt utan på ett naturvetenskapligt språk."

Så kan det säkert vara emellanåt. Men själv tror jag att en sådan tolkning ofta är att gå över ån för att hämta vatten. Förklaringen till intresset för de döda kungarnas lik kan måhända vara mycket mer närliggande. Jag tror att det handlar om den ovan anförda nyfikenheten.

Jag tror att det var ren nyfikenhet som fick tusentals människor att köa för att 1958 betitta Erik XIV:s ben i Västerås domkyrka. Inte nödvändigtvis existentiella grubblerier över den egna dödligheten eller den egna identiteten som dödlig människa.

Jag tänker mig att funderingarna inte så mycket rörde "Den du är har jag varit, den jag är skall du varda", utan kanske: hur ser ett skelett ut? För hur många har egentligen sett ett äkta skelett — hur många har sett ett äkta skelett av en kunglighet som man läst om i historieböckerna? Och hursomhelst är ju en kunglig gravöppning något utöver det vanliga som också genom sin ovanlighet kan vara lockande i sig.

* * *

De döda kungarnas begravningar framstår i mycket som storslagna skådespel som manifesterar konungarikets makt och prestige. Janson berättar om hur till exempel allt svart tyg i Göteborg tar slut när kung Karl X Gustaf avlider där. Ett annat exempel ur boken är hur häpnadsväckande Riddarholmskyrkan omvandlats för att bli ceremonilokal när Gustaf III begravs.

Akterna är uppenbart symboltyngda och jag kan tänka mig att själva riterna blir stöd att luta sig mot när riket hamnar i ett slags liminalstadium, när det skall säga farväl till en monark och förbereda sig att mottaga en ny.

Det som sedan följer, långt efter, är förvisso intressant ur ett historiskt perspektiv. Möjligen kan detta överbrygga den snöda nyfikenheten för något vidare. Gravöppningarna skapar för den medvetne betraktaren en situation där det närvarande mycket påtagligt får besök av det förflutna.

Inför Karl XII:s sönderskjutna skalle är i någon mening den 30 november 1718 närvarande även tvåhundra år senare, när experter undersöker densamma. Inför Gustaf Vasas högtidsklädda kropp är det omöjligt – även om man bara ser det på bild – att inte slås av hans majestätiska framtoning.

Och kanske framför allt: inför de berömda döda får man möjligheten att skapa sig en bild av vilka de verkligen var, rent fysiskt: deras längd, deras ansikten, deras krämpor, deras kroppsbyggnad, och så vidare.

Erik Jansons rikt illustrerade bok hjälper till att koppla ihop det förflutna med det närvarande: att genom de kungliga döda kvarlevorna ge utrymme i dagens värld för gårdagens värld, till gagn både för nyfikenhet och historiskt intresse – var nu det ena slutar och det andra begynner.
– – –
Tiden och döden: Kungliga gravöppningar, Erik Janson. Wahlström & Widstrand 2004. ISBN: 91-46-21019-9. 229 sidor.

Bokrecension: Sossesverige | Fredrik Segerfeldt

Sossesverige: En återblick är skriven av den liberale opinionsbildaren Fredrik Segerfeldt (f. 1970).

* * *

I svensk politisk diskurs får man emellanåt intrycket att vänstern representerar det genuint goda - som samhällskraft, samhällsdanare och historisk rörelse. Det gör givetvis att det som inte är vänster enligt samma diskurs på något vis hamnar utanför och utmanar det goda.

Det är mot denna självbild och idé som Segerfeldt skrivit sin bok; målet är att visa att socialdemokraternas historia tidvis är solkig och emellanåt uppvisar ideologisk tvärställning i förhållande till nationalekonomiska resultat. Boken blir så

"... inte en bok för liberalism, för något parti eller för borgerligheten. I stället är det en bok mot arbetarrörelsen, det vill säga socialdemokratin och LO."

För mig, som liberal, är det givetvis välkommen läsning, som inbjuder till vidare undersökningar som ifrågasätter den socialdemokratiska hegemoni som under de senaste hundra åren varit så påfallande.

* * *

Segerfeldt tar ett helhetsgrepp på socialdemokraternas historia: boken handlar således både om vad han klassificerar som ideologiska misstag och och om enskilda händelser där socialdemokraterna ställt sig på fel sida om utvecklingen och historien. Han vill till exempel "rätta till ett antal av de skevheter som finns i den socialdemokratiska historieskrivningen".

Segerfeldt påpekar att råsocialism fanns i partiprogrammet intill helt nyligen. Målet att socialisera näringslivet togs till exempel bort först år 2001.

Han påpekar vidare att Sverige trots ett rekordhögt skatteuttag levererade en föga bättre välfärd för medborgarna än andra jämförbara länder, och att 82 procent av de skatter en person betalat in under sin livstid till välfärdsstaten till sist betalas tillbaka i en slags gigantisk rundgång av inbetalningar och utbetalningar. Pengarna omfördelas alltså i själva verket i låg grad.

* * *

Exemplen i Sossesverige är legio på hur den socialdemokratiska staten sökte påverka och styra folket.

Segerfeldt nämner barnprogrammen som importerades från det socialistiska östblocket, samtidigt som amerikanska barnprogram enbart sändes på julafton. Han nämner hur Maj-Britt Theorin ville förbjuda parabolantenner. Hur det var förbjudet att "välja läkare eller vårdcentral, skola eller daghem åt sina barn eller äldreomsorg åt sina föräldrar." Hur charterflygningar endast var möjligt dit statliga SAS inte hade intressen.

Även en del ekonomisk teori ryms. Som till exempel hur USA:s arbetare, som inte haft någon större facklig verksamhet i jämförelse med situationen i Sverige, har ungefär lika stor andel i lön av den totala produktionen som svenskarna.

Fackets verksamhet har alltså ur ett historiskt perspektiv, förklarar Segerfeldt, haft enbart en mycket marginell påverkan på arbetarlönerna, medan tillväxten däremot gjort det möjligt för lönerna att följa med utvecklingen. Med ett talande exempel från boken: lönerna har ökat inte på grund av hur kakan har delats, utan på grund av att kakan blivit allt större.

* * *

Särskilt intressant blir dock de utrikespolitiska ställningstaganden som gjordes under kalla kriget. Det fascinerar mig hur en sådan påfallande färgblindhet kunde vara möjlig, när man officiellt vägrade att ta ställning mellan västerländsk demokrati och östblockets kommunistiska diktaturer, fastän man dock spelade under täcket med USA.

Det verkar inte bättre än att man hade lätt för att se mellan fingrarna på brott av kommunistiska stater. Balternas strävan efter självständighet avfärdades. På Kuba fick Olof Palme en hjältes mottagande, samtidigt som de kubanska myndigheterna fängslade politiskt oliktänkande, däribland socialdemokrater. I landet fanns, skriver Segerfeldt, 15 000 samvetsfångar vid tiden för Palmes besök.

I Kambodja mördade Röda khmererna långt över en miljon kambodjaner på 70-talet. Även om Palme inte var införstådd med dessa proportioner, var mördandet dock känt, skriver Segerfeldt. Likväl uttrycker Palme att Röda khmerernas maktövertagande var "en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde." Birgitta Dahl kallade i en artikel vidare larmsignalerna om morden för "lögn och spekulation".

Ingvar Carlsson, vidare, promenerade hand i hand med Robert Mogabe så sent som 1989. Tusentals personer hade denne låtit avrätta med hjälp av nordkoreatränade soldater, berättar Segerfeldt. Sida hade varnat för terror flera år innan statsbesöket, även om väl inte omfattningarna var kända.

* * *

Nåväl, jag ska inte referera hela Segerfeldts intressanta bok. Karaktäriseringen av boken som en analys av den socialdemokratiska självbilden torde framgå. Därför blir Sossesverige en resurs att använda sig av när man förhåller sig till det senaste dryga seklets svenska politiska historia.

Ja, socialdemokraterna formade Sverige. Nej, det är inte säkert att det var av vital nödvändighet för den standardhöjning som följde. Ja, socialdemokraterna har haft hög svansföring i utrikespolitiska frågor. Nej, de satsade inte alltid, långt ifrån alltid, på rätt häst, om man med rätt häst menar utrikespolitiska aktörer som värnar mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet och annat dylikt.

* * *

Sossesverige fungerar som incitament till en intressant omvärdering av den svenska socialdemokratins historia. Naturligtvis finns det motröster; det är givet i varje politiskt laddat ämne. Men Segerfeldts bok utgör en god ingång till ett sätt att se på de senaste hundratrettio årens politiska utveckling som avviker från den man månne hör från socialistiska opinionsbildares håll. Det är värdefullt.
– – –
Sossesverige: En återblick, Fredrik Segerfeldt. Hydra förlag 2014. ISBN: 978-91-86185-26-2. 202 sidor.

Bokrecension: Sex tal inför senaten och folket | Cicero

Marcus Tullius Cicero

Sex tal inför senaten och folket är en samling tal av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t. - 43 f.v.t.). Talen är tolkade av Bertil Cavallin (1934-2015), som även skrivit en inledning och förklarande kommentarer.

Cicero är känd som antikens kanske främste vältalare. En kort biografi kan kanske vara på sin plats: Mannen var verksam som advokat, åklagare och politiker, och lyckades som sådan ta sig ända upp till den romerska republikens främsta ämbete: han blev en period konsul. Livet slutade emellertid blodigt för honom: han halshöggs och fick händerna avkapade. Men i dag är väl Cicero främst ihågkommen inte som politiker, utan som retoriker.

* * *

Jag har bläddrat lite i Ciceros brev förut, men inte fastnat. Men så läser jag några av hans tal, och plötsligt förändras allt.

I texterna blottas antikens pulsåder med all dess kraft. Antikens atmosfär strömmar mot läsaren, dess obesudlade livshållning kommer i dagen. Talen består inte av aforism på aforism (även om kända citat ej saknas), utan av ett vackert, oemotståndligt flöde av ord, alla i rörelse mot den riktning Cicero avsänder dem, vare sig det nu gäller försvar eller angrepp.

Det som särskilt förvånar mig med Sex tal inför senaten och folket är dock hur begripliga texterna är, hur tillgängliga de är, även om man är medveten om att de fått en idiomatisk, svensk språkdräkt. De känns alls inte främmande, tankegångarna är allt annat än dunkla utan utmärks tvärtom av klarhet. De är mycket skickligt uppbyggda. Och språket behåller en schvung genom årtusendena: lustigheterna är fortfarande lustiga, förolämpningarna svider fortfarande och lovprisningarna är - ehuru mer sällsynta i våra dagar - behagliga.

Det är således inte svårt att förstå att Cicero fått stå modell för den exemplariskt komponerade retoriken; han förmår till fulländning hantera språket, väcka känslor och driva hem sina poänger.

* * *

I den föreliggande samlingen, Sex tal inför senaten och folket, gäller Ciceros tal följande:

• Mot Catilina (63 f.v.t.)
• För Sextus Roscius (81 f.v.t.)
• För Milo (52 f.v.t.)

Ärendet Catilina inbegriper en serie tal, i vilka Cicero inför senaten som konsul begår karaktärsmord på Catilina, som stod i begrepp att genomföra en statsvälvning. Redan efter det första talet gick Catilina i landsflykt.

Ärendet Sextus Roscius gäller försvaret av en man som anklagades för att ha mördat sin fader, när det i själva verket var de som anklagade honom som låg bakom dådet. Roscius frikändes.

Ärendet Milo rör mordet på en Clodius, en berömd romare, där Cicero försvarar sin vän Milo, som anklagas för detsamma. Talet kom dock aldrig att hållas på grund av oroligheter vid rättegångstillfället. Men skickligt var det, och Cicero erkänner i sitt aldrig hållna anförande, att Milo visserligen låg bakom att Clodius dog, men att han därigenom gjorde romerska samhället en tjänst.

Milo gick i landsflykt och fick läsa talet i efterhand, varvid han lär ha uttryckt att han var glad att Cicero aldrig fick hålla det, för då hade han måhända gått miste om vinet i Massalia (nuvarande Marseille), dit han tagit sin tillflykt.

* * *

Språkhanteringsmässigt är Cicero ett ideal, ett geni.

Men intressant i hans tal är därtill inte minst de glimtar man får av den romerska antikens kultur och mentalitet. Genom sina tal skildrar Cicero, fastän det inte är primärsyftet, givetvis sin egen tid: hur man tänkte, vad man värderade, hur man var klädd, och så vidare.

På så vis blir talen för oss sentida läsare också en ingång i en annan värld, som tidvis är förvillande lik vår egen. Och denna tidsrumsliga förflyttning är, vid sidan av den språkliga elegansen, möjligen vad som fängslar mig mest med Sex tal inför senaten och folket.
– – –
Sex tal inför senaten och folket, Cicero. Övers. Bertil Cavallin. Forum 1975. ISBN: 91-37-05952-1. 204 sidor.

Bokrecension: Älvor, troll och talande träd | Ebbe Schön

Älvor, troll och talande träd: Folktro om svensk natur är skriven av folklivsforskaren Ebbe Schön (f. 1929).

* * *

Det är lätt att döma ut gamla tiders föreställningar som vidskepelse. Men då bedömer vi de gamla tiderna utifrån vad som är allmän kunskap nu, men som var helt okänt då. Vi glömmer eller är blinda för att dåtidens människor trodde sig leva i en annan slags verklighet än den mer avförtrollade tillvaro som vi numera vistas i.

Det är då inte märkligt att man tolkade rörelser i skogen, märkliga ljud och sägner som berättas vid brasans sken eller vid arbetet på åkrarna på ett helt annat sätt än vad vi nu hade gjort. Och det är inte märkligt att man tilltrodde än den ena än den andra växten allehanda kurerande egenskaper, när man ingen läkare hade att tillgå och inga vetenskapliga rön på området ännu slagit igenom.

Men föreställningarna som de som levde före oss hade lär oss inte bara något om själva föreställningarna i sig, utan också om de människor som hade dem. Bruket och idéerna vittnar om brukarna och idébärarna.

Därför lär Ebbe Schön med sin Älvor, troll och talande träd oss mer än hur man tänkte om näcken, skogsrået och skogens björnar — Schön skänker oss också insikter om den värld där dessa väsen eller deras märkliga egenskaper var lika verkliga som klockaren eller skolläraren.

* * *

Boken är uppdelad i två huvuddelar. Den första behandlar olika övernaturliga väsen, den andra behandlar djurs och växters egenskaper i folktron, vilka förvisso också de kunde ha med det övernaturliga att göra. Tillsammans blir delarna ett rejält panorama över folktrolandskapet.

Schön påpekar att detta folktrolandskap kompletterades av det religiösa troslandskapet på ett intressant sätt. Det religiösa idéerna sysslade ju icke sällan med de mer eteriska frågorna, om livet efter döden och dylikt, medan folktroidéerna fokuserade på världen hitom döden: om väsen man kunde komma på god eller dålig fot med, men inte minst om växter som kunde nyttjas för allehanda läkedomskonster och för mer eller mindre magiska ärenden.

Ett problem med folktroföreställningarna, som Schön också påpekar, är svårigheten att åldersbestämma dem.

Källmaterialet samlades i huvudsak in under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Vi har all anledning att tro att tankarna funnits långt dessförinnan, och vet det i vissa sammanhang, men källäget gör definitiva slutsatser vanskligt, inte minst om man försöker leda i bevis att den ena eller andra idén rentav stammar från förkristen tid.

* * *

Själv fascineras jag mest av de direkta övernaturliga väsendena, som oftast tänktes vara osynliga, men som emellanåt behagade visa sig för människorna för att gynna eller ställa till det för dem. Schön tar upp spöken, tomten, trollen, vättarna, vittra, älvor, lyktgubbar, jättar, drakar, skogsrået, sjörået, näcken, djävulen, häxorna, marorna och varulvarna.

Var och en får de en koncis och inte sällan mustig beskrivning. Emellanåt kompletteras skildringarna med Schöns erinringar från sin egen barndom i Bohuslän.

Vi får till exempel lära oss en hel del om trollen.

Dessa tänktes företrädesvis hålla till i bergen eller i stenblock. I allmänhet var de osynliga, men de kunde höras och ibland visa sig.

Numera har vi, påpekar Schön, en annan bild av trollen än vad man hade förr. Dessa tänktes nämligen inte som några ludna, motbjudande, spetsörade och svansförsedda figurer, utan verkar ha sett ut som folk i allmänhet, om de behagade – för de hade lätt att skifta gestalt, och uppträdde gärna som djur. Som människor kunde trollen vara utomordentligt elegant klädda.

Trollen var inte genomonda varelser, ehuru de var listiga och sluga och kunde ställa till rejält med ofog. Men det var fullt möjligt att ha en god relation till dem, tänkte man sig. Och det kunde hända att en person som blivit bergtagen – alltså kidnappats av trollen – längtade tillbaka till sin samvaro med trollen, där de förvisso förväntades arbeta, men också fick äta gott och leva i lyx. Särskilt komplicerat kunde det bli om en bergtagen kvinna fått barn med ett troll.

Trollen, skriver Schön, "levde i ett slags parallellvärld till människornas". Särskilt duktiga ansåg man dem vara på smide och att spinna. Ett troll kunde vidare avslöjas (ty de såg ju inte ut som vi oftast tänker oss dem numera) genom hur det talade: om det undvek vissa ord eller om de inte bad bordsbön, ty trollen avskydde kristendomen.

* * *

Älvor, troll och talande träd är pedagogiskt uppbyggd och ger en bra introduktion till folktrons värld, såsom den såg ut för bara några generationer sedan: när städerna hade långt färre invånare, och landsbygden, omgiven av djupa, mörka skogar, var hem för de flesta.

Folktrons komponenter utgör ett gemensamt narrativ för en bygds, ett landskaps eller hela landets föreställningsvärld, och det torde varit lantbrukaren lika naturligt att sätta ut särskilda pinnar runt ägorna för att skydda dem, som att tro prästens ord om nattvardens välsignelsebringande verkan.

Världen var förtrollad och inramad av tabun och påbud, som skulle tjäna människan i särskilda situationer, till exempel om hon mötte en björn eller om korna plötsligt började mjölka mindre. Folktron erbjöd förklaringar utifrån den världsförståelse man då hade.

Tankesätten kan måhända upplevas främmande i dag, och därför tjänar Ebbe Schöns Älvor, troll och talande träd den nyfikne väl, genom att skänka sammanhang och överblick över idéer i en värld som numera tillhör det förflutna. Även om det här och var fortfarande finns de som vittnar om att de träffat både det ena och andra slaget av väsen i skogen, och även om mängder av folk fortfarande tuggar vitlök för att bota sina förkylningar.
– – –
Älvor, troll och talande träd, Ebbe Schön. Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2874-7. 159 sidor.

Bokrecension: Satirer och epoder | Horatius

Satirer och epoder är en samling dikter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65 f.v.t. - 8 f.v.t.). Jag har läst texterna i tolkning av Ebbe Linde (1897-1991), som även försett volymen med ett förord samt textkommentarer. Ursprungligen utgavs tolkningen 1959. Jag har läst den i nytryck från 1995.

* * *

Horatius föddes i södra nuvarande Italien som son till en frigiven slav. Gossens begåvning var inte fördold för fadern, som såg till att sonen fick en rejäl utbildning i Rom som senare kompletterades med studier i kulturmetropolen Athen.

Med tiden kom Horatius att komma i Maecenas följe, Maecenas som för all tid givit namn åt konstgynnare: mecenater. Därmed hade Horatius en mäktig allierad. Vid sin död hade Horatius hunnit bli en av sin tids främsta kulturpersonligheter. Åt eftervärlden lämnade han en mängd dikter och oräkneliga bevingade ord.

* * *

När man läser mycket gamla texter, till exempel romersk poesi, så presenterar sig omedelbart en mängd hinder. Det största hindret är okunskapen.

Det som Horatius nämner som en flyktig referens var måhända en självklarhet när det först skrevs ner, men utgör nu en obegriplighet. Därför tarvas stora kunskaper rörande ursprungsmiljöns kultur, politik, religion, mytologi, historia, levnadsbetingelser, etik och så vidare — för att göra det lästa inte bara tillgängligt, utan dessutom fullt njutbart.

Monumentala kunskaper av det slaget besitter få.

Men jag menar att det inte borde avskräcka från läsning. Förvisso, det är mycket som är dunkelt vid läsningen, men annat är tydligt nog. En del ting är allmänmänskliga, och andra ting kan man lätt förkovra sig i för att skapa sig förståelse. En sån sak som någorlunda begrepp om romersk mytologi och historia underlättar emellertid stort vid läsningen av en poet som Horatius.

* * *

Dikterna ger en ovärderlig möjlighet för sentida läsare att se den romerska kulturen utifrån dess egna förutsättningar, oretuscherad och levande, sprudlande och dynamisk. Däri finns det man kan sticka sig på, men också det man smeks av.

Horatius behandlar högt som lågt i sina texter och det blir oss emellanåt lättillgängligt, emellanåt svårtillgängligt, allt efter läsarens förkunskaper likväl som fördomar. Ibland framträder kontrasterna i jämförelse med nutiden tydligt, vid andra tillfällen slås man av likheterna.

Några särskilda teman i texterna kan särskilt lyftas fram. Ett av dem är den snarast hänsynslösa hånfullheten mot fiender i det poetiska skrået: polemiken är här utvecklad till en poetisk konstform. I en dikt skriver han om "slusken Maevius":

"När ditt kadaver ligger sträckt i buktens sand
   och ger kalas åt trutarna
skall här med vällust offras tacka, bock
   och lamm åt vädergudarna."

Ett annat tema är betonandet av en slags bekväm måtta, något av det vi kanske lägger in i begreppet "lagom". Det rör sig helt enkelt om föreställningen att man mår bäst av att leva varken i brist eller överflöd. Horatius skriver:

"Måttlighet odla, ej brist."

Vidare finns bot mot smärtan:

"... lätta allt ont genom sånger och vinet
och samspråk, som gör stunden kort och ljuvt vårt töckniga liv!"

Kärlekspoesin och den erotiska poesin är också rikligt företrädd. Det finns i den ingen askes, ej heller några döljande fikonlöv. Som en sann romare kallade han saker och ting vid sina rätta namn. Vare sig det nu handlar om kärlek till kvinnor, män – och som det också kan vara – flickor eller pojkar. Eller om ett brustet hjärta.

Mycket annat diktar Horatius också om: han diktar till sin gynnare Maecenas, han diktar Caesar Augustus lov, han diktar sina farhågor och sina funderingar.

* * *

De slagfärdiga formuleringarna saknas inte. Några exempel kan anföras:

"Den som har svulster själv och vill fordra fördrag med desamma,
han får väl överse med de vårtor han finner hos vännen."

Onekligen är denna framställning slagkraftigare än Jesu mer kända men bisarra bild av en bjälke i ögat.

En naturnära förståelse av tillvaron möter oss också:

"Nog gör naturen under ibland, men gudarna aldrig..."

Vid ett annat tillfälle låter han en samtalspartner helt frankt kalla "Gudarnas fruktan", det vill säga gudsfruktan, för en "själssjukdom."

Ett råd för den kommunicerande människan kan följande vara:

"Korthet krävs, så att tanken går in och ej hämmas och hindras,
snärjd i slingor av ord, som belamrar det tröttade örat."

Och även detta:

"... stryk ofta, om du vill skriva
något som läsvärt är!"

* * *

Att läsa Horatius är att lyssna till främmande musik. Särskilt när man inte är van vid de annorlunda tonerna och de ackord man inte tränat sig att känna igen.

Vi kan reagera mot att det i Horatius värld är helt naturligt att rekommendera en man att inte bryta sitt äktenskap men ändå få utlopp för sin lust genom att ta till "en huspojk eller en slavtös".

Men vi är anakronistiska när vi dömer en kultur utifrån vår egen kulturs normer: Horatius värld var annorlunda. Radikalt annorlunda. Men desto mer storartat blir det när man genom årtusendenas avstånd ändå hör skönsång som denna, vars budskap ju fortfarande kan vara mycket lätt att identifiera sig med:

"Lycklig den, som likt vårt släktes ursprungsled
   långt från affärers lister och knep
med egna oxar vänder fäders ärvda teg,
   inteckningsfri och loss från lån.
Ej störs hans vila av soldatens larmsignal,
   ej skräms hans blick av vreda hav,
han undgår vislig trängsel, torg och rättegång,
   och svettas ej i stormanshall."

Här beskrivs onekligen en tilltalande idyll för var och en som världstrött vill vända sig till ett liv långt bort från massornas skrän och vardagens onödiga stress. Även om diktens sista strofer berättar att det tidigare sagda blev sagt av en ogin procentare, och därmed apostroferar dennes slemhet. Hur som helst: idylllbeskrivningen i början äger sin omedelbara charm.

* * *

Satirer och epoder består, precis som namnet anger, av två typer av dikter. Satirerna är icke satir, utan snarare en slags kåserier på vers. Epoderna är ett slags dikter som utgörs av två strofer av olika längd. Om satirerna hos Horatius känns lediga och informella, så är epoderna mer strikta och stiliserade.

Av kommentarerna och inledningen lär vi oss att poeten och översättaren Ebbe Linde valt att låta sina tolkningar vara idiomatiska: vid konflikt mellan den bokstavliga uttydningen och den metaforiska poängen med budskapet, har han alltså valt att betona poängen eller känslan för att göra diktverken mer tillgängliga för oss läsare. Det fungerar bra: inte störs jag av att kraftuttrycket "Hercule" idiomatiskt översätts med "fan".

* * *

Horatius levde i en tid som ännu inte påverkats av den kristna hegemoni som bredde ut sig över Europa något sekel efter att han dött. Det skänker, i mina ögon och öron, en levnadsglädje åt texterna som nog hade haft svårare att passera i den nya eran: han diktar om berusning, om sexualitet och om hat på ett föga kristligt vis. – Även om Horatius texter förefaller ha verkat för omistlig, som Ebbe Linde antyder, i den kommande tiden för att lida samma öde som andra skalders – och förintas.

Horatius skriver inte för oss. Han skriver för sina samtida och speglar sin samtid. Och vi får lyssna så gott vi förmår, tjusas och avskräckas – men ständigt fördjupas i antikens anda, som icke är död, men lever.
– – –
Satirer och epoder, Horatius. I tolkning av Ebbe Linde. Forum 1995. ISBN: 91-37-10787-9. 186 sidor.

Bokrecension: Bokhandlaren som slutade bada | Fritiof Nilsson Piraten

Bokhandlaren som slutade bada är en roman av Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972). Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Vi befinner oss i det lilla stationssamhället Grimsby under slutet av 1800-talet. Där bor inte många själar, men en av dem är bokhandlaren Jakob. Inte för att han säljer många böcker, utöver psalmböcker i konfirmationstider; det blir mest snus som förs över disken.

Jakob är något av en enstöring, men håller sig med några goda vänner – enkannerligen dem som ingår i den informella badklubb som under vår, sommar och höst samlas söndagligen för att bada och åhöra något som Jakob läser.

Så puttrar Bokhandlaren som slutade bada på, och man tror att detta småputtrande är själva poängen. Icke så. Återkommande till barndomens Grimsby från Antwerpen kommer Amalia, nu Amélie. I exotiska kläder och med tunga smycken rör hon om både i sitt av brodern bebodda fäderneshus, och snart nog också i bokhandlare Jakobs hjärta.

Så långt trivsamheter. Sen drar åskskyarna in och romanen ändrar helt ton. Det pastorala viker för det personligt dystopiska.

* * *

Bokhandlaren som slutade bada utvecklas till en historia om hur gamla händelser efter lång dvala väcks till liv igen, och ohjälpligt nedkallar en moraliskt trångbröstad bygemenskaps fördömelse.

Många i Grimsby tål illa att ibland sig ha en person som levt sitt liv på ett annat sätt än deras egna fördomar tillåter: deras missaktning och förtal drabbar Amélie med full kraft, och nedslår både henne och bokhandlaren från deras nyfunna lycka: Amélies lycka i att ha kommit i borgerligt respektabelt stånd, bokhandlarens lycka i att efter ett liv som ungkarl blivit förälskad och trott kärleken vara besvarad.

Men svårast dömer sig nog de drabbade själva.

* * *

Piraten äger onekligen förmåga att skänka realism åt sin berättelse.

Till detta bidrar en förträfflig förmåga att blåsa liv inte bara i Jakob, huvudpersonen, utan i kort sagt samtliga personer som bor i Grimsby, såsom den gamle korpralen Krakow, stationsskrivaren Trolle, komministeränkan Borodin och många fler. Fler – ja, men inte för många. Grimsby är precis lagom befolkat för att man ska klara av att bli engagerad inte bara i huvudpersonen Jakobs livsöde, utan också i deras som finns omkring honom, och då kanske främst korpral Krakows.

Till sist kommer jag på mig själv med att anse romanfigurerna för verkliga personer: så trovärdigt har Piraten framställt dem.

Själva skrivsättet står i den realistiska skolan, möjligen med vissa inslag av romantiserande. Miljöbeskrivningar får mycket utrymme, utan att dessa upplevs vara malplacerade eller påträngande. De hjälper tvärtom till att skapa stämningar, och känns helt relevanta i berättelsen som sådan.

* * *

Bokhandlaren som slutade bada är inte en samling småtrevliga anekdoter, som man kanske frestas att tro efter att ha läst bara några kapitel. De småtrevliga anekdoterna flyter samman till en helhet och när tillvaron där i Grimsby är träffsäkert avporträtterad tar Piraten till mörkare nyanser intill dess att hela tavlan går i grått och svart.

Känslan i romanen, när man tar den som helhet, är snarast sorg, förlorat hopp, förtvinad livsglädje. Och detta till följd av stigmatiserande förbrytelser mot det allmännas moraluppfattningar och av varma känslor som nedisas.

* * *

Jag hade inte räknat med att få en läsupplevelse av det slag jag faktiskt fick när jag började läsa Bokhandlaren som slutade bada. Min kunskap om Piraten var uppenbarligen mycket skral. Jag slås av trovärdigheten i romanen och fascineras av glidningen från den där idyllen till dess motsats. Bokhandlaren som slutade bada bjöd mig helt enkelt på en överraskning.
– – –
Bokhandlaren som slutade bada, Fritiof Nilsson Piraten. Albert Bonniers förlag 1967. 309 sidor.

Bokrecension: Sju grekiska sagor | Ivar Harrie

"Argo" av Constantine Volanakis

Sju grekiska sagor: Essäer är skriven av Ivar Harrie (1899-1973). Harrie var tidningen Expressens första chefredaktör, men innan dess hade han avlagt licentiatexamen i både klassisk fornkunskap och grekiska.

Essäerna i Sju grekiska sagor var ursprungligen sex radioföredrag och till dem har lagts ytterligare en text. Föredragen hölls under 1930-talet, boken utgavs första gången 1939 samt i en andra upplaga 1962. Jag har läst ett nytryck från 1987.

* * *

Sju grekiska sagor återberättar inte sju grekiska sagor. Kunskapen om sagornas huvuddrag förutsätts vara läsaren bekant. Det handlar om Orfeus, Herakles, Oidipus, Sköna Helena, skeppet Argo, Prometheus och Agamemnons döttrar.

Vad boken istället gör, är att erbjuda djupdykningar ner i sagorna. Harrie gräver sig ner lager för lager i dem, utrönar vad som är mest ålderdomligt i dem, vad som tillkommit senare och vilka influenser sagorna haft på långt mycket mer sentida författare.

För att ge ett exempel på Harries rön kan vi tillåta oss en liten utvikning rörande Orfeussagan.

Kärnan i sagan är ju att Orfeus hustru Eurydike blir biten av en orm och avlider. Orfeus reser till dödsriket och lyckas utverka att Eurydike får återvända, med det förbehållet att han, när han vandrar upp ur dödsriket, inte får vända sig om för att se på henne. Orfeus kan inte motstå detta, och Eurydike försvinner återigen ner i dödsriket.

Harrie spårar upp den miljö i den långt förflutna tid där myten utspelade sig och hur den senare kom att användas. Han visar hur Orfeusmotivet står i förhållande till myterna om Dionysos, rusets gud. Han visar hur det utvecklades en slags väckelsekult kring Orfeus och hur dess anhängare tedde sig.

Och det förefaller förga märkligt att en saga med motiv som behandlar hur en man besöker dödsriket och återkommer lyckades förvandlas från saga till teologi: motivet känner vi även från andra håll och platser, senare.

* * *

Sju grekiska sagor bjuder således på en fördjupad förståelse för de sagor boken behandlar.

Särskilt intressant är också hur sagorna lyckats inspirera författare långt, långt senare, såsom Goethe, till exempel. Det är något med de grekiska sagorna som gör att de håller sig vid liv som berättelsetraditioner: deras allmängiltiga inslag kan anpassas till varje tid och antikens historier kan bubbla och sjuda likväl i ett förromerskt Athen som i Europa under 1800-talet eller 1900-talet.

Det är skada om vi numera är blinda för sagornas potens, om vi tappat bort antikens arv genom att helt enkelt inte vara medvetna om dess innehåll. Studier av sagorna, till exempel genom Harries Sju grekiska sagor, är ett sätt att motarbeta en sådan kunskaps- och insiktsförlust och istället vidga fantasin, inte bara i rummet, utan även låta den sträcka sig tusentals år tillbaka i tiden.
– – –
Sju grekiska sagor: Essäer, Ivar Harrie. Bokförlaget Prisma 1987. ISBN: 91-518-2070-6. 148 sidor.

Bokrecension: När stormen klarar sikten | Torgny Segerstedt

När stormen klarar sikten: Artiklar 1933-1945 är en samling om 89 artiklar av Torgny Segerstedt (1876-1945). Boken innehåller dessutom ett förord av Ingrid Segerstedt-Wiberg (1911-2010), Torgny Segerstedts dotter, samt efterord av Christer Hellmark (f. 1946).

* * *

Vi äger få svenska hjältar under 1900-talet. Men en av dem som otvetydigt hör till kategorin är Torgny Segerstedt. Han var professorn i religionshistoria som blev en av våra kändaste publicister som chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vari han oavlåtligt attackerade nazismen och all undfallenhet för hitlertyskland.

* * *

På omslaget till När stormen klarar sikten spanar Torgny Segerstedt rakt mot läsaren med en genomborrande blick. Nå, det är en träffande illustration till en samling texter som är lika genomborrande som knivsuddar.

Segerstedt väjer inte för något när det gäller att försvara den frihet som han håller högst av allt. Han gisslar utan pardon hitlerismens Tyskland. Och på hemmaplan kritiseras skoningslöst samlingsregeringen när den träder friheten förnär genom eftergifter för tyskarna.

Neutraliteten var en chimär, tycks Segerstedt mena, dels i och med att det inte är likgiltigt vilken sida som till sist segrar, och dels i och med att man trots detta låtit tyskarna sända sina soldater och material på landets järnvägar. Segerstedt skriver:

"Man har understundom det intrycket, att Stockholm med slottet, kanslihuset och f d arvfurstens palats, är en förstad till Berlin."

* * *

Segerstedt hörde till dem som tidigt såg nazismen för vad den var. Han var inte heller rädd för att uttrycka det. Själv med liberala grunduppfattningar slog han ner på allt barbari, allt människofientligt, allt kulturfientligt med en profets självklara ton: han visade sig vara en profet som icke av gudomlig nåd, men av klarsyn, fick helt och hållet rätt. Han var mannen som ropade att vargen kommer, när vargen verkligen var i antågande.

För honom rörde sig nazismen och det följande kriget inte om en konflikt mellan olika nationer, utan om en civilisationernas kamp: "kampen står mellan folkfrihet och diktatur", skriver Segerstedt. Och sveriges framtid som oberoende demokratisk stat berodde onekligen på de Allierades framgångar. Segerstedt åter:

"Vi leva som snyltdjur på de stora demokratier, av vilkas seger vår tillvaro som fritt folk beror."

Detta hymlar inte Segerstedt med. Han uppmanar aldrig uttryckligen till att Sverige borde gå med i kriget, men han menar att det är bättre att strida än att låta landet kränkas och förtryckas. Han värnar "det heligaste, som mänsklig tillvaro rymmer: frihet."

* * *

Segerstedts lärdom lyser igenom. De humanistiska anspelningarna och rena citaten är legio. Hos honom hittar man referenser till såväl Horatius, Bibeln, Eddan som Tegnér. Tonen är upphöjt aristokratisk, språket är späckat med dräpande och fräscha metaforer. Segerstedt är alltid välformulerad och gammaldags elegant. Och han hanterar ironin som stilmedel med en mästares säkerhet.

Det förefaller föga märkligt att Segerstedt med sin överlägsna skrivkonst retade upp tyskarna och för den delen även irriterade den svenska överheten som värnade om de goda relationerna med diktaturen i söder. Det ledde till att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under kriget flera gånger indrogs eller belades med transportförbud. Vilket naturligtvis bara gjorde Segerstedt mer stridslysten,

* * *

Torgny Segerstedt stred för friheten och för demokratin. Han såg hur dessa hans älsklingsvärden hotades både från Tyskland och från den egna regeringen. Och han sa vad han tyckte om det. Konsekvensen blev att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fick stor spridning, och till exempel ofta citerades i brittiska BBC:s radioutsändningar.

Segerstedt var inte en kompromissernas man när det kom till förhållandet till nazityskland. Trots att han i grunden var antisocialist kunde han samarbeta med kommunisterna när det gällde att gå i kamp mot hitlerismen. Devisen fick råda: min fiendes fiende är min vän. Andra hänsyn fick vila tills nazismen övervunnits, mänsklighetens generalhot.

I När stormen klarar sikten trummar artikel efter artikel in varningsord för vad som är å färde och vad som redan sker; trumman torde i sin tid förhoppningsvis kunnat väcka en och annan slumrande. Segerstedt tvekar aldrig i sina artiklar: han vet vem fienden är, och han vet vad han slår vakt om: friheten. Och tar vi med oss något från chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kan det väl få vara just det: vurmen för friheten, och kampen för att inte låta den kränkas.
– – –
När stormen klarar sikten: Artiklar 1933-1945, Torgny Segerstedt. Förord av Ingrid Segerstedt Wiberg, efterord av Christer Hellmark. Ordfronts förlag 1980. ISBN: 91-7324-114-8. 263 sidor.

Bokrecension: Fäder och söner | Ivan Turgenjev

Ivan Turgenjev

Fäder och söner är en roman av den ryske författaren Ivan Turgenjev (1818-1883). Boken utgavs för första gången 1862. Jag har läst en svensk översättning av Nils Holmer som utgavs 1928.

* * *

Ivan Turgenjev stammade från en rysk adelssläkt. Han verkar haft en föga lycklig barndom men fick en rejäl humanistisk utbildning. Turgenjev var också något av en vandrare. Mycket av hans liv tillbringade han i Tyskland och Frankrike. Numera har hans författarskap väl hamnat i skuggan av Dostojevskijs och Tolstojs, men han är väl värd att läsa i sin egen rätt.

* * *

Det är inte alldeles lätt att beskriva handlingen i Fäder och söner som en linjär tidsaxel där det ena händer efter det andra. Berättelsen fungerar mer som en tavla med ett motiv, vari personerna ibland rör sig till olika hörn. Att läsa Fäder och söner är mer en upplevelse av en miljö och en tid, än en händelsespäckad beskrivning av ett förlopp. Man vistas i boken, snarare än att man färdas igenom den.

Huvudpersoner är den unge adelsmannen och nyutexaminerade studenten Arkadij, samt hans vän och förebild, Bazarov, som kallar sig nihilist och förkastar tro på allt och alla. Bazarov är mycket cynisk och egentligen tämligen osympatisk. Arkadij är mer drömmande, men ser upp till Bazarov. De två följs åt på ett antal resor till sina respektive hemtrakter och platser i dess närhet.

På dessa platser utspinner sig en mängd dialoger. De är mycket avvägda och exakta, och rymmer till stor del politik och idealism, men även en gnutta romantik här och där. Tonen är nästan alltid artig, även om man för tillfället råkar vara inbegripen i en argumentatorisk strid.

Bland de som föräras med besök av de unga männen är Arkadijs far och dennes bror, Bazarovs föräldrar får också besök, samt den aristokratiska damen Odintsova. Genom dialogerna uppstår både spänningar och närmanden.

På det stora hela är persongalleriet föredömligt begränsat, utan att berättelsen som sådan känns fattig; tvärtom ger det utrymme åt de personer som hamnar i fokus att utvecklas. Särskilt levande framstår för mig Arkadijs far och farbror: den jordnära Nikolaj och den högdragna gentlemannen Pavel. Ja, faktiskt framstår de som mer levande än både den arketypiske nihilisten Bazarov och Arkadij, fastän dessa är romanens huvudpersoner.

* * *

Fäder och söner är skriven i en hyperrealistisk stil. Berättelsen är rakt igenom trovärdig och klar, som ett svartvitt fotografi som erinrar om förflutna tider, men ändå är skarpt och kontrastrikt. Jag kommer närmast att tänka på Zola vad gäller sättet att skriva.

Prosan i sig är avskalad och precis utan att bli karg, och starkt dialogbetonad. I den mån det förekommer sentimentalitet så uttrycks den genom personerna själva, inte genom själva skrivsättet. Förutom möjligen i den mycket vackra avslutningen, som beskriver en kyrkogård. Den är så vacker, att jag återger dess början här:

"Det finns en liten sockenkyrkogård i ett av de avlägsnaste hörnen av Ryssland. Liksom nästan alla våra kyrkogårdar erbjuder den en sorglig anblick: de omgivande dikena äro för länge sedan igenvuxna; de gråa träkorsen ligga kullfallna och ruttna under sina en gång målade tak; stenhällarna äro alla rubbade, liksom om någon skulle ha stött till dem underifrån; ett par små avskalade träd lämna knappt en torftig skugga; fåren vandra obehindrat omkring över gravarna . . ."

Ja, nog får man som läsare en bild av denna kyrkogård?

* * *

När jag nu lägger Turgenjevs Fäder och söner åt sidan är det med en aning vemod. Trots, eller kanske snarare tack vare, den relativa händelselösheten förs man in i romanens värld av aristokratiska damer och herrar, av bönder och gårdar, trädgårdar och idealism. Den världen är död i verkligheten, men lever kvar som ett eko genom Turgenjevs bok, och efterklangen förblir även efter att läsningen är över.

Kvar blir också den nakna skildringen av nihilisten, mannen som inte tror på någonting, och som Arkadij beskriver så:

"En nihilist, det är en person, som ej böjer sig för några auktoriteter, som inte hyllar någon trosprincip, om den så omfattades med aldrig så stor vördnad."

Man tvivlar måhända på om Bazarov verkligen är nihilist rakt igenom, eller om det är en relativt ung mans förställning, som blommar ut i känslokyla och arrogans. Men genom romanen kom i vilket fall ordet nihilist att spridas och få fäste, för boken kom att bli populär i Europa.

* * *

Fäder och söner minner om en tid som inte längre finns, om liberala godsägare som ställs inför en nihilistisk ungdom, om en aristokratisk umgängesform. Ett av de teman som lyfts fram är dock tidlöst: hur generationer följer på generationer, och nya idéer följer på gamla.

Nu är också boken gammal, men ålderdomligheten bidrar också med sin trollsång, som gör boken än mer intagande, än mer vaggande, än mer ljudande. Och jag tror att den kommer att ljuda länge än.
– – –
Fäder och söner, Ivan Turgenjev. Övers. Nils Holmer. Baltiska förlaget Aktiebolag 1928. I serien: Berömd litteratur: Världslitteraturens mest bekanta verk. 314 sidor.

Bokrecension: Grekiska sagor | Eva Hedén

Grekiska sagor är skriven av läraren Eva Hedén (1882-1976). Boken utgavs första gången 1956.

* * *

Varför ska man lägga tid på att lära sig om grekiska sagor? Ja, varför ska man lägga tid på att skapa ett djupseende i tillvaron över huvud taget?

De grekiska sagorna har haft en oöverskattbar påverkan på västerländsk kultur i tusentals år, de ligger inbäddade i själva språken och i berättelsestrukturer. När man bekantar sig med de grekiska berättelserna bekantar man sig också med sin egen kultur, vari dessa återspeglas. Obegripliga dikter blir plötsligt begripliga och blir än skönare. Gåtfulla ord får sin förklaring, då man blir medveten om hur de syftar på en hel sagocykel.

Men de grekiska sagorna äger också relevans i sig själva.

Dels är de goda historier, spännande och rejäla. Men liksom vid allt tillgodogörande av myter säger de icke så mycket om några faktiska gudar, som om människorna som skapat myterna och den tid vari de har verkat. På så sätt fördjupar de grekiska berättelserna inte bara vår förståelse för det nutida, utan även för det förflutna. När berättelserna inkorporeras i våra medvetanden smälter vi också samman med de människor som en gång berättade dem för tusentals år sedan.

* * *

För inte längesen läste jag Grekiska hjältesagor av Karl Kerényi. Jag borde ha läst Eva Hedéns Grekiska sagor dessförinnan. Hedén skänker en pedagogisk och rapp genomgång av det grekiska sagomaterialet, och särskilt riktar hon sig till skolungdom. Kanhända är det delvis därför som sagorna är tillrättalagda på så vis att de värsta grymheterna har något av madrassering omkring sig och sexualiteten är i princip helt ställd i karantän.

Därför kompletterar Kerényis Grekiska hjältesagor och Hedéns Grekiska sagor varandra så väl: hos Kerényi möter vi de grekiska traditionerna i hela dess gestalt, intet är där skylt, men läsaren förlorar sig lätt i vindlingarna och partikulariteterna. Men hos Hedén får vi den nödvändiga överblicken, liksom en karta över sagornas terräng.

Fokus i Grekiska sagor är just sagorna, även om dessa inbegriper en hel del möten inte bara med heroer och vanliga människor, utan även med gudarna, som ju i sagorna är verksamma på många olika sätt. Iliaden och Odysséen har fått var sin avdelning, och skänker en god översikt över de däri skildrade händelseförloppen.

Dessutom har Hedén valt att på vissa dramatiska ställen inskjuta citat ur de antika källorna, som gör att läsaren än mer med de för längesedan levandes ögon får se historierna såsom de en gång såg dem. Citaten skänker dynamik åt berättelserna.

* * *

Det råder ingen tvekan om att Eva Hedén är en god författare. Hon gestaltar historierna utan onödiga krumbukter, och fastän däri inte finns någon isländsk karghet är det dock något kompakt men ingalunda trångt, över historierna hon delger läsarna.

Örjan Lindberger (1912-2005), litteraturhistoriker och professor, skriver i sitt förord till boken att Hedéns berättar ”på ett sätt som är mättat och sakrikt, men ändå lätt att följa”. Det är ett omdöme som jag håller med om.
– – –
Grekiska sagor, Eva Hedén. Förord av Örjan Lindberger. Illustrerad av Yngve Svalander. Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB 1961. 261 sidor.

Bokrecension: Ord mot ordningen | Bengt Åhlén

Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria är en postumt utgiven bok av bibliografen Bengt Åhlén (1897-1955). För färdigställandet av boken stod Åhlén hustru Agneta Åhlén (1913-2011), Lillemor Widgren Matlack (f. 1934) och Christer Hellmark (f. 1946). Boken utgavs på Ordfronts förlag 1986.

* * *

Bengt Åhlén fascinerades av tryckfrihetens historia i Sverige. Intresset för ämnet ska ha väckts hos honom när han studerade hur censurverksamheten ströp svensk tryckfrihet under andra världskriget.

Som bibliograf planerade han att sammanställa en volym som listar böcker och texter som censurerats, indragits eller som på annat sätt ansetts farliga i konungariket Sverige mellan åren 1500 och 1950. Hans arbete ledde till att han spårade upp och indexerade över 1000 misshagliga böcker och andra texter under den undersökta perioden. 300 av skrifterna hade kommit ut mellan åren 1940-1943.

Hans register finns fortfarande tillgängligt i Uppsala Universitetsbibliotek, där varje enskild bok behandlas i en egen akt.

Till denna förteckning över farliga böcker påbörjade Åhlén författandet av en historisk inledning. Det är denna inledning som ur Åhléns anteckningar sammanställts och som jag läst, en inledning som i själva verket är en hel bok i sig på över 250 sidor om hur makten agerat repressivt gentemot folkets frihet att trycka vad det behagar.

Eftersom Åhlén avled innan arbetet blev klart har hans hustru Agneta Åhlén med hjälp av Lillemor Widgren Matlack och Christer Hellmark av hans kvarlämnade papper färdigställt manuskriptet till inledningen, och där det endast förelegat i fragment - företrädesvis mot slutet av den skildrade tidsperioden - har de skapat en löpande prosatext med grund i Åhléns anteckningar.

* * *

Åhlén skriver med geist. Han verkar uppriktigt förbannad på det maktmissbruk och den ängslighet som många gånger föranlett att författare dels fått sina alster indragna och ej sällan dessutom själva fått finna sig i att ha dragits inför rätta. Åhlén sparar inte på omdömen om de personer som vi möter genom århundradena verksamma inom denna dystra sfär av samhället.

För makten blev det emellertid tidigt klart, att tryckfriheten måste kontrolleras:

"För auktoritär statsmakt och religiös ortodoxi stod det mycket snart klart att den växande bokfloden måste ledas in i fåror, som noga kunde kontrolleras."

Det blir uppenbart i Ord mot ordningen att särskilt några ämnen ansetts så farliga genom tiderna, att det allmänna ingripit mot böcker eller andra texter. Vi kan sammanfatta dessa särskilt brännbara områden som:

• Kritik mot konung och styrelse
• Kritik mot utländsk statsmakt
• Kritik mot kyrkan och kristendomen i dess ortodoxa form

Syftet med censureringen kan sägas vara flerfaldig: att inte uppvigla folket mot statens styrelse, att inte oroa utländsk makt och att inte rucka på fastställda trosdogmer. Måhända kan även någon form av ömfotad omsorg skönjas: att folket inte ska utsättas för och lida av olämplig litteratur — på senare tid till exempel erotisk sådan.

* * *

Det gällde att se upp med vad man som författare skrev. Åhlén skriver:

"Religion och stat var lika ömtåliga om sina dogmer, och skribenterna fick se sig noga för så att varken den ena eller den andra myndigheten träddes för nära."

Vad särskilt gäller kyrkan, som jag intresserar mig särskilt för, har dess fokus justerats genom tiderna.

I allmänhet har konsistorierna eller andra former av den kyrkliga makten själv fått vara med och utpeka texter som i deras mening ej varit gagneliga att ge ut.

Under reformationen motarbetades först protestantiska skrifter, sedan katolska. Längre fram jagades pietistiska texter. Slutligen, bortåt 1800-talet, var målet istället ofta fritänkarskrifter. Allt mättes mot den förment rena läran, från vilken avsteg var något förskräckligt i somliga höga herrars ögon.

Den som avvek det minsta från den hävdvunna, förstelnade ortodoxa teologin få finna sig i att få sina skrifter förbjudna, om än författaren var biskop själv.

Straffen har tidvis varit drakoniska. Det fick den unge Gävelebon Johannes Olai Rahm, 19 år, erfara när han 1671 sades ha talat emot kyrkans syn på Jesus och Gud. Han hävdade sig ha citerat och läst en alkemistisk bok och ytterligare några förbjudna volymer. Han dömdes till döden genom halshuggning varefter kroppen skulle brännas upp.

Ett annat straff i straffskalan som var i verkställighet mellan 1565 och 1864 var landsflykt. Det drabbade konstnären Adolf Petter Pettersson efter att han i tidningen Demokratien drivit med Kristi himmelsfärd. Han utvisades 1851 och tog sin tillflykt till USA. Eljest har dryga böter kunnat bli konsekvensen eller tillrättavisningar. Eller fängelse. Eller straffarbete.

* * *

Men även sekulära texter gällde det givetvis att författa försiktigt.

Under genombrottet för tidningspressen under 1800-talet uppstod en närmast parodisk situation, beskriver Åhlén, där en utgivare, när denne fått sitt utgivningstillstånd indraget och tidningen förbjuden, helt enkelt skaffade en bulvan som stod som ny utgivare av en tidning med ett nästan likadant namn. Blev också den nya versionen av tidningen förbjuden, ja, då var det bara att fortsätta med nästa bulvanutgivare och ett något förändrat namn på tidningen igen.

Mest kända exemplet på detta är väl Aftonbladet, som, berättar Åhlén, på tre år drogs in 14 gånger mellan 1835 och 1838 och på den tiden bytte namn 17 gånger. Tidningen kunde således heta: "Det nionde Aftonbladet", eller den direkt därpå följande "Det tolfte Aftonbladet".

* * *

Vad Ord mot ordningen särskilt gör för mig, är att öppna mina ögon för att det fria ordet nästan konsekvent varit satt under stränga tyglar och mer eller mindre godtyckligt åthutats genom vår historia.

Se till exempel på studenter som studerat utomlands under Karl XII:s regenttid. Åhlén berättar, att när dessa återvände till Sverige fick de snällt visa upp vilka böcker de hade med sig för censorn, så att inget misshagligt bland dem återfanns och alltså fördes in i riket.

Eller när man under franska revolutionen helt enkelt satte sig före att blockera alla tryckta nyheter som behandlade situationen i Frankrike.

* * *

Ord mot ordningen är en kraftfull bok. Den ger en god översikt över det ämne den undersöker och är skriven på ett tillgängligt sätt med ett pedagogiskt och kronologiskt upplägg.

För den som vill fördjupa sig i censurhistoria torde boken utgöra en utmärkt ingång med mängder av uppslag till fördjupningar på temat. Boken fungerar också som en tydlig illustration av hur det samhälle kan se ut som förtrycker det fria ordet. Det samhället var för inte längesen det svenska.
– – –
Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria, Bengt Åhlén. Redaktion: Agneta Åhlén, Lillemor Widgren Matlack, Christer Hellmark. Ordfronts förlag 1986. ISBN: 91-7324-275-6. 270  sidor.

Bokrecension: Grekiska hjältesagor | Karl Kerényi

"Orpheus and Eurydice on the Banks of the Styx" av John Roddam Spencer Stanhop 1878

Grekiska hjältesagor (ty. Die Heroen der Griechen) är skriven av Karl Kerényi (1897-1973), ungersk religionshistoriker och filolog. Boken utgavs ursprungligen i Tyskland 1958. I Sverige trycktes den 1960.

* * *

Grekiska hjältesagor utgör egentligen del två av en genomgång av grekisk mytologi. Den första delen är Grekiska gudar och myter, medan den andra delen alltså behandlar de grekiska heroerna.

Heroerna är en slags antikens övermänniskor, icke sällan av halvgudomligt ursprung då åtminstone en av föräldrarna eller någon eller några av förfäderna ofta är en gud. Mest känd av heroerna är säkerligen Herakles (lat. Hercules). Men det finns många fler, bland vilka vi märker andra välkända namn som Perseus, Oidipus, Teseus, Iason och Orfeus. Emellertid är det Herakles dåd och leverne som får mest utrymme i framställningen.

Kerényi återberättar inte endast myterna och legenderna om dessa forntida gestalter. Han vrider och vänder på dem. Grundmyternas olika versioner i olika traditioner av olika åldrar uppmärksammas. Stoffet hämtar han icke bara i litterära källor, utan även från motiven på mångtusenåriga bildframställningar på t.ex. vaser, av vilka åttio stycken finns återgivna på planscher mot slutet av boken.

Framställningssättet gör att myternas innehåll fördjupas, men också kompliceras.

Det är för mig som läsare svårt att nå en översikt, när detaljrikedomen är överväldigande. Jag borde kanske inte ha nalkats verket med så skrala förkunskaper: jag tappar lätt orienteringen bland alla namn, orter och alternativa traditioner. Och det känns lite som att Kerényi förutsätter åtminstone en grundläggande kunskap om grekisk mytologi. Det hade nog varit lättare att förhålla sig till verket om jag haft åtminstone en rejäl stomme att använda som orienteringspunkt, när Kerèny tar mig med på utvikning efter utvikning.

* * *

För att illustrera den översvallande mängden information, slår jag på måfå upp ett uppslag i boken. Det blir sidan 246-247. På dessa sidor möter du följande namn — egennamn och namn på geografiska platser:

• Adriatiska havet
• Aietes
• Apollonios
• Apsyrtos
• Ares
• Argo
• Artemis
• Asterodeia
• Brimos
• Donau
• Faeton
• Fasis
• Grekland
• Halys
• Hekate
• Herakles
• Iason
• Istrien
• Istros
• Joniska havet
• Kaukasus
• Kerkyra
• Kirke
• Korčula
• Medeia
• Paflagonien
• Persefone
• Svarta havet
• Tantalos

— Ja, det var alltså namnen nämnda på ett enda på måfå valt uppslag i boken...

* * *

Men som klassisk filolog håller Kerényi sig till de gamla texterna, och han påvisar tydligt textförankringen genom att den drygt 300 sidor långa genomgången av myterna är försedda med icke färre än drygt 3600 källhänvisningar i notform.

Det filologiska handlaget med texterna blir också tydligt i det att Kerényi nästan konsekvent översätter de grekiska namnen på människor, gudomligheter och halvgudomligheter för att därigenom fördjupa förståelsen för gestalterna.

* * *

De grekiska myterna är amoraliska - icke omoraliska - men etiken tar ingen framträdande plats, eller yttrar sig i form av helt alternativa former än vad man är van vid från en kristen kultursfär.

Läsaren möter våld, sex, incest, våldtäkt, pederasti, krig, tidelag, brudrov, vendettor, människoslakt, våld, sex, våld, sex och våld. Bristen på hänsyn är befriande och gränssprängande, när det ryms i historier som spränger nutidens ramar.

Berättelserna i Grekiska hjältesagor är inte friserade eller återgivna i barntillåtna versioner: nej, de är intellektuellt hederligt, eller man kanske ska kalla det akademiskt ärligt, framställda - i all sin råhet, men också i all sin heroism och skönhet. De resta templen, de vida haven, de smäktande kärlekshistorierna samsas i berättelserna med sådant som jag nyss nämnde: våld, mord, död. Och inte ens gudarna är förandligade eller idealiserade: de är i mångt och mycket som människorna själva, vilket skänker dem blod och liv.

* * *

Kerényis bok är definitivt inte lättläst. Den är full av stickspår som beskrivningarna drar i väg på titt som tätt för att ge fördjupningar. Vi kan få veta hur en myt lyder, bara för att styckena efter få ett antal alternativa lydelser, för att sedan återvända till ursprungsversionen. Det gör mytlandskapet svåröverblickbart. Läsningen blir som att köra bil i rusningstid i en stad man inte är bekant med: man hamnar än här och än där även om man följer en generell riktning.

Det blir inte lättare av det ofta är oklart om "han" eller "hon" i texten syftar på den person som nyss nämnts, eller om det i själva verket syftas på nån som nämnts aningen tidigare.

Grekiska hjältesagor är förvisso en fördjupning. Men för att få maximal behållning av den bör man nog försett sig med flythjälp i form av någorlunda gedigna förkunskaper på området. Eljest är risken att man som läsare bli överväldigad. Överväldigad blev jag, men också fascinerad.
– – –
Grekiska hjältesagor (ty. Die Heroen der Griechen), Karl Kerényi. Övers. Alf Ahlberg. Natur och Kultur 1960. 387 sidor.

Bokrecension: Historia och dikt | Erik Lönnroth

Galla Placidias mausuleum, Ravenna. Tecknat av Harald Sund ca 1910.

Historia och dikt är skriven av Erik Lönnroth (1910-2002), professor i historia, akademiledamot och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Boken utgavs 1959.

* * *

Vi känner Erik Lönnroth främst som historiker. Men Historia och dikt är inte enbart ett historiskt verk, även om verket genomsyras av historiska insikter, kunskaper och jämförelser, även om Historia och dikt i allt handlar om historia och dess relation till nutiden. Historia och dikt är likväl i stor utsträckning ett litterärt verk, ett verk med stillsamma betraktelser.

I densamma anlägger Lönnroth sina perspektiv på diverse teman på ett fritt och funderande vis. Det kan handla om reflexioner om dödsfruktan i de italienska stadsstaterna under medeltiden, om synen på Karl XII, om Winston Churchills historieskrivning, men det kan också handla om sådant som Carl Snoilskys Svenska bilders plats i svensk undervisning, eller hur han upplever den av historia nedtyngda men i nutiden dormerande staden Ravenna.

I Historia och dikt visar Lönnroth upp inte bara sitt monumentala historiska vetande och sin förmåga att dra slutsatser utifrån ett historiskt material. Han visar också upp sin litterära ådra, sin förmåga att som författare komponera texter som faller nånstans emellan essäns och meditiationens genre.

Betraktelserna är inte långa. I regel sträcker de sig över några få sidor. De är lättlästa, och några fotnoter eller slutnoter möter vi inte. Det hade för övrigt inte passat sömlöst ihop med den mycket tillgängliga stilen som Lönnroth använt. Men han citerar ymnigt ur gamla källor, och låter citaten emellanåt belysa personer som sedan länge eller ej lika länge varit döda, till exempel Katarina den stora och Olaus Petri.

Som mest lyrisk blir Lönnroth i de texter som samlats under rubriken "Miljöer". Det är här vi hittar skildringen av Ravenna, den gamla kejsarstaden. Där har vi också en inkännande beskrivning av den amerikanska Södern samt reflexioner kring den tid då den person levde som vilar i forngraven som författaren har på sin egen tomt.

* * *

Historia och dikt visar hur Erik Lönnroth inte enbart är en akademiker med det förflutna som hemland. Han rör sig uppenbarligen lika ledigt i den litterära gestaltningens värld som bland gamla fragmentariska källtexter. Således är Historia och dikt en njutning att läsa, både av det skälet att den ger historiska insikter, men också för att den är genuint välskriven.
– – –
Historia och dikt, Erik Lönnroth. Albert Bonniers förlag 1959. 194 sidor.

Bokrecension: Historiska problem och utvecklingslinjer | Curt Weibull

Historiska problem och utvecklingslinjer är skriven av Curt Weibull (1886-1991), professor i historia. Boken utgavs i översedd upplaga 1962 och i förstaupplaga 1949. Boken innehåller åtta essäer som ursprungligen varit föredrag hållna av författaren i olika sammanhang.

* * *

Curt Weibull tillsammans med sin bror Lauritz Weibull väl mest kända för den skola de skapade inom svensk historievetenskap av stenhård källkritik. De texter som tryckts i Historiska problem och utvecklingslinjer är samtliga exempel på denna metods genomförande på det historiska källmaterialet.

Utmärkande för texterna är också ett driv att klarlägga inte bara vad som skett, utan också att klarlägga varför något skett. Den något omständliga och formella titeln är således välfunnen: det handlar precis om vad den säger – att se orsakssamband och låta orsakssambanden fungera som förklaringar till varför något blev som det blev. Inte minst tydligt blir det i essän "Bismarcks fall".

Vad gäller det källkritiska arbetssättet är "Tåget över Bält" särskilt värt att nämna. Weibull analyserar här ingående framför allt Erik Dahlbergs roll vid det vådliga äventyret då den svenska armén tågade över Stora Bälts isar i februari 1658 och ställde Danmark i en sådan knipa att resultatet blev Roskildefreden, då Sverige vann Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän.

Erik Dahlberg har i sina egna relationer framställt sig som både primus motor bakom övergången samt dess ledare. Men när Weibull nagelfar källmaterialet blir det uppenbart att Dahlberg, i senare tider kanske mest känd för sitt stora planschverk Suecia antiqua et hodierna, spelat en betydligt mer undanskymd roll, och samtidigt lyfter Weibull fram den i svensk tjänst gångne danske Corfitz Ulfeld betydelse för skeendet.

Målet för Weibull blir hela tiden att väga och sålla i källmaterialet, för att försöka nå fram till huruvida det kan sägas med någon pålitlighet ge någon information om ett förlupet händelseförlopp.

Denna strikthet går emellanåt mycket långt, som då han i princip underkänner de isländska medeltidstexternas historiska värde överhuvudtaget – en inställning som väl i dag har mjukats upp något bland åtminstone vissa historiker av facket, även om just de isländska källorna om till exempel Sveriges tidiga historia måste handskas med yttersta försiktighet.

* * *

Historiska problem och utvecklingslinjer ger exempel på en historiker i arbete när han ur mer eller mindre ömtåliga eller snedvridna källtexter rekonstruerar händelseförlopp i det förgångna. Därigenom kan han framställa texter som i huvuddrag återger inte bara händelsen som ligger i fokus – som tåget över Stora Bält eller Bismarcks avgång – utan även vad som leder fram till det. Det är mycket intressant läsning.

Enär boken nu är över femtio år gammal i sin senaste version bör den kanhända kompletteras med senare forskningsrön, men detta oaktat utgör Historiska problem och utvecklingslinjer en utmärkt uppvisning i klassiskt källkritiskt arbete.
– – –
Historiska problem och utvecklingslinjer, Curt Weibull. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1962. Första upplaga 1949. 199 sidor.

Bokrecension: Tidens flykt | Erik Lönnroth

Tidens flykt: Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem är skriven av historikern Erik Lindroth (1910-2002), professor, ledamot av Svenska Akademien och desslikes av Kungliga Vetenskapsakademien.

* * *

Ingen kan väl hävda motsatsen till att Erik Lönnroth står som en av giganterna i den värld som var 1900-talets historieforskning. Som gammal man utgav han essäsamlingen Tidens flykt, som dels rymmer texter om hans allmänna syn på sin vetenskapsgren, men också djupdykningar i problem som rör hans två särskilda forskningsfält: svensk medeltid och svenskt 1700- och 1800-tal. Därtill kommer några texter som kategoriserats under ämnesrubriken "Alllmänt", där man hittar sådant som dödsrunor, tal och annat.

Erik Lönnroth drar en lans för den probleminriktade historieforskningen. Förbi, verkar han mena, är tiden då historia var att skriva episka berättelser, och här är tiden då dessa skildringar får vika för förklaringar till varför historien blev som den blev.

Lönnroth menar att det är viktigt att nalkas de historiska problemen utan förutfattade meningar, och reagerar starkt mot modelltänkande, vare sig det nu handlar om den nationalistiska historieskrivning han mötte som ung, eller den marxistiska som senare blev allt mer aktuell. Modelltillämpningen, menar han, riskerar att göra att man fyller i luckor med det modellen föreskriver, snarare än vad källtexterna ger vid handen, och därtill är det fara värt att man genom modellerna av i dag tvingar på en förgången tid anakronistiska förklaringar; klasskampen är till exempel icke allestädes närvarande.

Lönnroth reagerar också mot andra saker. En sådan är att historieforskningen skulle fungera som l'art pour l'art: alltså att finnas till för sin egen skull. Istället vill han lyfta fram att historieforskningen skall lägga till mänsklighetens bästa. Att den är nyttig, något som han i åtskilliga texter menar att politiker och makthavare är blinda för.

Och det för osökt oss över till en annan återkommande poäng i Lönnroths texter: den historiska analfabetism som han menar att utbildningssystemet är orsaken till, där humaniora är satt något på undantag, och där skolorna inte förmår att skapa tillräckligt historiskt medvetande hos eleverna.

Lönnroth jämför gärna universitetsämnets situation i Sverige med ämnets position i andra nordiska länder, där han menar att historisk forskning fått högre prioritet. Texterna som publicerats i Tidens flykt är emellertid från olika epoker under Lönnroths långa liv, så huruvida de starka reaktioner han uttrycker under 60-talet angående detta är det månne orättvist att applicera på senare tider. Men jag befarar dock att Lönnroth näppeligen tyckt att historiemedvetandet ökat sedan de tiderna.

* * *

Att det historiska berättandet är passerat som stadium betyder inte att Lönnroth menar att forskarna ska gräva ner sig med sitt eget fikonspråk och vända sig från allmänheten. Tvärtom menar han att det ligger en betydande fördel i om historiker kan publicera sina resultat på ett sätt som faktiskt förmår nå fram till folk, som visar att vad man forskar på till syvende og sidst faktiskt handlar om människor, inte siffror. En avhandling, menar Lönnroth, blir inte slagkraftigare för att den är snustorr.

* * *

Samtliga texter i Tidens flykt är intressanta.

Särskilt fastnar jag för essän "Hertig Karl och kriget 1788", som alltså handlar om Gustaf III:s bror, den senare Karl XIII. Lönnroth visar hur hertigen verkar vara den stabile adelsmannen, väl medveten om sin egen kompetens som sjöofficer, när hans betydligt mer verklighetsfrämmande konungslige bror kallar honom att strida mot de överlägsna ryssarna med den svenska flottan. Vi får följa hertig Karls tvivel på sin broder och hans försök att moderera dennes mer våghalsiga befallningar.

Essän målar Karl i varma färger, i kontrast till den lynnige Gustaf III, den senare en person vars leverne och tid för övrigt tillhör Lönnroths specialkompetenser.

* * *

Vi får också stifta bekantskap med Lönnroths utsökta sätt att föra polemik, i hans eleganta essä från 1950, "Är Sveriges historia oföränderlig?", som riktas mot riksantikvarien Bertil Boëthius (1885-1974).

Nu har jag inte läst Boëthus angrepp, men Lönnroth förefaller åtminstone gå hårt åt det, men på ett smidigt sätt, så att han låtsas som om Boëthius inte så mycket helt enkelt har fel, utan att han gång på gång missförstått Lönnroth eller källmaterialet.

* * *

Erik Lönnroth har i denna sin sista – så vitt jag vet – utgivna bok gett smakprov på inte bara hur en historiker kan och bör arbeta, men också exempel på hur detta arbetssätt kan användas, när han skänker oss ett antal egna historiska essäer från olika år, som behandlar sådant som hur det egentligen kan ha legat till med upptäckten av Vinland eller den Mamsell Bruhn som på 1700-talet kämpade för en premie för den uppfinning hon åstadkommit åt artilleriet.

Sammanfattningsvis får man säga att Tidens flykt skapar en angenäm bekantskap med Erik Lönnroths tankar och meningar, men också lite med några olika resultat av hans arbete.
– – –
Tidens flykt: Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem, Erik Lönnroth. Atlantis 1998. Andra tryckningen 1999. ISBN: 91-7486-664-8. 345 sidor.

Bokrecension: Invasion på Mars | Ray Bradbury

Mars. (Foto: NASA via Wikimedia Commons)

Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles) är skriven av Ray Bradbury (1920-2012). Boken utgavs första gången 1950, men har därefter utgivits ånyo i olika versioner. Den svenska översättning av Olle Moberg (1917-2002) med verser tolkade av Alf Henrikson (1905-1995) som jag läst utgavs 1961.

* * *

Dispositionen av Invasion på Mars är kalejdoskopisk. Boken består – i den version som jag läst – av tjugosex mikronoveller som tillsammans berättar, men endast delvis överlappande vad gäller persongalleri, om vad som händer mellan åren 1999 och 2026.

Huvuddragen är, att jorden hotas av atomkrigskatastrof. Allt fler expeditioner sänds till grannplaneten Mars, som visar sig fungera bra som mål för kolonisation. Mars är emellertid inte obebodd. Två olika avancerade raser finns där: en mycket människoliknande, humaniod, med påtaglig telepatisk förmåga att påverka jordmänniskornas medvetanden, och en mer eterisk ras, som visar sig som strålande, svävande, blå klot.

Den första rasen drivs till utrotningens gräns, icke genom planerade åtgärder, utan genom att de smittas av vattkoppor. Rasen dyker emellertid upp allteftersom, och visar sig i regel i skepnad av människor som kolonisatörerna mist till döden långt tidigare. Den andra rasen håller till i bergen och vill mest vara i fred.

Civilisationen på Mars var redan när människorna började komma, och föga välkomnande togs emot, på nedgång. Planeten är full av uråldriga, döda marmorstäder.

Den hastiga och omfattande kolonisationen avbryts hastigt när kriget väl bryter ut på jorden, och Mars överges förutom av ett mycket litet fåtal som blir kvar som vagabonder i en nästan tom värld.

* * *

Det ovan skisserade är ramberättelsen. Inom denna ramberättelse skapar Bradbury enskilda människoöden som vi får följa i någon eller några sidor, som prästerna som kommer för att upptäcka utomjordiska synder de inte känner till – och bekämpa dem.

Eller som några av de första expeditionsdeltagarna som landar i en stad befolkad av för dem döda anhöriga. Eller som kolonisatören som gjort det till sitt uppdrag att plantera trädfrön i den martianska myllan.

Eller som mannen som efter utrymningen av Mars försöker hitta den kvinna som han händelsevis fått telefonkontakt med. Och så vidare.

Mikronovellerna står i allt väsentligt på egna ben och vissa av dem har, vad jag förstår, också publicerats i tidskrifter som enskilda berättelser.

* * *

Invasion på Mars har hyllats genom tiderna som en framstående science fiction-bok. Mig övertygar den emellertid inte riktigt.

Jag avskyr när recensenter skriver att de inte riktigt kan sätta fingret på vad de inte uppskattar, men likväl är det lite så för mig i detta fallet. Något övertygar inte.

Kanske är det för att fantastiken eller den inre logiken emellanåt fjärmar mig: som när de planterade träden efter ett regn skjuter i höjden över en natt (varför skulle de göra det?). Eller kanske för att jag inte förstår varför hundratusentals kolonisatörer plötsligt skulle vilja återvända till jorden när där pågår ett världskrig med atomvapen?

Därmed inte sagt att boken är dålig – men det är alltså något med den som inte riktigt når mig. Samtidigt kan jag ändå aldrig riktigt värja mig mot dystopiska historier, och därför fortsätter läsa med intresse.
– – –
Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles), Ray Bradbury. Övers. Olle Moberg, verser tolkade av Alf Henrikson. Bokklubben Vår bok 1961. 246 sidor.

Bokrecension: Brev från Jorden | Mark Twain

Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth) är en samling textfragment av Mark Twain (pseud. för Samuel Langhorn Clemens) (1835-1910), publicerade postumt första gången 1962.

* * *

Brev från Jorden är en intressant samling texter, de flesta oavslutade eller i fragmentariskt skick.

Twain avled 1910. Man ville publicera boken 1939, men då sade Twains dotter nej, eftersom hon menade att fragmenten inte gav en rättvisande bild av hennes fars åsikter. Detta ändrades dock 1960, när hon verkar ansett världen mer mogen (rimligen för de starkt religionskritiska inslagen i boken) och vi fick då ta del av ytterligare några värdefulla bidrag av en av Amerikas främsta författare och humorister.

* * *

Postumt utgivna texter skapar naturligtvis en särskild problematik, inte minst källkritiska sådana, vilka Bernard DeVoto, som sammanställde boken 1939, tar stor hänsyn till. Han har fått välja och väga mellan olika manusvarianter och därtill försökt sätta samman delar till en helhet.

Men vi får inte glömma att de texter som förekommer i Brev från Jorden är sådana som Mark Twain själv av olika anledningar inte färdigställde. Vi kan alltså inte veta hur texterna hade sett ut om han fortsatt bearbeta dem och fört dem ända till tryckpressen.

Det vi emellertid likväl har är dock avgjort värdefullt. Särskilt fastnar jag för samlingens första och avslutande berättelser, bland de trettiotal texter som samlingen totalt består av. Dessa två gör nämligen starkast intryck på mig. Det rör sig om texten som fått låna titel till hela boken, "Brev från Jorden" och den oavslutade novellen "Det stora mörkret".

* * *

"Brev från Jorden" dryper av satir och bitsk sarkasm. Texten består av ett antal brev, författade av ingen mindre än Satan och adresserade till hans änglavänner i himlen.

Satan är i Twains version inte en djävulsgestalt, utan snarare någon som påminner om Loke: en frispråkig ängel som då och då får tillbringa en tid i karantän för nåt han sagt eller gjort. Under en sådan karantän tar han sig till jorden. Till sina vänner skriver han emellertid ett antal epistlar som beskriver livet där, och särskilt fokuserar han på hur absurd den kristna religionen ter sig för honom.

Mark Twain använder alltså satansgestalten för att kritisera kristendomen, och han gör det på ett briljant vis. Fokus ligger särskilt på diskrepansen mellan att människorna kallar den gud de skapat för god och kärleksfull, samtidigt som allt som är skrivet om honom vittnar om grymhet, avundsjuka och – allt annat än kärleksfullhet. Twain skriver:

"[Människan] utrustar Skaparen med varje karaktärsdrag, som behövs för att göra en djävul ..."

Vidare är näppeligen den himmel som de kristna tänker sig något att heja för:

"I människans himmel finns det inga övningar för intellektet, ingenting för det att leva på. Det skulle ruttna där på ett år – ruttna och stinka. Ruttna och stinka – och i det tillståndet bli heligt. En välsignad sak, ty endast en helig kan stå ut med fröjderna i det där dårhuset."

Och inte minst myten om Syndafloden får en rejäl släng av Twains slev, där han bland annat gör en poäng av hur Gud särskilt bemödar sig om flugorna, vilket ska ha gett Noa och de andra omfattande bekymmer, särskilt när en av flugorna blivit kvarglömd på ett berg, och arken måste vändas – vilket inte är lätt utan roder eller segel – för att hämtas upp.

Fler av Guds välsignelser följer emellertid med den flugan, ty den har under sin väntan traskat omkring i de dränktas ruttnande kött, och på så vis får han med sig mer av Guds gåvor till mänskligheten ombord: allehanda sjukdomar.

Men nog om detta nu, förutom den anmärkningen att Brev från Jorden nog lätt kunde fungera som effektiv pamflett mot biblicistisk kristendom, väl så effektiv som allehanda skrifter av Hitchens eller Dawkins. För Twains humor är religionsdräpande.

* * *

Vad gäller den andra texten så är den skänkt oss i dystrare kulörer än den humoresk vi nyss bekantat oss med. "Det stora mörkret" får nog kategoriseras som en tragedi. Poängen, såsom jag ser den, torde vara att utforska skillnaden mellan dröm och verklighet, och vad som händer när de två sammanblandas.

En man drömmer sig ombord på ett mikroskopiskt skepp som seglar på en vattendroppe under ett mikroskop han tidigare tittat igenom. Detta kan måhända verka som inledningen till något komiskt, men icke. "Det stora mörkret" är nattsvart.

Det som i verkligheten blott är någon minuts slummer visar sig i drömmen vara ett decennium av seglande i en mörk värld utan sol, utan måne, utan stjärnor, där mikroskopiska djur, nu jättelika, utgör förskräckande inslag, och där sjömännen ombord hemsöks av syner och ångest.

Det är att beklaga, att Twain aldrig skrev färdigt novellen, även om en plan över den sista delen bevarats, som synes utlova fortsatt nedsjunkning i dysterhet.

* * *

Många andra texter finns alltså också att läsa i Brev från Jorden, såsom en ordlekande absurd historia om en kattfamilj, en genomgång av J. F. Coopers prosastil i Den siste Mohikanen – Twain begår ett lustmord på Coopers sätt att skriva, en parodi på en etikettbok, en intagande misantropisk skildring av hur människan ingalunda är utvecklingens höjdpunkt utan dess lågvattenmärke, och många, många fler.

* * *

I Brev från Jorden framträder Mark Twain – trots allvarliga inslag – som den store ironikern och satirikern. Och en sentida läsare får konstatera att satiren håller än i dag.
– – –
Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth), Mark Twain. Nordstedts 2014. ISBN: 978-91-1-306189-4.