* * *
I svensk politisk diskurs får man emellanåt intrycket att vänstern representerar det genuint goda - som samhällskraft, samhällsdanare och historisk rörelse. Det gör givetvis att det som inte är vänster enligt samma diskurs på något vis hamnar utanför och utmanar det goda.
Det är mot denna självbild och idé som Segerfeldt skrivit sin bok; målet är att visa att socialdemokraternas historia tidvis är solkig och emellanåt uppvisar ideologisk tvärställning i förhållande till nationalekonomiska resultat. Boken blir så
"... inte en bok för liberalism, för något parti eller för borgerligheten. I stället är det en bok mot arbetarrörelsen, det vill säga socialdemokratin och LO."För mig, som liberal, är det givetvis välkommen läsning, som inbjuder till vidare undersökningar som ifrågasätter den socialdemokratiska hegemoni som under de senaste hundra åren varit så påfallande.
* * *
Segerfeldt tar ett helhetsgrepp på socialdemokraternas historia: boken handlar således både om vad han klassificerar som ideologiska misstag och och om enskilda händelser där socialdemokraterna ställt sig på fel sida om utvecklingen och historien. Han vill till exempel "rätta till ett antal av de skevheter som finns i den socialdemokratiska historieskrivningen".
Segerfeldt påpekar att råsocialism fanns i partiprogrammet intill helt nyligen. Målet att socialisera näringslivet togs till exempel bort först år 2001.
Han påpekar vidare att Sverige trots ett rekordhögt skatteuttag levererade en föga bättre välfärd för medborgarna än andra jämförbara länder, och att 82 procent av de skatter en person betalat in under sin livstid till välfärdsstaten till sist betalas tillbaka i en slags gigantisk rundgång av inbetalningar och utbetalningar. Pengarna omfördelas alltså i själva verket i låg grad.
* * *
Exemplen i Sossesverige är legio på hur den socialdemokratiska staten sökte påverka och styra folket.
Segerfeldt nämner barnprogrammen som importerades från det socialistiska östblocket, samtidigt som amerikanska barnprogram enbart sändes på julafton. Han nämner hur Maj-Britt Theorin ville förbjuda parabolantenner. Hur det var förbjudet att "välja läkare eller vårdcentral, skola eller daghem åt sina barn eller äldreomsorg åt sina föräldrar." Hur charterflygningar endast var möjligt dit statliga SAS inte hade intressen.
Även en del ekonomisk teori ryms. Som till exempel hur USA:s arbetare, som inte haft någon större facklig verksamhet i jämförelse med situationen i Sverige, har ungefär lika stor andel i lön av den totala produktionen som svenskarna.
Fackets verksamhet har alltså ur ett historiskt perspektiv, förklarar Segerfeldt, haft enbart en mycket marginell påverkan på arbetarlönerna, medan tillväxten däremot gjort det möjligt för lönerna att följa med utvecklingen. Med ett talande exempel från boken: lönerna har ökat inte på grund av hur kakan har delats, utan på grund av att kakan blivit allt större.
* * *
Särskilt intressant blir dock de utrikespolitiska ställningstaganden som gjordes under kalla kriget. Det fascinerar mig hur en sådan påfallande färgblindhet kunde vara möjlig, när man officiellt vägrade att ta ställning mellan västerländsk demokrati och östblockets kommunistiska diktaturer, fastän man dock spelade under täcket med USA.
Det verkar inte bättre än att man hade lätt för att se mellan fingrarna på brott av kommunistiska stater. Balternas strävan efter självständighet avfärdades. På Kuba fick Olof Palme en hjältes mottagande, samtidigt som de kubanska myndigheterna fängslade politiskt oliktänkande, däribland socialdemokrater. I landet fanns, skriver Segerfeldt, 15 000 samvetsfångar vid tiden för Palmes besök.
I Kambodja mördade Röda khmererna långt över en miljon kambodjaner på 70-talet. Även om Palme inte var införstådd med dessa proportioner, var mördandet dock känt, skriver Segerfeldt. Likväl uttrycker Palme att Röda khmerernas maktövertagande var "en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde." Birgitta Dahl kallade i en artikel vidare larmsignalerna om morden för "lögn och spekulation".
Ingvar Carlsson, vidare, promenerade hand i hand med Robert Mogabe så sent som 1989. Tusentals personer hade denne låtit avrätta med hjälp av nordkoreatränade soldater, berättar Segerfeldt. Sida hade varnat för terror flera år innan statsbesöket, även om väl inte omfattningarna var kända.
* * *
Nåväl, jag ska inte referera hela Segerfeldts intressanta bok. Karaktäriseringen av boken som en analys av den socialdemokratiska självbilden torde framgå. Därför blir Sossesverige en resurs att använda sig av när man förhåller sig till det senaste dryga seklets svenska politiska historia.
Ja, socialdemokraterna formade Sverige. Nej, det är inte säkert att det var av vital nödvändighet för den standardhöjning som följde. Ja, socialdemokraterna har haft hög svansföring i utrikespolitiska frågor. Nej, de satsade inte alltid, långt ifrån alltid, på rätt häst, om man med rätt häst menar utrikespolitiska aktörer som värnar mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet och annat dylikt.
* * *
Sossesverige fungerar som incitament till en intressant omvärdering av den svenska socialdemokratins historia. Naturligtvis finns det motröster; det är givet i varje politiskt laddat ämne. Men Segerfeldts bok utgör en god ingång till ett sätt att se på de senaste hundratrettio årens politiska utveckling som avviker från den man månne hör från socialistiska opinionsbildares håll. Det är värdefullt.
– – –
Sossesverige: En återblick, Fredrik Segerfeldt. Hydra förlag 2014. ISBN: 978-91-86185-26-2. 202 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar