lördag 22 augusti 2015

Bokrecension: Invasion på Mars | Ray Bradbury

Mars. (Foto: NASA via Wikimedia Commons)
Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles) är skriven av Ray Bradbury (1920-2012). Boken utgavs första gången 1950, men har därefter utgivits ånyo i olika versioner. Den svenska översättning av Olle Moberg (1917-2002) med verser tolkade av Alf Henrikson (1905-1995) som jag läst utgavs 1961.

* * *

Dispositionen av Invasion på Mars är kalejdoskopisk. Boken består – i den version som jag läst – av tjugosex mikronoveller som tillsammans berättar, men endast delvis överlappande vad gäller persongalleri, om vad som händer mellan åren 1999 och 2026.

Huvuddragen är, att jorden hotas av atomkrigskatastrof. Allt fler expeditioner sänds till grannplaneten Mars, som visar sig fungera bra som mål för kolonisation. Mars är emellertid inte obebodd. Två olika avancerade raser finns där: en mycket människoliknande, humaniod, med påtaglig telepatisk förmåga att påverka jordmänniskornas medvetanden, och en mer eterisk ras, som visar sig som strålande, svävande, blå klot.

Den första rasen drivs till utrotningens gräns, icke genom planerade åtgärder, utan genom att de smittas av vattkoppor. Rasen dyker emellertid upp allteftersom, och visar sig i regel i skepnad av människor som kolonisatörerna mist till döden långt tidigare. Den andra rasen håller till i bergen och vill mest vara i fred.

Civilisationen på Mars var redan när människorna började komma, och föga välkomnande togs emot, på nedgång. Planeten är full av uråldriga, döda marmorstäder.

Den hastiga och omfattande kolonisationen avbryts hastigt när kriget väl bryter ut på jorden, och Mars överges förutom av ett mycket litet fåtal som blir kvar som vagabonder i en nästan tom värld.

* * *

Det ovan skisserade är ramberättelsen. Inom denna ramberättelse skapar Bradbury enskilda människoöden som vi får följa i någon eller några sidor, som prästerna som kommer för att upptäcka utomjordiska synder de inte känner till – och bekämpa dem.

Eller som några av de första expeditionsdeltagarna som landar i en stad befolkad av för dem döda anhöriga. Eller som kolonisatören som gjort det till sitt uppdrag att plantera trädfrön i den martianska myllan.

Eller som mannen som efter utrymningen av Mars försöker hitta den kvinna som han händelsevis fått telefonkontakt med. Och så vidare.

Mikronovellerna står i allt väsentligt på egna ben och vissa av dem har, vad jag förstår, också publicerats i tidskrifter som enskilda berättelser.

* * *

Invasion på Mars har hyllats genom tiderna som en framstående science fiction-bok. Mig övertygar den emellertid inte riktigt.

Jag avskyr när recensenter skriver att de inte riktigt kan sätta fingret på vad de inte uppskattar, men likväl är det lite så för mig i detta fallet. Något övertygar inte.

Kanske är det för att fantastiken eller den inre logiken emellanåt fjärmar mig: som när de planterade träden efter ett regn skjuter i höjden över en natt (varför skulle de göra det?). Eller kanske för att jag inte förstår varför hundratusentals kolonisatörer plötsligt skulle vilja återvända till jorden när där pågår ett världskrig med atomvapen?

Därmed inte sagt att boken är dålig – men det är alltså något med den som inte riktigt når mig. Samtidigt kan jag ändå aldrig riktigt värja mig mot dystopiska historier, och därför fortsätter läsa med intresse.
– – –
Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles), Ray Bradbury. Övers. Olle Moberg, verser tolkade av Alf Henrikson. Bokklubben Vår bok 1961. 246 sidor.

0 kommentarer: