* * *
Det är inte självklart hur man bör kategorisera Pär Lagerkvists ofta korta texter i Onda sagor. Men Hjalmar Söderbergs term historietter känns passande. Den korta boken består hursomhelst allt som allt av elva sådana smånoveller.
Men de är små enbart sett till hur många rader de brer ut sig över; de är inte lätta för det. Tvärtom är de fulladdade med känsla som spränger det strama språk berättelserna formats av: av ångest, leda, trötthet. För detta är inga sagor för barn: det är sagor för vuxna, fullvuxna, ja, personer vuxna nog att glänta på dörren och skåda in i själsligt mörker.
Vi kan exemplifiera med samlingens första saga: "Far och jag".
Berättelsen inleds snarast idylliskt och pastoralt med en pojke som följer med sin far på en promenad ut i skogen utmed järnvägsspåret. De går, och allt är vackert, grönskande, somrigt.
Men dagen går, och skymningen kommer och snart också mörkret. Omedelbart förtätas berättelsen. Den inbjudande miljö man nyss som läsare befunnit sig i förvänds i en hotande dito. Så kommer tåget farande, ett spöktåg där gnistorna flyger ur lokets ugn. Det, förklarar berättaren, är pojkens framtid: det är hans ångest som skjuter in i mörkret, det djupa mörkret.
Särskilt intryck gör också "Den onda ängeln". Det är den näst sista sagan. Den onda ängeln har brutit sig loss från katedralen där han satt och är full av förakt och avsky för mänskligheten i allmänhet och de troende i synnerhet:
"Detta fega pack som stank av tro på allt som var lögn! Denna kväljande röra av förvirring och ängslan, av ynkligt hopp om att slippa undan, att kunna klänga sig fast ännu!"Vandrande omkring på stadens gator mitt i natten ristar han kors på människornas dörrar: kors för att meddela dem, för att få dem att inse, att de skall dö.
Effekten uteblir. När morgonen kommer och människorna ser tecknen som signalerar deras egen dödlighet rörs de inte ryggen, de bryr sig inte, de är likgiltiga inför sin dödlighet: "Så mycket annat fanns ju som var av större vikt att påminna dem om."
* * *
Bland sagorna finns också många andra intagande historier, som den klassiska berättelsen om hissen som gick ner till helvetet. Och den om mannen som blir erbjuden en stor summa pengar för att till folkets förnöjelse falla ner från ett kyrktorn och slå ihjäl sig. Och så den om spöksoldaterna som nattetid träder upp ur sina massgravar vid slagfältet. Och alla de andra.
* * *
Sagorna andas leda vid de ytliga människorna, människorna som icke känner sig själva men ändå är helt upptagna av jaget. Det är som att sagorna förmedlar ett budskap om att de inte ser mörkret i det ljus de tror sig leva i. De känner inte den ångest de borde känna. De är inte medvetna om att de inte äger något djup, utan bara yta.
Var och en av de elva sagorna förtjänade en grundlig litteraturvetenskaplig analys; sådana har säkert också gjorts. Jag nöjer mig med att konstatera att dessa korta berättelser äger kraft att bulta på läsaren, att störa hennes ro.
– – –
Onda sagor, Pär Lagerkvist. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 68 sidor.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar