Bokrecension: Sex tal inför senaten och folket | Cicero

Marcus Tullius Cicero

Sex tal inför senaten och folket är en samling tal av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t. - 43 f.v.t.). Talen är tolkade av Bertil Cavallin (1934-2015), som även skrivit en inledning och förklarande kommentarer.

Cicero är känd som antikens kanske främste vältalare. En kort biografi kan kanske vara på sin plats: Mannen var verksam som advokat, åklagare och politiker, och lyckades som sådan ta sig ända upp till den romerska republikens främsta ämbete: han blev en period konsul. Livet slutade emellertid blodigt för honom: han halshöggs och fick händerna avkapade. Men i dag är väl Cicero främst ihågkommen inte som politiker, utan som retoriker.

* * *

Jag har bläddrat lite i Ciceros brev förut, men inte fastnat. Men så läser jag några av hans tal, och plötsligt förändras allt.

I texterna blottas antikens pulsåder med all dess kraft. Antikens atmosfär strömmar mot läsaren, dess obesudlade livshållning kommer i dagen. Talen består inte av aforism på aforism (även om kända citat ej saknas), utan av ett vackert, oemotståndligt flöde av ord, alla i rörelse mot den riktning Cicero avsänder dem, vare sig det nu gäller försvar eller angrepp.

Det som särskilt förvånar mig med Sex tal inför senaten och folket är dock hur begripliga texterna är, hur tillgängliga de är, även om man är medveten om att de fått en idiomatisk, svensk språkdräkt. De känns alls inte främmande, tankegångarna är allt annat än dunkla utan utmärks tvärtom av klarhet. De är mycket skickligt uppbyggda. Och språket behåller en schvung genom årtusendena: lustigheterna är fortfarande lustiga, förolämpningarna svider fortfarande och lovprisningarna är - ehuru mer sällsynta i våra dagar - behagliga.

Det är således inte svårt att förstå att Cicero fått stå modell för den exemplariskt komponerade retoriken; han förmår till fulländning hantera språket, väcka känslor och driva hem sina poänger.

* * *

I den föreliggande samlingen, Sex tal inför senaten och folket, gäller Ciceros tal följande:

• Mot Catilina (63 f.v.t.)
• För Sextus Roscius (81 f.v.t.)
• För Milo (52 f.v.t.)

Ärendet Catilina inbegriper en serie tal, i vilka Cicero inför senaten som konsul begår karaktärsmord på Catilina, som stod i begrepp att genomföra en statsvälvning. Redan efter det första talet gick Catilina i landsflykt.

Ärendet Sextus Roscius gäller försvaret av en man som anklagades för att ha mördat sin fader, när det i själva verket var de som anklagade honom som låg bakom dådet. Roscius frikändes.

Ärendet Milo rör mordet på en Clodius, en berömd romare, där Cicero försvarar sin vän Milo, som anklagas för detsamma. Talet kom dock aldrig att hållas på grund av oroligheter vid rättegångstillfället. Men skickligt var det, och Cicero erkänner i sitt aldrig hållna anförande, att Milo visserligen låg bakom att Clodius dog, men att han därigenom gjorde romerska samhället en tjänst.

Milo gick i landsflykt och fick läsa talet i efterhand, varvid han lär ha uttryckt att han var glad att Cicero aldrig fick hålla det, för då hade han måhända gått miste om vinet i Massalia (nuvarande Marseille), dit han tagit sin tillflykt.

* * *

Språkhanteringsmässigt är Cicero ett ideal, ett geni.

Men intressant i hans tal är därtill inte minst de glimtar man får av den romerska antikens kultur och mentalitet. Genom sina tal skildrar Cicero, fastän det inte är primärsyftet, givetvis sin egen tid: hur man tänkte, vad man värderade, hur man var klädd, och så vidare.

På så vis blir talen för oss sentida läsare också en ingång i en annan värld, som tidvis är förvillande lik vår egen. Och denna tidsrumsliga förflyttning är, vid sidan av den språkliga elegansen, möjligen vad som fängslar mig mest med Sex tal inför senaten och folket.
– – –
Sex tal inför senaten och folket, Cicero. Övers. Bertil Cavallin. Forum 1975. ISBN: 91-37-05952-1. 204 sidor.