* * *
Brev från Jorden är en intressant samling texter, de flesta oavslutade eller i fragmentariskt skick.
Twain avled 1910. Man ville publicera boken 1939, men då sade Twains dotter nej, eftersom hon menade att fragmenten inte gav en rättvisande bild av hennes fars åsikter. Detta ändrades dock 1960, när hon verkar ansett världen mer mogen (rimligen för de starkt religionskritiska inslagen i boken) och vi fick då ta del av ytterligare några värdefulla bidrag av en av Amerikas främsta författare och humorister.
* * *
Postumt utgivna texter skapar naturligtvis en särskild problematik, inte minst källkritiska sådana, vilka Bernard DeVoto, som sammanställde boken 1939, tar stor hänsyn till. Han har fått välja och väga mellan olika manusvarianter och därtill försökt sätta samman delar till en helhet.
Men vi får inte glömma att de texter som förekommer i Brev från Jorden är sådana som Mark Twain själv av olika anledningar inte färdigställde. Vi kan alltså inte veta hur texterna hade sett ut om han fortsatt bearbeta dem och fört dem ända till tryckpressen.
Det vi emellertid likväl har är dock avgjort värdefullt. Särskilt fastnar jag för samlingens första och avslutande berättelser, bland de trettiotal texter som samlingen totalt består av. Dessa två gör nämligen starkast intryck på mig. Det rör sig om texten som fått låna titel till hela boken, "Brev från Jorden" och den oavslutade novellen "Det stora mörkret".
* * *
"Brev från Jorden" dryper av satir och bitsk sarkasm. Texten består av ett antal brev, författade av ingen mindre än Satan och adresserade till hans änglavänner i himlen.
Satan är i Twains version inte en djävulsgestalt, utan snarare någon som påminner om Loke: en frispråkig ängel som då och då får tillbringa en tid i karantän för nåt han sagt eller gjort. Under en sådan karantän tar han sig till jorden. Till sina vänner skriver han emellertid ett antal epistlar som beskriver livet där, och särskilt fokuserar han på hur absurd den kristna religionen ter sig för honom.
Mark Twain använder alltså satansgestalten för att kritisera kristendomen, och han gör det på ett briljant vis. Fokus ligger särskilt på diskrepansen mellan att människorna kallar den gud de skapat för god och kärleksfull, samtidigt som allt som är skrivet om honom vittnar om grymhet, avundsjuka och – allt annat än kärleksfullhet. Twain skriver:
"[Människan] utrustar Skaparen med varje karaktärsdrag, som behövs för att göra en djävul ..."Vidare är näppeligen den himmel som de kristna tänker sig något att heja för:
"I människans himmel finns det inga övningar för intellektet, ingenting för det att leva på. Det skulle ruttna där på ett år – ruttna och stinka. Ruttna och stinka – och i det tillståndet bli heligt. En välsignad sak, ty endast en helig kan stå ut med fröjderna i det där dårhuset."Och inte minst myten om Syndafloden får en rejäl släng av Twains slev, där han bland annat gör en poäng av hur Gud särskilt bemödar sig om flugorna, vilket ska ha gett Noa och de andra omfattande bekymmer, särskilt när en av flugorna blivit kvarglömd på ett berg, och arken måste vändas – vilket inte är lätt utan roder eller segel – för att hämtas upp.
Fler av Guds välsignelser följer emellertid med den flugan, ty den har under sin väntan traskat omkring i de dränktas ruttnande kött, och på så vis får han med sig mer av Guds gåvor till mänskligheten ombord: allehanda sjukdomar.
Men nog om detta nu, förutom den anmärkningen att Brev från Jorden nog lätt kunde fungera som effektiv pamflett mot biblicistisk kristendom, väl så effektiv som allehanda skrifter av Hitchens eller Dawkins. För Twains humor är religionsdräpande.
* * *
Vad gäller den andra texten så är den skänkt oss i dystrare kulörer än den humoresk vi nyss bekantat oss med. "Det stora mörkret" får nog kategoriseras som en tragedi. Poängen, såsom jag ser den, torde vara att utforska skillnaden mellan dröm och verklighet, och vad som händer när de två sammanblandas.
En man drömmer sig ombord på ett mikroskopiskt skepp som seglar på en vattendroppe under ett mikroskop han tidigare tittat igenom. Detta kan måhända verka som inledningen till något komiskt, men icke. "Det stora mörkret" är nattsvart.
Det som i verkligheten blott är någon minuts slummer visar sig i drömmen vara ett decennium av seglande i en mörk värld utan sol, utan måne, utan stjärnor, där mikroskopiska djur, nu jättelika, utgör förskräckande inslag, och där sjömännen ombord hemsöks av syner och ångest.
Det är att beklaga, att Twain aldrig skrev färdigt novellen, även om en plan över den sista delen bevarats, som synes utlova fortsatt nedsjunkning i dysterhet.
* * *
Många andra texter finns alltså också att läsa i Brev från Jorden, såsom en ordlekande absurd historia om en kattfamilj, en genomgång av J. F. Coopers prosastil i Den siste Mohikanen – Twain begår ett lustmord på Coopers sätt att skriva, en parodi på en etikettbok, en intagande misantropisk skildring av hur människan ingalunda är utvecklingens höjdpunkt utan dess lågvattenmärke, och många, många fler.
* * *
I Brev från Jorden framträder Mark Twain – trots allvarliga inslag – som den store ironikern och satirikern. Och en sentida läsare får konstatera att satiren håller än i dag.
– – –
Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth), Mark Twain. Nordstedts 2014. ISBN: 978-91-1-306189-4.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar