Bokrecension: Sju grekiska sagor | Ivar Harrie

"Argo" av Constantine Volanakis

Sju grekiska sagor: Essäer är skriven av Ivar Harrie (1899-1973). Harrie var tidningen Expressens första chefredaktör, men innan dess hade han avlagt licentiatexamen i både klassisk fornkunskap och grekiska.

Essäerna i Sju grekiska sagor var ursprungligen sex radioföredrag och till dem har lagts ytterligare en text. Föredragen hölls under 1930-talet, boken utgavs första gången 1939 samt i en andra upplaga 1962. Jag har läst ett nytryck från 1987.

* * *

Sju grekiska sagor återberättar inte sju grekiska sagor. Kunskapen om sagornas huvuddrag förutsätts vara läsaren bekant. Det handlar om Orfeus, Herakles, Oidipus, Sköna Helena, skeppet Argo, Prometheus och Agamemnons döttrar.

Vad boken istället gör, är att erbjuda djupdykningar ner i sagorna. Harrie gräver sig ner lager för lager i dem, utrönar vad som är mest ålderdomligt i dem, vad som tillkommit senare och vilka influenser sagorna haft på långt mycket mer sentida författare.

För att ge ett exempel på Harries rön kan vi tillåta oss en liten utvikning rörande Orfeussagan.

Kärnan i sagan är ju att Orfeus hustru Eurydike blir biten av en orm och avlider. Orfeus reser till dödsriket och lyckas utverka att Eurydike får återvända, med det förbehållet att han, när han vandrar upp ur dödsriket, inte får vända sig om för att se på henne. Orfeus kan inte motstå detta, och Eurydike försvinner återigen ner i dödsriket.

Harrie spårar upp den miljö i den långt förflutna tid där myten utspelade sig och hur den senare kom att användas. Han visar hur Orfeusmotivet står i förhållande till myterna om Dionysos, rusets gud. Han visar hur det utvecklades en slags väckelsekult kring Orfeus och hur dess anhängare tedde sig.

Och det förefaller förga märkligt att en saga med motiv som behandlar hur en man besöker dödsriket och återkommer lyckades förvandlas från saga till teologi: motivet känner vi även från andra håll och platser, senare.

* * *

Sju grekiska sagor bjuder således på en fördjupad förståelse för de sagor boken behandlar.

Särskilt intressant är också hur sagorna lyckats inspirera författare långt, långt senare, såsom Goethe, till exempel. Det är något med de grekiska sagorna som gör att de håller sig vid liv som berättelsetraditioner: deras allmängiltiga inslag kan anpassas till varje tid och antikens historier kan bubbla och sjuda likväl i ett förromerskt Athen som i Europa under 1800-talet eller 1900-talet.

Det är skada om vi numera är blinda för sagornas potens, om vi tappat bort antikens arv genom att helt enkelt inte vara medvetna om dess innehåll. Studier av sagorna, till exempel genom Harries Sju grekiska sagor, är ett sätt att motarbeta en sådan kunskaps- och insiktsförlust och istället vidga fantasin, inte bara i rummet, utan även låta den sträcka sig tusentals år tillbaka i tiden.
– – –
Sju grekiska sagor: Essäer, Ivar Harrie. Bokförlaget Prisma 1987. ISBN: 91-518-2070-6. 148 sidor.