Bokrecension: Fäder och söner | Ivan Turgenjev

Ivan Turgenjev

Fäder och söner är en roman av den ryske författaren Ivan Turgenjev (1818-1883). Boken utgavs för första gången 1862. Jag har läst en svensk översättning av Nils Holmer som utgavs 1928.

* * *

Ivan Turgenjev stammade från en rysk adelssläkt. Han verkar haft en föga lycklig barndom men fick en rejäl humanistisk utbildning. Turgenjev var också något av en vandrare. Mycket av hans liv tillbringade han i Tyskland och Frankrike. Numera har hans författarskap väl hamnat i skuggan av Dostojevskijs och Tolstojs, men han är väl värd att läsa i sin egen rätt.

* * *

Det är inte alldeles lätt att beskriva handlingen i Fäder och söner som en linjär tidsaxel där det ena händer efter det andra. Berättelsen fungerar mer som en tavla med ett motiv, vari personerna ibland rör sig till olika hörn. Att läsa Fäder och söner är mer en upplevelse av en miljö och en tid, än en händelsespäckad beskrivning av ett förlopp. Man vistas i boken, snarare än att man färdas igenom den.

Huvudpersoner är den unge adelsmannen och nyutexaminerade studenten Arkadij, samt hans vän och förebild, Bazarov, som kallar sig nihilist och förkastar tro på allt och alla. Bazarov är mycket cynisk och egentligen tämligen osympatisk. Arkadij är mer drömmande, men ser upp till Bazarov. De två följs åt på ett antal resor till sina respektive hemtrakter och platser i dess närhet.

På dessa platser utspinner sig en mängd dialoger. De är mycket avvägda och exakta, och rymmer till stor del politik och idealism, men även en gnutta romantik här och där. Tonen är nästan alltid artig, även om man för tillfället råkar vara inbegripen i en argumentatorisk strid.

Bland de som föräras med besök av de unga männen är Arkadijs far och dennes bror, Bazarovs föräldrar får också besök, samt den aristokratiska damen Odintsova. Genom dialogerna uppstår både spänningar och närmanden.

På det stora hela är persongalleriet föredömligt begränsat, utan att berättelsen som sådan känns fattig; tvärtom ger det utrymme åt de personer som hamnar i fokus att utvecklas. Särskilt levande framstår för mig Arkadijs far och farbror: den jordnära Nikolaj och den högdragna gentlemannen Pavel. Ja, faktiskt framstår de som mer levande än både den arketypiske nihilisten Bazarov och Arkadij, fastän dessa är romanens huvudpersoner.

* * *

Fäder och söner är skriven i en hyperrealistisk stil. Berättelsen är rakt igenom trovärdig och klar, som ett svartvitt fotografi som erinrar om förflutna tider, men ändå är skarpt och kontrastrikt. Jag kommer närmast att tänka på Zola vad gäller sättet att skriva.

Prosan i sig är avskalad och precis utan att bli karg, och starkt dialogbetonad. I den mån det förekommer sentimentalitet så uttrycks den genom personerna själva, inte genom själva skrivsättet. Förutom möjligen i den mycket vackra avslutningen, som beskriver en kyrkogård. Den är så vacker, att jag återger dess början här:

"Det finns en liten sockenkyrkogård i ett av de avlägsnaste hörnen av Ryssland. Liksom nästan alla våra kyrkogårdar erbjuder den en sorglig anblick: de omgivande dikena äro för länge sedan igenvuxna; de gråa träkorsen ligga kullfallna och ruttna under sina en gång målade tak; stenhällarna äro alla rubbade, liksom om någon skulle ha stött till dem underifrån; ett par små avskalade träd lämna knappt en torftig skugga; fåren vandra obehindrat omkring över gravarna . . ."

Ja, nog får man som läsare en bild av denna kyrkogård?

* * *

När jag nu lägger Turgenjevs Fäder och söner åt sidan är det med en aning vemod. Trots, eller kanske snarare tack vare, den relativa händelselösheten förs man in i romanens värld av aristokratiska damer och herrar, av bönder och gårdar, trädgårdar och idealism. Den världen är död i verkligheten, men lever kvar som ett eko genom Turgenjevs bok, och efterklangen förblir även efter att läsningen är över.

Kvar blir också den nakna skildringen av nihilisten, mannen som inte tror på någonting, och som Arkadij beskriver så:

"En nihilist, det är en person, som ej böjer sig för några auktoriteter, som inte hyllar någon trosprincip, om den så omfattades med aldrig så stor vördnad."

Man tvivlar måhända på om Bazarov verkligen är nihilist rakt igenom, eller om det är en relativt ung mans förställning, som blommar ut i känslokyla och arrogans. Men genom romanen kom i vilket fall ordet nihilist att spridas och få fäste, för boken kom att bli populär i Europa.

* * *

Fäder och söner minner om en tid som inte längre finns, om liberala godsägare som ställs inför en nihilistisk ungdom, om en aristokratisk umgängesform. Ett av de teman som lyfts fram är dock tidlöst: hur generationer följer på generationer, och nya idéer följer på gamla.

Nu är också boken gammal, men ålderdomligheten bidrar också med sin trollsång, som gör boken än mer intagande, än mer vaggande, än mer ljudande. Och jag tror att den kommer att ljuda länge än.
– – –
Fäder och söner, Ivan Turgenjev. Övers. Nils Holmer. Baltiska förlaget Aktiebolag 1928. I serien: Berömd litteratur: Världslitteraturens mest bekanta verk. 314 sidor.