* * *
Bengt Åhlén fascinerades av tryckfrihetens historia i Sverige. Intresset för ämnet ska ha väckts hos honom när han studerade hur censurverksamheten ströp svensk tryckfrihet under andra världskriget.
Som bibliograf planerade han att sammanställa en volym som listar böcker och texter som censurerats, indragits eller som på annat sätt ansetts farliga i konungariket Sverige mellan åren 1500 och 1950. Hans arbete ledde till att han spårade upp och indexerade över 1000 misshagliga böcker och andra texter under den undersökta perioden. 300 av skrifterna hade kommit ut mellan åren 1940-1943.
Hans register finns fortfarande tillgängligt i Uppsala Universitetsbibliotek, där varje enskild bok behandlas i en egen akt.
Till denna förteckning över farliga böcker påbörjade Åhlén författandet av en historisk inledning. Det är denna inledning som ur Åhléns anteckningar sammanställts och som jag läst, en inledning som i själva verket är en hel bok i sig på över 250 sidor om hur makten agerat repressivt gentemot folkets frihet att trycka vad det behagar.
Eftersom Åhlén avled innan arbetet blev klart har hans hustru Agneta Åhlén med hjälp av Lillemor Widgren Matlack och Christer Hellmark av hans kvarlämnade papper färdigställt manuskriptet till inledningen, och där det endast förelegat i fragment - företrädesvis mot slutet av den skildrade tidsperioden - har de skapat en löpande prosatext med grund i Åhléns anteckningar.
* * *
Åhlén skriver med geist. Han verkar uppriktigt förbannad på det maktmissbruk och den ängslighet som många gånger föranlett att författare dels fått sina alster indragna och ej sällan dessutom själva fått finna sig i att ha dragits inför rätta. Åhlén sparar inte på omdömen om de personer som vi möter genom århundradena verksamma inom denna dystra sfär av samhället.
För makten blev det emellertid tidigt klart, att tryckfriheten måste kontrolleras:
"För auktoritär statsmakt och religiös ortodoxi stod det mycket snart klart att den växande bokfloden måste ledas in i fåror, som noga kunde kontrolleras."Det blir uppenbart i Ord mot ordningen att särskilt några ämnen ansetts så farliga genom tiderna, att det allmänna ingripit mot böcker eller andra texter. Vi kan sammanfatta dessa särskilt brännbara områden som:
- Kritik mot konung och styrelse
- Kritik mot utländsk statsmakt
- Kritik mot kyrkan och kristendomen i dess ortodoxa form
* * *
Det gällde att se upp med vad man som författare skrev. Åhlén skriver:
"Religion och stat var lika ömtåliga om sina dogmer, och skribenterna fick se sig noga för så att varken den ena eller den andra myndigheten träddes för nära."Vad särskilt gäller kyrkan, som jag intresserar mig särskilt för, har dess fokus justerats genom tiderna.
I allmänhet har konsistorierna eller andra former av den kyrkliga makten själv fått vara med och utpeka texter som i deras mening ej varit gagneliga att ge ut.
Under reformationen motarbetades först protestantiska skrifter, sedan katolska. Längre fram jagades pietistiska texter. Slutligen, bortåt 1800-talet, var målet istället ofta fritänkarskrifter. Allt mättes mot den förment rena läran, från vilken avsteg var något förskräckligt i somliga höga herrars ögon.
Den som avvek det minsta från den hävdvunna, förstelnade ortodoxa teologin få finna sig i att få sina skrifter förbjudna, om än författaren var biskop själv.
Straffen har tidvis varit drakoniska. Det fick den unge Gävelebon Johannes Olai Rahm, 19 år, erfara när han 1671 sades ha talat emot kyrkans syn på Jesus och Gud. Han hävdade sig ha citerat och läst en alkemistisk bok och ytterligare några förbjudna volymer. Han dömdes till döden genom halshuggning varefter kroppen skulle brännas upp.
Ett annat straff i straffskalan som var i verkställighet mellan 1565 och 1864 var landsflykt. Det drabbade konstnären Adolf Petter Pettersson efter att han i tidningen Demokratien drivit med Kristi himmelsfärd. Han utvisades 1851 och tog sin tillflykt till USA. Eljest har dryga böter kunnat bli konsekvensen eller tillrättavisningar. Eller fängelse. Eller straffarbete.
* * *
Men även sekulära texter gällde det givetvis att författa försiktigt.
Under genombrottet för tidningspressen under 1800-talet uppstod en närmast parodisk situation, beskriver Åhlén, där en utgivare, när denne fått sitt utgivningstillstånd indraget och tidningen förbjuden, helt enkelt skaffade en bulvan som stod som ny utgivare av en tidning med ett nästan likadant namn. Blev också den nya versionen av tidningen förbjuden, ja, då var det bara att fortsätta med nästa bulvanutgivare och ett något förändrat namn på tidningen igen.
Mest kända exemplet på detta är väl Aftonbladet, som, berättar Åhlén, på tre år drogs in 14 gånger mellan 1835 och 1838 och på den tiden bytte namn 17 gånger. Tidningen kunde således heta: "Det nionde Aftonbladet", eller den direkt därpå följande "Det tolfte Aftonbladet".
* * *
Vad Ord mot ordningen särskilt gör för mig, är att öppna mina ögon för att det fria ordet nästan konsekvent varit satt under stränga tyglar och mer eller mindre godtyckligt åthutats genom vår historia.
Se till exempel på studenter som studerat utomlands under Karl XII:s regenttid. Åhlén berättar, att när dessa återvände till Sverige fick de snällt visa upp vilka böcker de hade med sig för censorn, så att inget misshagligt bland dem återfanns och alltså fördes in i riket.
Eller när man under franska revolutionen helt enkelt satte sig före att blockera alla tryckta nyheter som behandlade situationen i Frankrike.
* * *
Ord mot ordningen är en kraftfull bok. Den ger en god översikt över det ämne den undersöker och är skriven på ett tillgängligt sätt med ett pedagogiskt och kronologiskt upplägg.
För den som vill fördjupa sig i censurhistoria torde boken utgöra en utmärkt ingång med mängder av uppslag till fördjupningar på temat. Boken fungerar också som en tydlig illustration av hur det samhälle kan se ut som förtrycker det fria ordet. Det samhället var för inte längesen det svenska.
– – –
Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria, Bengt Åhlén. Redaktion: Agneta Åhlén, Lillemor Widgren Matlack, Christer Hellmark. Ordfronts förlag 1986. ISBN: 91-7324-275-6. 270 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar