 |
| "Orpheus and Eurydice on the Banks of the Styx" av John Roddam Spencer Stanhop 1878 |
* * *
Grekiska hjältesagor utgör egentligen del två av en genomgång av grekisk mytologi. Den första delen är Grekiska gudar och myter, medan den andra delen alltså behandlar de grekiska heroerna.
Heroerna är en slags antikens övermänniskor, icke sällan av halvgudomligt ursprung då åtminstone en av föräldrarna eller någon eller några av förfäderna ofta är en gud. Mest känd av heroerna är säkerligen Herakles (lat. Hercules). Men det finns många fler, bland vilka vi märker andra välkända namn som Perseus, Oidipus, Teseus, Iason och Orfeus. Emellertid är det Herakles dåd och leverne som får mest utrymme i framställningen.
Kerényi återberättar inte endast myterna och legenderna om dessa forntida gestalter. Han vrider och vänder på dem. Grundmyternas olika versioner i olika traditioner av olika åldrar uppmärksammas. Stoffet hämtar han icke bara i litterära källor, utan även från motiven på mångtusenåriga bildframställningar på t.ex. vaser, av vilka åttio stycken finns återgivna på planscher mot slutet av boken.
Framställningssättet gör att myternas innehåll fördjupas, men också kompliceras.
Det är för mig som läsare svårt att nå en översikt, när detaljrikedomen är överväldigande. Jag borde kanske inte ha nalkats verket med så skrala förkunskaper: jag tappar lätt orienteringen bland alla namn, orter och alternativa traditioner. Och det känns lite som att Kerényi förutsätter åtminstone en grundläggande kunskap om grekisk mytologi. Det hade nog varit lättare att förhålla sig till verket om jag haft åtminstone en rejäl stomme att använda som orienteringspunkt, när Kerèny tar mig med på utvikning efter utvikning.
* * *
För att illustrera den översvallande mängden information, slår jag på måfå upp ett uppslag i boken. Det blir sidan 246-247. På dessa sidor möter du följande namn — egennamn och namn på geografiska platser:
- Adriatiska havet
- Aietes
- Apollonios
- Apsyrtos
- Ares
- Argo
- Artemis
- Asterodeia
- Brimos
- Donau
- Faeton
- Fasis
- Grekland
- Halys
- Hekate
- Herakles
- Iason
- Istrien
- Istros
- Joniska havet
- Kaukasus
- Kerkyra
- Kirke
- Korčula
- Medeia
- Paflagonien
- Persefone
- Svarta havet
- Tantalos
— Ja, det var alltså namnen nämnda på ett enda på måfå valt uppslag i boken...
* * *
Men som klassisk filolog håller Kerényi sig till de gamla texterna, och han påvisar tydligt textförankringen genom att den drygt 300 sidor långa genomgången av myterna är försedda med icke färre än drygt 3600 källhänvisningar i notform.
Det filologiska handlaget med texterna blir också tydligt i det att Kerényi nästan konsekvent översätter de grekiska namnen på människor, gudomligheter och halvgudomligheter för att därigenom fördjupa förståelsen för gestalterna.
* * *
De grekiska myterna är amoraliska - icke omoraliska - men etiken tar ingen framträdande plats, eller yttrar sig i form av helt alternativa former än vad man är van vid från en kristen kultursfär.
Läsaren möter våld, sex, incest, våldtäkt, pederasti, krig, tidelag, brudrov, vendettor, människoslakt, våld, sex, våld, sex och våld. Bristen på hänsyn är befriande och gränssprängande, när det ryms i historier som spränger nutidens ramar.
Berättelserna i Grekiska hjältesagor är inte friserade eller återgivna i barntillåtna versioner: nej, de är intellektuellt hederligt, eller man kanske ska kalla det akademiskt ärligt, framställda - i all sin råhet, men också i all sin heroism och skönhet. De resta templen, de vida haven, de smäktande kärlekshistorierna samsas i berättelserna med sådant som jag nyss nämnde: våld, mord, död. Och inte ens gudarna är förandligade eller idealiserade: de är i mångt och mycket som människorna själva, vilket skänker dem blod och liv.
* * *
Kerényis bok är definitivt inte lättläst. Den är full av stickspår som beskrivningarna drar i väg på titt som tätt för att ge fördjupningar. Vi kan få veta hur en myt lyder, bara för att styckena efter få ett antal alternativa lydelser, för att sedan återvända till ursprungsversionen. Det gör mytlandskapet svåröverblickbart. Läsningen blir som att köra bil i rusningstid i en stad man inte är bekant med: man hamnar än här och än där även om man följer en generell riktning.
Det blir inte lättare av det ofta är oklart om "han" eller "hon" i texten syftar på den person som nyss nämnts, eller om det i själva verket syftas på nån som nämnts aningen tidigare.
Grekiska hjältesagor är förvisso en fördjupning. Men för att få maximal behållning av den bör man nog försett sig med flythjälp i form av någorlunda gedigna förkunskaper på området. Eljest är risken att man som läsare bli överväldigad. Överväldigad blev jag, men också fascinerad.
– – –
Grekiska hjältesagor (ty. Die Heroen der Griechen), Karl Kerényi. Övers. Alf Ahlberg. Natur och Kultur 1960. 387 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar