Betraktelse 8: Om pessimism

Gudarna skall veta att jag vandrat genom dödsskuggans dal och trivts rätt bra där. Instängd och skyddad i mörka dalar finns ändå en viss trygghet: där pessimismen är tillvarons väggar väntar inga överraskningar, och det är lätt att bemöta vad som än händer: med ledsnad, med hat, utan förväntningar.

Då, efter uppbrottet från religionen och innan jag funnit mig tillrätta i en mer genuin självkänsla, älskade jag vad Cioran skrev, den rumänske filosofen som är mer svartsynt än någon annan. Schopenhauers verbala slungskott passade också in i den världsbild där jag vandrade, omgiven av nedbrunna ideal, tomma ödemarker.

Den som ständigt är desillusionerad blir sällan upprörd av besvikelser, den som håller till på botten har ingenstans att sjunka. Att kapitulera inför livet har en viss bitter sötma...

Men den verkliga pessimisten är också en person utan dynamik och framåtrörelse. Pessimisten vet att livet tar slut och att det i sig inte har ett metafysiskt värde, men missar möjligen att livet inom sig självt kan bära mening, och att det är betydligt behagligare att tillbringa livet i ett normaltillstånd av tillfredsställelse och glädje, än att andas i semidöd, i väntan på den reella döden.

Jag kom loss ur pessimismens sjögräs och fick möjlighet att återigen bryta ytan och andas frisk luft. Jag lärde mig mycket av svartsinnet, och det gjorde mig till en mognare människa. Men hellre än i dödsskuggans dal lever jag nu i solen och värmen. Och även om solen en dag skall gå ned, så känner jag mig nu förmögen att njuta av dess värme så länge den finns där.