Betraktelse 11: Om Oden

Också för den människa som lämnat religionen som trosövertygelse kan religiösa berättelser spela roll. Berättelserna är inte beroende av att vi tror på dem i bokstavlig mening för fungera som inspiration eller för att ha betydelse.

Där vissa ateister månne möter skönhet i en vacker målning av Madonnan eller får sin medkänsla väckt vid betraktandet av Jesu pina, så kan jag söka inspiration hos andra religiösa berättelser.

Mina berättelser är de fornnordiska sägnerna, myterna och sångerna.

Där finns Oden.

Oden är en furste som inte förödmjukar sig. Han är djupt mänsklig och lever inte i en eterisk tillvaro bortom tiden, utan existerar uteslutande i tiden, om än i en värld som inte befinner sig på samma plats som människornas värld.

Oden offrar sig själv utan att dö. Han gör det inte för att försona "världens synd och skulder", ty såna begrepp är den fornnordiska föreställningsvärlden främmande. Nej, han gör det kanske svåraste i sitt liv, för ett högre syfte: att nå djupare kunskap och större vishet.

Så lär oss den dunkla berättelsen om Oden, att insikter inte kommer utan möda, att kunskapsinsamlande kräver ansträngningar och hängivenhet, och inte kommer som en skänk från ovan. Och att sådant är något att kämpa och lida för.

I Oden har vi en hövding, känd för slughet: hos honom är inte existensens mörkare aspekter dolda. Vi vet att han kan skifta lojaliteter och skänka sin gunst än åt den ene, än åt den andre. Han är inte en gud som är oförmögen att ljuga, utan är i detta mänsklig. Han är inte en gud som räds mörker, utan finns också däri. Han är inte en gud som kräver tjänare, utan kämpar som tillsammans med honom står kaosmakterna emot, de som vill tillvarons fördärv.

I berättelserna om Oden möter vi en gestalt som är betydligt mer mänsklig och därmed betydligt mer komplex än vad vi är vana vid i judeokristna sammanhang.

Därför är berättelserna om honom trösterika och intagande.