Och det är ohämmat fascinerande. Under en tid varifrån vi i Norden bara har några fåtaliga konsthantverk och en mängd stengravar bevarade, blomstrade en civilisation några hundra mil söderut. En civilisation som ur många aspekter är förvillande lik vår egen.
Innan Ale stenar restes i Skåne, och långt innan någon format namnet Stockholm med sina läppar reste sig väldiga monument och höghus med våning på våning i Rom. När vår konst bestod av streckade djurkonturer på stenhällar, frammanade romerska konstnärer helt realistiska avbildningar av människor i marmor. Och när ännu ingen skandinav kunde skriva, författade romerska lärda och skalder dikter, avhandlingar och biografier som håller sig litterärt fräscha än i dag.
Så blir Rom mer levande än många andra epoker i vår historia, som ligger oss betydligt närmare. När nordiska kungar och hövdingar försvinner i ett dis av legender och sagor nånstans vid förra millennieskiftet och man får försöka rekonstruera deras historia utifrån fåtaliga fragment, vet vi detaljer om Ciceros vanor eller Plinius åsikter i mångordiga texter, som ständigt förökas med nya textfyndigheter.
Naturligtvis är Rom också något helt annorlunda än det moderna samhället. Det fanns grymheter i form av det institutionaliserade slaveriet. Men det fanns också en befriande frisk luft att andas: kristendomen hade ännu inte för århundraden framåt förpestat tillvaron, tanken och traditionerna för människorna.
Som Gustave Flaubert skrev:
"När gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, var det ett unikt ögonblick, från Cicero till Marcus Aurelius, då människan ensam var till."Det antika Rom är fallet, men kan aldrig någonsin dö.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar