Betraktelse 17: Om zombies

Zombien har blivit en tydlig populärkulturell ikon. Från att ha varit ett obskyrt fenomen i västindisk religiositet, seglade den odöda människan upp som fixstjärna i filmer och böcker under andra hälften av 1900-talet, kanske tydligast genom George A. Romeros kultfilm Night of the Living Dead (1968).

De stora dragen i zombieberättelserna av i dag är nog bekanta: någon form av smitta eller ett vetenskapligt experiment som går snett får människor att dö, men kroppen fortsätter att leva som hungrigt, vandrande lik. Zombien smittar i regel andra med sin åkomma genom bett, och snart är en epidemi ett faktum, där världen som vi känner den går under och gatorna fylls av ruttnande odöda kroppar, som endast kan slås ned genom att hjärnan förstörs.

Jag är en av dem som djupt fascineras av genren, med dess fasta ramar och återkommande schabloner. Inom det universum som en zombieapokalyps skapar ges trots mänsklighetens undergång uttryck för det djupt mänskliga. Den överlevande människan fråntas det moderna livets bekvämligheter och tvingas tillbaka till ett naturstadium, där överlevnad blir den främsta prioriteten, och kampen för tillvaron blir något vardagligt. Det är ur detta perspektiv som zombieberättelserna yttrar sin variation, medan de odöda i regel är en konstant.

Avklädd civilisationens ytliga attribut i form av mobiltelefoner, datorer, nyhetsförmedling, dagstidningar, tevesåpor återgår den överlevande människan till en relationsbaserad realitet, där förhållandet till andra människor sätts på sin spets, och där rovdjuret och tamdjuret i henne slåss om företräde. Det gäller att anpassa sig till den nya världen, eller att gå under. Att glömma gamla hämningar, och se till att hålla sig upprätt genom dagen. Att veta vilka man kan lita på, och vilka man bör sky.

Så blir gestalterna, de kämpande, mänskliga gestalterna i zombiefantastiken ett slags erfarenhetsförmedlare via ombud; deras erfarenheter av en fallen värld blir mina erfarenheter genom att jag upplever det de upplever, i litteraturen eller i andra media.

Visst är allt det här eskapism. Men vad gör det? Kanske är det en dröm om Roussaus ädle vilde, om naturliv och ett mer äkta liv som ligger bakom. Men åter: vad gör det? Jag kan inte tänka mig annat än att det är något sunt i att möta världen på dess råaste villkor, om än genom fantasins förmedling – med den trygghet det innebär, att när boken är lagd åt sidan eller när teveseriens eftertexter rullar ha friheten att gå till kylskåpet och ta fram en bakelse eller att göra i ordning en skål med flingor.

Hursomhelst är zombiemyten bildad och cementerad i vår kultur, vare sig man äcklas av den eller, som jag, fascineras av den.