Betraktelse 14: Om kyrkliga skolavslutningar

Det är lika klichéartat att skriva att det varje jul och sommar blossar upp en debatt om skolavslutningar, som det är klichéartat att debatten faktiskt blossar upp. Intill dess att frågan är löst, är den emellertid nödvändig.

Själv står jag som ett två meter långt frågetecken inför hela problematiken. Jag kan endast med viss ansträngning förstå att det är en problematik.

För mig är nämligen frågan inte komplicerad. En tillfredsställande lösning är helt inom räckhåll.

Här är grunden: skolan ägnar sig åt att utbilda i vetenskapligt tänkande och orientera barnen i kunskap om omvärlden, även om det är på den allra mest basala nivån tidigt i åldrarna.

Kyrkan ägnar sig åt trosövertygelser och metafysiska antaganden utan vetenskapligt stöd, och driver med dessa i bagaget sin särskilda, religiösa agenda.

Väl så!

Problemet uppstår när dessa två synsätt blandas med varandra, såsom sker vid de kyrkliga skolavslutningsceremonierna.

Jag är alldeles övertygad om att barn i allmänhet inte far det minsta illa av att höra en präst säga något mer eller mindre substanslöst under någon kvart till jul och till sommar. Men det har ingenting alls med saken att göra.

Detta är nämligen en principiell fråga. Och frågan är, om det är rimligt att sammanblanda skolans uppdrag med kyrkans uppdrag, att låta dem gå in i varandra, om än bara någon timme om året.

Jag tycker inte det.

I mina ögon är det oändligt mycket mer intellektuellt hederligt av kyrkan, och oändligt mycket mer respektfullt gentemot religionen av skolan, om man lät vardera regemente sköta sitt för sig.

Ett självklart sätt att justera det otillfredsställande tillstånd som råder på många platser i vår sekulariserade stat, är att skolan deklarerar, att den inte deltar i religiös aktivitet, förutom i studiebesökets format. Och att Svenska kyrkan tar ansvar för sitt arv, genom att särskilt bjuda in sina medlemmars barn till en skolavslutningsgudstjänst utanför skoltid, lämpligen på kvällen samma dag som skolan tar terminsuppehåll.

Liknande lösningar finns redan. Det handlar bara om tillämpning.

På så vis kan skolan värna om sin integritet och livsåskådningsneutralitet ända ner i förskolan. Och på så vis kan kyrkans företrädare utan att ängslas bedja så mycket de vill, sjunga vilka psalmer de önskar, och predika Guds nåd och evangelium utan restriktioner.

Det är en självklar win-win-situation.

Och så skulle man förhoppningsvis slippa den tröttsamma debatten två gånger om året, med intellektuella ateister i ett hörn, uppretade och ofta nationalistiska föräldrar i ett hörn, och traditions- och kyrkvurmande präster i ett tredje hörn.