Jag har läst verket i en svensk översättning av Nikanor Teratologen, som utkom 2013. Denna upplaga innehåller också ett efterord av Sven André.
* * *
Cioran för ett uppgivenhetens krig mot tillvaron, livet, meningsfullheten, illusionerna, människorna. Genom ett prunkande språk hugger han gång på gång in på det som folk håller kärast eller kanske rentav oundgängligt för ett drägligt liv. Han menar att det allt är tomt, och endast upprätthålls som skydd mot den intighet som ligger under allting, en intighet mot vilken allt stupar.
Man kunde tro att det är nedbrytande läsning att ta del av. Det är det inte. Det är istället befriande och renande. Ett konsekvent nedsablande av allt som väcker förhoppningar kan också det fungera tröstande, enligt modellen: allt är meningslöst, så vad spelar då något för roll?
Enligt Cioran underkastar sig människan i allmänhet någon form av idé, något som bär henne, vare sig det nu rör sig om en ideologi eller den form av ideologi som vi kallar religion. Dessa ting ger ett sken av att överbrygga tomheten, men de motiverar också handling, också våldsamma handlingar.
"Den som tror på sin sanning – de enda som lämnar något avtryck i människornas minne – lämnar efter sig en jord beströdd med kadaver."
Mot detta sätter Cioran sin antifilosofi, sin icke-handling, sitt bejakande av en nihilism utan alla dogmer. Han attackerar dem som tror på en sanning, men också dem som bär på livslögner, som likväl är livsnödvändiga för att kunna existera. Självmordet framstår som ett gediget alternativ i en sådan tillvaro, men Cioran skjuter det framför sig som bara ännu en handling.
"Överflödet av lösningar vad gäller existensens olika aspekter motsvaras av deras meningslöshet."
Hans är den ultimata skepticismen, som ifrågasätter de enskilda orden likväl som utbyggda tankekonstruktioner.
"Man byter idéer som man byter slipsar; för varje idé, varje kriterium, kommer utifrån, från tidens yttre former och tillfälligheter."
Det är lockande att bara anföra citat efter citat ur Ciorans prosapoetiska text. Ofta är han mycket träffsäker, men man kan inte läsa för många av de textstycken som boken består av utan att en viss mättnad infinner sig: mättnad på både budskapet, och på det ibland påtagligt överlastade språket, som ständigt med nya förolämpningar och degraderingar uttrycker äckel inför tillvaron och människorna.
* * *
Vad ska man då ta sig till med en tänkare som Cioran? — Man bör lyssna.
De profeter han så intensivt hatade bär han själv drag av, såsom antiprofet. Det bör gynna den medvetna, mogna människan att reflektera över den avgrund som på alla håll stirrar mot en, där man står i den innevarande stunden.
Det bör gynna den reflekterande, rationella människan, att se rakt igenom vackra ord och meningar – och se dess egenskaper av kulisser som skyler tomheten.
Ja, det bör gynna den förtvivlade, förlorade människan, att erfara att situationen kanske på det stora hela är förtvivlad – om målet är att skapa något som är verkligt hållbart mot meningslösheten. Det kan nog finnas en vila också i den existentiella tomheten, runt filosofins och ideologiernas kadaver. Också där går det uppenbarligen att leva, kanske tack vare, tycks Cioran mena, att det finns vägar från livet.
"Människan börjar varje dag om på nytt, trots allt hon vet, i motsättning till allt hon vet."
* * *
Cioran skriver en trollbindande prosa som skrider över i poesi. Det ordens bedrägeri som han tycks varna för kan han själv använda sig av till mästerskap, i det att han låter orden tjänstgöra som förruttnelsens angreppsformationer mot allt uppbyggt, konstruerat och antaget.
Detta slag, när vi låter det utkämpas inom oss, gör oss mer erfarna, något nyktrare. Och efteråt, ja, då kan vi kanske rentav skratta åt existensens själva absurditet.
– – –
E. M. Cioran, Sammanfattning av sönderfallet. Övers. Nikanor Teratologen. Efterord Sven André. Formgivning, sättning Johan Hammarström. Umeå: Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2013. 359 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar