Resan till Kjörkelvik (no. Reisen til Kjørkelvik) är skriven av Aksel Sandemose (1899–1965). Boken utkom postumt på norska år 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Cilla Johnson i en upplaga från 1971.
Aksel Sandemose (1934)
* * *
Aksel Sandemose får nog kallas en riktig bitvarg. Det kommer till uttryck också i en så tillbakablickande och i stor utsträckning självbiografisk bok som Resan till Kjörkelvik. Ironin, sarkasmen och satiren ligger liksom alltid på lur och hugger huggormslikt här och var.
Resan till Kjörkelvik saknar en egentlig röd tråd, utöver den associationsgång som författaren själv har, där han fäster länk vid länk, ämne vid ämne och minne vid minne, från det ena till det andra, över tid likväl som rum.
Sandemose börjar med att skildra en resa till Norge från Danmark för att tillsammans med modern se släktgravar. Mot slutet av boken står han återigen på en kyrkogård, denna gång tillsammans med sin hustru i danska Nyköbing, för att se sin föräldragrav och leta efter sin lillebrors grav.
Mellan dessa två poler ryms mycket. Ofta återkommer han till sitt liv i Kjörkelvik, den plats på norska landsbygden som under ett drygt decennium blev hans hem, där han omväxlande kunde ägna sitt åt sitt skrivande och fysiskt arbete på ägorna: att sköta djuren, hugga ner träd, fixa och ordna – och beundra naturen.
Men inte framstår Sandemose som en lycklig man. När man möter hans minnen kommer man att tänka på ord som desillusionering och ensamhet, åtminstone om man skall förstå hans liv utifrån hans beskrivningar i Resan till Kjörkelvik. Han är själv mycket medveten om sitt annorlundaskap, och minst av allt tycker han om massmänniskan, massmeningar – pöbelfasoner.
* * *
Boken igenom blandar Sandemose intryck, och ibland träder han som författare själv in i texten på ett metalitterärt vis, och kommenterar själva skrivakten. Han kan beskriva vad som händer honom just som han skriver, att han får ett infall som han behöver skriva ner, eller att han en stund gjort något annat. Det gör att Sandemose på ett illusionsbrytande vis själv är mycket närvarande i det han skriver: han för läsaren in i det rum där han skriver och vi ser texten växa fram tillsammans med honom.
Bland minnesfragmenten möter vi Sandemoses skildringar av sin skolgång, särskilt om när han som tonåring utbildade sig till vinterlärare, vilket ville säga en slags lärare som skötte lärarfunktion på landsbygden under vintern när barnen inte själva kunde ta sig till skolan. Seminarieläraren framstod då för den unge Sandemose som närmast en ofelbar mästare. Nu, många decennier senare kan han sarkastiskt utmåla honom som den bigott han av Sandemose själv att döma verkligen var.
Sandemose berättar också om en vistelse på Öland under det pågående andra världskriget. Där reser han omkring och försöker fly från en ond tanke, som jag misstänker i själva verket är en självmordstanke. Samtidigt beskriver han öns natur på samma prosapoetiska vis som han brukar skildra natur också annars.
* * *
Det må noteras att Sandemose ofta formulerar aforismer i sina texter. Några av dem kan återges här.
"Alltid en förklaring bortom förklaringen."
"Den som inte vill vara en del av tiden måste nog finna sig i att vara det i alla fall, men med förgiftat sinne."
"Ingen kan rätta till någon annan än sig själv, och det behöver man intensivast när man vill rätta till andra."
"Varje timme på dagen törnar en knöl och en människa ihop, likgiltigt vilka kretsar vi rör oss i, båda är representerade i alla yrken, alla institutioner, alla ekonomiska skikt."
"Allt jag hör och ser bekräftar och understryker summan av min livserfarenhet, som går ut på att människan är en besynnerlig krumelur."
* * *
Skrivtekniken i Resan till Kjörkelvik bygger alltså på associationer, vilket gör texten till ett lapptäcke av minnen och åsikter och historier inom en given ram. Det ena ger ständigt det andra, och så blir det en utvikning, innan han går tillbaka till det spår han nyss var inne på.
Därför ryms något av hans barndomsmiljö, hans tid som skogsarbetare i Kanada, reflexioner kring skrivandet och andra författarskap, livet på Kjörkelvik, och en utläggning av begreppet "Jante", och så vidare, inom samma verk. Ibland fogar han in kortare skönlitterära texter, som den underbara historien om den underjordiska labyrint berättarjaget gräver och vistas i.
Blixt lyser upp efter blixt, ibland över åtskilliga sidor, ibland kortare.
Aksel Sandemose är inte som alla andra; han är en originell personlighet med ett originellt författarskap. Tål man av dess syra och eleganta elakhet är det en givande läsning, som skänker utsikter från det elfenbenstorn – snarare stentorn! – Sandemose byggt upp med egna händer, anfäktad av mygg och broms.
– – –
Aksel Sandemose, Resan till Kjörkelvik. Övers. Cilla Johnson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1971. 207 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar