Bokrecension: Stridsskrifter | Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo-Johansson

Stridsskrifter är en samling texter av Ivar Lo-Johansson (1901–1990). Boken utkom år 1946 och texterna i den hade i de flesta fallen tidigare publicerats i olika sammanhang och på olika vis.

* * *

Ivar Lo-Johansson är väl i dag mest känd för sina böcker om statarna. Därför är det knappast ägnat att förvåna att flera av texterna som samlats i Stridsskrifter på olika sätt förhåller sig till statarna i allmänhet och till statarna i litteraturen i synnerhet. 

För den som månne är obekant med statarinstitutionen kan mycket hämtas ur Lo-Johanssons "Statarklassen i Sverige", som detaljerat presenterar gruppen: ett slags lantarbetarproletariat om hundratusentals människor som bodde i nära anslutning till de stora godsen, och som fick ut en betydande del av sin lön i natura, i form av mat, bostad, med mera, utöver ekonomisk ersättning. 

Statarna städslades i regel per år, och varje höst gick flyttlassen tätt mellan somliga statargårdar, när statarfamiljer sökte något bättre hos en annan gårdsherre i närheten. Även mannens hustru förväntades tjänstgöra som mjölkerska och därtill kom en större eller mindre barnaskara som hjälp. Vad gäller klassresor stod, vad det verkar, de största möjligheterna kring att med tiden lyckas bli torpare, ett steg upp på samhällsstegen.

Lo-Johansson kommer själv ur statarnas samhällsgrupp och äger därmed särskilt bekantskap med dess kultur, vanor och villkor.

Det är också kring denna grupp som Lo-Johansson ser stor litterär potential: gruppen har möjlighet att få sin röst hörd genom litteraturen, en realistisk litteratur, som får lov att vara grå och avromantiserad. Nu, när Lo-Johansson skriver, har statarna själva börjat få möjlighet att uttrycka sig, när de tidigare varit hel- eller halvanalfabeter. 

Men de har uppenbarligen att kämpa också mot krafter inom statargemenskapen. I självbiografiska texter man hittar i Stridsskrifter beskriver Lo-Johansson själv misstänksamheten mot böcker inom klassen, och dessutom misstänksamheten mot begåvningar som stammar ur de egna leden och försöker bryta sig loss till nya banor.

Vad gäller barn- och ungdomens egen läsning berättar Lo-Johansson gripande i en av de självbiografiska texterna om hur han själv läste när han vallade kor; han skriver också om hur han fäste en bräda på en rensningsmaskin på logen, där han kunde ställa en bok och så tröska och läsa på samma gång. Man fick ta de tillfällen som gavs.

* * *

Statarinstitutionen avskaffades i Sverige definitivt 1945, efter att ha varit en föga uppmärksammad del av landsbygdsbefolkningen under hundratals år. 

Men nu ser alltså Ivar Lo-Johansson vägen öppen för klassen att skildras litterärt. Han vill bort från den klassiska individbaserade skildringen, och vill skildra gruppen som kollektiv. Det är ju också ditåt hans egna ansträngningar gått i de många böcker han själv skrivit om statarna.

* * *

I Stridsskrifter hittar man också den besynnerliga, kanske något ökända, novellen "Jag tvivlar på idrotten", som jag främst uppfattar som en skiss. 

Texten är i huvudsak en dialog mellan berättarjaget och fotbollsspelaren Kvickenberg. Tillsammans funderar de kring idrottens skadliga inverkan på kulturen och samhället. 

Man kunde vänta att en författare så djupt grundad i arbetarrörelsen, där arbetarrörelsen har så starka band till den framväxande idrottsrörelsen skulle mer oreserverat hylla idrotten som fenomen. Men istället lyfts andra perspektiv fram: idrotten framställs som passiviserande, den förtar de intellektuella ansträngningarna dess kraft och leder till en osund träning av kroppen. Idrotten riskerar att tränga ut kulturen. 

Liknande tankar kommer också fram i "Statarklassen i Sverige", där Lo-Johansson skriver:

"Idrottsrörelsen med dess masspsykos har till stor del  berövat svensk ungdom intresse för någonting annat än det, som leder till yttre, för alla uppmätningsbara resultat. [---] Idrottsrörelsen i Sverige har i hög grad fått avstå från kulturellt intresserade ledare och har därför näranog kommit i ett motsatsförhållande till bildningsrörelserna."

Det är ord och inga visor, det.

* * *

För Ivar Lo-Johansson synes det vara självklart att litteraturen inte bara kan, utan bör vara tendentiös, äga ett socialt budskap. Därför skyr han den konst som finns för sin egen skull, och försöker sätta in konsten i en samhällelig funktion, bortom det estetiska. Han skriver:

"All litteratur är propaganda därför att den vill tvinga läsaren att se på ett visst sätt. Så, som författaren ser. Författaren hör hemma nånstans. Är han borgerlig är dikten borgerlig. Är han radikal är dikten radikal."

Den enskilda individen är på det stora hela ointressant: det är klassens, gruppens, kollektivets rörelse som han vill se skildrad. Det är denna typ av litteratur som han vill bana vägen för, ja, ropa fram på scenen.

Vad gäller arbetarlitteraturen förstår vi, att Lo-Johansson anser att bäst lämpade att skriva arbetarnas litteratur är arbetarna själva. Man ska nämligen skriva om det man känner till, det man behärskar bäst. Därigenom kan man förmedla den egna erfarenhetssfärens och de egna insikterna till andra. 

* * *

Det är inte nödvändigtvis så, att jag anser Lo-Johansson ha rätt i samtliga sina åsikter, hur välformulerade de än är. 

Jag är helt övertygad om att en skicklig författare förmår behandla ämnen långt utanför sin egen klass och bakgrundsmiljö, givet att författaren sätter sig noga in i det han skriver om. Eljest vore väl allt utom den rena självbiografin omöjlig eller tadelvärd litteratur. 

En författare behöver inte själv ha ridit en häst för att äkta och inkännande skildra hur en figur i hans roman rider en häst. En kvinnlig författare behöver inte själv ha varit en man för att skildra erfarenheten av att vara en man. En arbetare behöver inte själv varit greve på 1600-talet för att skildra erfarenheten av att vara greve på 1600-talet: allt kommer an på inlevelseförmåga och kunskap.

Nog är rimligen till exempel statarens egen beskrivning av sin mest hemtama miljö ovärderlig i sig inom den litterära konsten. Däremot har jag svårt att inse att det bara vore den som växt upp som eller levt som statare som har möjlighet att på ett trovärdigt och sant sätt berätta om dem.

Vidare har jag givetvis också svårt för att avfärda den konst som görs för konstens egen skull, utan tanke på samhälle eller program — hur individualistiskt eller möjligen elitistiskt det än kan förefalla. För mig är det inte alls självklart att en borgerlig författare skriver borgerligt eller en arbetarförfattare skriver arbetarlitteratur. För mig äger den skicklige författaren förmåga att stå utanför sådana alltförmänskliga kategoriseringar.
– – –
Ivar Lo-Johansson, Stridsskrifter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1946. 302 sidor.