Boken har utkommit i många versioner, den första på tyska 1946 med titeln ...trotzdem Ja zum Leben sagen: Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager.
Jag har läst en upplaga på engelska från 2006, där bokens första del är översatt av Ilse Lach. Denna upplaga har också ett förord av Harold S. Kushner och ett efterord av William J. Winslade.
* * *
Viktor E. Frankl satt internerad i olika nazistiska koncentrationsläger under flera år. Hans bok berättar om några av de erfarenheter han gjort och något av vad han genomlidit under denna tid. Grymheten trotsar givetvis all förståelse.
Men det explicita målet med boken är inte att heltäckande skildra livet i koncentrationsläger som sådant, utan snarare vad som kan hjälpa en människa att stå ut även under så vidriga omständigheter. Detta expanderar han sedan i form av den psykologiska terapi som han är upphovsman till: logoterapin. Om denna handlar bokens andra del.
Det är inte så att Frankl menar att den som följer hans rön nödvändigtvis överlever vidriga levnadsomständigheter. Men att den som överlever nog har hjälp av att tänka i enlighet med de idéer som han har identifierat, och att ett strävande efter en sådan hållning som han skriver om kan hjälpa i ytterst svåra situationer. Men också mer allmänt i livet.
* * *
Huvudpoäng i logoterapin är att mycket av människans svårigheter har sitt ursprung i en känsla av meningslöshet, i nihilism. Därför är det nödvändigt för den mentala hälsan att hitta mening i betydelsen ett personligt syfte. Frankl skriver:
"There is nothing in the world, I venture to say, that would so effectively help one to survive even the worst conditions as the knowledge that there is a meaning on one's life."
Det är då inte fråga om att fånga in "meningen med livet" i ett större avseende, utan om ett konkret syfte i mer närliggande omständigheter. Som till exempel att leva för sina nära relationer, för en uppgift, ett jobb, eller något liknande.
Frankl själv höll under tiden i koncetrationslägren fast vid kärleken till sin hustru och tanken på den bok om logoterapi han börjat skriva, men fått konfiskerad, och som han börjat rekonstruera på små papperslappar.
Det finns enligt Frankl tre sätt att nå personlig mening på, nämligen genom ett arbete eller en gärning, genom att uppleva något eller möta någon, eller genom lidande. Kanske upplevs inte den innevarande stunden som meningsfull: ur ett längre perspektiv kan de dock bli det; logoterapin vill få oss att se bortom det nuvarande mot det förflutna och det som finns av värdefullheter där, och mot framtiden, och vad för mål som finns där.
* * *
Huvudfienden för Frankls logoterapi är existentialistisk nihilism: den personliga uppfattningen att existensen ytterst är meningslös, det Frankl betecknar som "The Existential Vacuum". Frankl antyder att nihilismen och känslan av meningslöshet kan ligga bakom sådana saker som drogmissbruk och excessiv sexuell aktivitet. Logoterapin menar han uttryckligen skall immunisera mot nihilism.
För mig blir en sådan hållning problematisk: den intellektuellt reflekterande människan kan mycket väl komma fram till en åskådning som är genomnihilistisk. Är den personen då i fara för att hamna i mental ohälsa? Kanske.
Men att fly från tankar för att de är ohälsosamma även om de är hållbara eller sanna är en tveksam strategi, tänker jag. Varje försanthållande av en mening av betydelse är trots allt en is som för eller senare riskerar att brista under trycket av intellektuell skepticism. Det gör inte livet tomt, men kanske genomskådningsbart. Vi kanske därigenom förstår något av dess ytterliga ömtålighet.
* * *
Om en känsla av meningsfullhet också i lidande förmår underlätta för människor att uthärda, så är väl det rimligen att applådera. Det innebär dock inte att lidande i sig, om än oundvikligt, är meningsfullt på något som helst sätt, men dock att själva genomlidandet kan ha en mening.
Men kanske ligger det tragiska i lidandet delvis i dess meningslöshet i sig självt.
Frankl berättar i sin bok om hur en pojke som var fånge i ett koncentrationsläger förfrusit tårna och fick dem avtagna. Ett sådant lidande kan inte sägas vara meningsfullt, hur än erfarenheten som sådan fylls med mening av den lidande, om han eller hon nu än skulle överleva. Åtminstone blir det oerhört svårt för mig, som inte genomlevt koncentrationslägrets helvete, att förstå hur en sådan erfarenhet skulle kunna fyllas med mening.
Likväl kan jag inse vikten av hur man tolkar det man upplever. Frankl betonar vikten av att man har just rätt attityd, rätt inställning till det man genomlider. Här tangerar han stoicismen, som ju talar om hur det är ens tänkande som är avgörande kring hur man erfar det man möter, snarare än det man möter i sig självt.
* * *
Frankl har varit i helvetet och överlevt. Om detta handlar första delen av Man's Search for Meaning. Frankl har också grundat en terapeutisk skola, logoterapin. Om detta handlar andra delen av boken.
Tillsammans illustrerar de hur människans idéer och attityder kan förmå människan att uthärda och rentav växa under de vidrigaste motgångar. Det är en viktig lärdom. Och det är nog denna sammanlagda berättelse och undervisning som gjort Man's Search for Meaning till en bok som kommit ut många åtskilliga exemplar.
– – –
Viktor E. Frankl, Man's Search for Meaning. Övers. Ilse Lasch. Förord Harold S: Kushner. Efterord William J. Winslade. Boston: Beacon Press, 2006. 165 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar