torsdag 16 december 2021

Bokrecension: Ljuva ungdomstid | Johan Gabriel Oxenstierna

Johan Gabriel Oxenstierna
Ljuva ungdomstid. Dagbok 1766–1768 är skriven av Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818). Dagboken, som skrevs på franska, är översatt av Inga Estrabaut (1930–1995) och utgavs 1965.

* * *

Greve Johan Gabriel Oxenstierna förde dagböcker under delar av sitt liv. En av dem skrev han på franska mellan åren 1766–1768, från sextonårsåldern till artonårsåldern. Om den svenska översättningen vittnar om den franska grundtextens stil, så är det en mycket vältalig ung man som läsaren möter. 

Men visst sker en personlighetsmässig utveckling under de där åren. När vi läser grevens första anteckningar är väl perspektiven mindre, men när vi nått till slutet har han inträtt i kungliga kansliet, en aning desillusionerad, men likväl med ett gott hjärta.

Dagboksformens omedelbarhet är intagande. Ofta kan vi följa Johan Gabriel dag för dag, månad efter månad. Detaljer ur vardagslivet skiftar med ekon av historiska händelser i en större skala. Ett intrikat nätverk av vänner, bekanta och släktingar breder ut sig, där vi träffar på den avhållne betjänten Hofvander, mormor grevinnan Margareta Eleonora Gyllenborg f. von Beijer, den inflytelserike morbrodern, greve Jakob Gyllenborg, landshövding, och många, många fler. 

Ibland skymtar kronprins Gustaf förbi, den blivande kung Gustaf III, som Johan Gabriel skulle få mycket att göra med längre fram i sitt liv. 1768, mot slutet av denna dagbok, skriver greven om kronprinsen:

"Han är utvald av naturen snarare än av lagarna till att lyckliggöra ett stort folk och förstår att göra sig älskad samtidigt som man beundrar honom."

Jag tror att han i denna karaktäristik är helt uppriktig: samma beundran träffar inte alls kung Adolf Fredrik eller kronprinsens bröder.

* * *

När Johan Gabriel ännu bor hos föräldrarna på herrgården Skenäs i närheten av Vingåker är några av hans favoritsysslor att gå på jakt, röra sig i naturen, svarva, syssla med blommor och växter. Mycket tid läggs också på studier, som ämnar förbereda honom för en framtid som ämbetsman. Han är svårt intagen av Vergilius Aeneiden, och nämner också vad han för övrigt läser.

I allmänhet framstår greven som en ödmjuk, blygsam och försiktig ung aristokrat. Han är helt medveten om sin privilegierade ställning. — Ja, det är inte fel att tala om vad man kan kalla ett klassmedvetande hos honom. Till exempel menar han efter att ha kritiserat något riksdagsbeslut att många kommer att förlora arbetet, och säkert kommer det att leda till att folk tvingas till tjuvnad; "och hederligt folk som lever av ett nyttigt arbete kommer att bli brottslingar för att inte dö av hunger." 

Och på tal om en viss greve skriver han: 

"Efter sättet att tala är han en Sokrates; han är människovän, och ändå behandlar han sina underlydande ganska hårt. Hur skall man lösa ett sådant problem?"

Ett mer allmänt omdöme låter så här:

"Högfärd är en fix idé hos de flesta av våra herrar och särskilt hos våra adelsmän på landet, vilka i okunnighet är de bönders likar vilka de skinnar, men skiljer sig från dem genom högfärd och jakthundar."

Bördshögfärd och stränghet förknippat med detta avskyr Johan Gabriel alltså innerligt. Det faktum att Axel Oxenstierna är hans släkting verkar till sist på honom beklämning för att han inte kan hoppas bli en stor man av hans slag. 

* * *

I dagboksanteckningarna låter den ödmjuke unge mannen emellanåt också en viss spetsighet komma till uttryck. Han kan kritisera en predikan han hört, eller kvickt och något elakt karaktärisera folk i sin omgivning. Efter att ha hört en viss predikant, skriver han:

"... jag fann honom lika torr och tråkig som alltid, och utan uppehåll dundrade han mot våra synder, bland vars svåraste straff hans predikningar är."

Och på tal om en bekant, skriver han:

"... felet med honom är den överdrivna långsamhet med vilken han talar. Han vill berätta om en liten resa han gjort, och man har tid att göra resan själv och sedan fortfarande finna honom mitt uppe i sin berättelse."

Spetsigheterna skänker en viss dynamik åt de annars mer idylliska eller melankoliska skildringarna i dagboken.

* * *

Greve Johan Gabriel Oxenstierna ger intryck av att ha varit en sympatisk man. Som skönhetsdyrkare, särskilt inom poesins område, var han möjligen, vad jag förstår, mer lämpad för vitterheten och skaldens verksamhet än för en tillvaro som ämbetsman och byråkrat. Men var man aristokrat i konungens närhet, så var man. Oxenstierna kom att gå från ämbete till ämbete, och slutade sin karriär som riksmarskalk. Han var också en av Svenska Akademiens ursprungliga ledamöter.

Men i dagboken som fått namnet Ljuva ungdomstid är han fortfarande en yngling som tar sina första steg ut från hemmet, ut i världen, den värld han kunde nå på en väg som hans namn gjort jämn för honom, även om hans egen ansträngning också krävdes.

Förutom att vara en djupt personlig skildring, är texten också ett viktigt och intressant kulturhistoriskt vittnesmål, som sätter oss i nära kontakt med den svunna miljö vari den unge greve Johan Gabriel Oxenstierna vistades.
– – –
Johan Gabriel Oxenstierna, Ljuva ungdomstid. Dagbok 1766–1768. Övers. Inga Estrabaut. Uppsala: Bokgillets förlag, 1965. 185 sidor.

0 kommentarer: