* * *
William B. Irvine presenterar i A Guide to the Good Life en mild, modern stoicism, fokuserad på dess etiska sida, det vill säga, på den sida som rekommenderar hur man handlar för att nå det goda livet, sinnesro och stoisk glädje.
Irvines stoicism är en uppdatering av den gamla stoicismen. Det är fråga en praktisk livsfilosofi som avser förse utövaren med en högre grad av sinnesro genom vissa psykologiska metoder som ska minska eller utesluta negativa känsloströmningar hos utövaren. Han följer den romerska stoicismens tradition, som lade mer emfas på sinnesro, snarare än den grekiska stoicismen, som lade mer emfas på dygden, även om de två komponenterna påverkar varandra.
Irvine är själv stoiker och ser sig som en lärare som i boken presenterar stoicismen för nyfikna. Han använder sig mycket av sitt eget liv för att illustrera poänger, men hänvisar också mycket ofta till de stora, kända stoikerna: Seneca, Musonius Rufus, Epiktetos och Marcus Aurelius. Där han anser det rimligt uppdaterar han de stoiska hållningarna: han kan till exempel inte acceptera att Zeus skapade människorna eller att det finns ett särskilt inbyggt syfte med människans tillblivelse: Irvines stoicism vilar på evolutionsbiologi och psykologi.
Vad jag kan sakna hos Irvine är mer ingående beskrivningar av stoicismen som idétradition. Boken fokuserar mycket starkt på stoiska metoder för att leva ett gott liv, men förbiser stoisk teori och ideologi.
Men givande läsning är det ändå fråga om. Man blir övertygad om att idéströmningen och dess praktiska tillämpningar fungerar som livsfilosofi för Irvine själv. Den hjälper honom och skänker honom mening. Och han skriver om den vältaligt, rakt och utan onödiga eufemismer, exempelvis när han behandlar självmordet som acceptabel och ibland föredragen stoisk sed.
Möjligen kan hans ofta personliga exempel på tillämpningar av stoiska metoder ibland förefalla en smula banala. Stoicismens kraft kan nog illustreras på andra föremål än författarens förmåga att uthärda tennismatcher eller tävlingar i rodd, även om exemplen är pedagogiska. Likväl fjärmar det de stoiska metodernas förmåga att rå på svårare tillstånd av ångest, livsleda och känslor av meningslöshet, som jun inte nödvändigtvis behöver vara patologiska, bara djupt mänskliga.
* * *
Några av de metoder eller tanketekniker som Irvine presenterar som stoiska kan anföras.
Främst bland dem är negativ visualisering, som ha ofta återkommer till.
Metoden går ut på att man föreställer sig att man mister någonting som man har, i avsikt att mer värdesätta det. Detta skall fungera både som en broms på begäret att ha nytt och annat än det man har, och som en psykologisk förberedelse på att man kanske en dag faktiskt kommer att mista det man har omkring sig – och dem man har omkring sig.
Irvine skriver:
"In engaging in negative visualization, we think of the ways our situation could be worse, and our goal in doing so is to make us value whatever we have."
En annan metod är den dualistiska dikotomin. Den stammar från Epiktetos, som menade att allt står antingen under vår kontroll eller utom vår kontroll. Den vise urskiljer vad som är vad och avstår från bekymmer rörande det han ändå inte kan kontrollera. Tanken är att det är dåraktigt att oroa sig över sånt som man ändå inte har något inflytande över.
Irvine modifierar denna dikotomi genom att införa ett tredje alternativ: sådant som vi har viss men inte total kontroll över. I dessa lägen är det rimligt, menar han, att internalisera sina mål: att ha som sitt mål att göra sitt bästa. Fastän slutresultatet i en given situation kan bli annat än det önskade, kan man då ändå nå målet att ha gjort så gott man kunnat under omständigheterna.
Irvine tillskriver stoikerna och Epiktetos denna hållning med det tredje kontrollalternativet där man bör internalisera sina mål (han sätter det under rubriken "Epictetus's Advice" i en tabell). Det är väl högst osäkert om en sådan epiktetisk tillskrivning har stöd i källorna, hur rimlig modifieringen än kan förefalla.
Vad gäller fatalismen gör Irvine också en intressant modifiering. Han menar att vi skall vara fatalistiska beträffande det förflutna och det innevarande ögonblicket: ingetdera av dem kan vi påverka och därför bör de inte bekymra oss. Däremot kan framtiden påverkas.
Jag vill sätta ett reservation i marginalen också där kring huruvida de gamla stoikerna hade uteslutit framtiden från fatalismens nät.
Men så är detta också stoicism enligt Irvine. Det är hans tillämpning av en mer än tvåtusen år gammal filosofi till en helt annan tid än den under vilken den uppstod i. Likväl är många av de praktiska råd han ger både baserade i traditionen och tillämpliga i dag.
Som att vara noga med vilka vi blir vänner med. Inse hur oviktiga de saker vi irriterar oss över är genom att sätta dem i ett större perspektiv. Hellre svara på en förolämpning med tystnad eller självironisk humor än med en ny förolämpning. Vara nöjd med de levnadsomständigheter man befinner sig i. Inte se sig själv som ett offer. Och så vidare.
* * *
Det finns en uppenbar risk med böcker av detta slag, nämligen att de blir bara ännu ett tillskott till en flödande flod av mer eller mindre kvasipsykologiska självhjälpsböcker. Irvines bok har lite smak av detta.
Vad läsaren får med sig är främst en verktygslåda med ett antal psykologiska knep — som möjligen fungerar. Vad jag saknar är fler djupdykningar i stoisk teori, själva den stoiska föreställningsvärlden, samt förklaringar och tillämpningar av de andra grenarna av stoisk lära: förutom etiken även fysiken och logiken. Jag saknar en mer omfattande intellektuell analys och genomgång av den stoiska idétraditionen.
Som det är nu blir Irvines framställning av stoicismen väl lättmjölksartad. Även lättmjölk är nog så närande, men en måltid får för min del gärna bestå av något mer.
– – –
William B. Irvine, A Guide to the Good Life. The Ancient Art of Stoic Joy. New York: Oxford University Press, 2009. 314 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar