* * *
Det kan inte råda någon tvekan om att vår kultur har en underström av kvasivetenskaplighet. En del kan vi ganska enkelt klassificera som tillhörigt det som generaliserande kallas New Age, och annat letar sig kanske lättare in i de finare salongerna med vissa självklara vetenskapliga anspråk.
Vetenskap och villfarelse innehåller texter av vetenskapsmän som synar dessa rörelser och fenomen i vetenskaplighetens utmarker. I synnerhet ägnar sig de flesta författarna åt ämnesområden som faller inom den naturvetenskapliga sfären; någon gång – ledsamt nog – utdelas till och med gliringar åt det humanistiska verksamhetsfältet.
* * *
Till de ämnen som behandlas hör slagrutor, astrologi, homeopati, jordstrålning, kreationism, evighetsmaskiner, glödvandringar, alternativmedicin, rasindelning av mänskligheten, så kallad helig geometri, UFO:n, utanför-kroppen- och nära-döden-upplevelser. Med mera.
Och mönstret upprepar sig gång på gång: pseudovetenskapliga verksamheter, som inte sällan använder en terminologi som kan förefalla mycket vetenskaplig, fallerar samtliga vad gäller vetenskaplig pålitlighet, som till exempel upprepningsbara resultat. Det betyder inte att ämnena inte ska undersökas vetenskapligt. Naturligtvis inte. Men man bör som intresserad av fenomenen rimligen konsultera vad vi med skäl kan säga om fenomenen redan nu, utifrån vetenskapliga resultat.
Emellanåt, som i fallet alternativmedicin, kan resultat uppnås – men inte nödvändigtvis av det skäl som utövare själva anför. Alternativmedicin som fungerar har en tendens att fasas in i traditionell och beprövad skolmedicin.
Ett särfall är det som brukar kallas parapsykologi, där man undersöker möjligheten av tankeöverföring, etc., där det förvisso finns forskare som tar sitt uppdrag på yttersta allvar. Här saknas istället främst resultat som ger belägg för att det man studerar överhuvudtaget existerar. Som James E. Alcock skriver i sin essä:
"Sammanfattningsvis har parapsykologer aldrig kunnat komma med en demonstration som på ett tillförlitligt sätt kan upprepas av forskare i allmänhet. [---] Om paranormala fenomen existerar är de fortfarande lika mystiska som någonsin."I antologin ges också åtskilliga möjliga förklaringar till varför diverse pseudovetenskapliga fenomen förefaller fungera utanför laboratoriemiljön – och ibland även i laboratoriemiljön. Det synes långt troligare att sådana alternativa, men helt naturliga, förklaringar på ett mycket mer tillfredsställande sätt ger svar på vad det är utövarna upplever, än att någon form av övernaturligheter skulle vara vid handen.
Ray Hyman skriver angående parapsykologiska fenomen något, som även passar in mer generellt på de fenomen som beskrivs i boken:
"För en skeptiker kan även ytterst osannolika möjligheter förefalla mer sannolika än paranormala fenomen."I synnerhet som de paranormala fenomenens faktiska existens icke har kunnat ledas i bevis.
En hel del utrymme ägnas också åt att beskriva genuina och pålitliga metoder för att nå vetenskapliga resultat. Metoderna är givetvis av yttersta vikt i vetenskapliga sammanhang, för att man inte ska nå resultat som är felaktiga, vinklade eller undermåliga på annat vis.
* * *
Särskilt beaktande bör läsaren ge religionshistorikern Olav Hammer. I en utmärkt, och humanistiskt inriktad, essä lägger han ut texten om varför folk vänder sig till kvasivetenskapliga och religiösa verksamheter.
Hammer påpekar risken med att bli hemmablind. I sak är det inte konstigare att tro på andlighetsbatterier än på Jesu uppståndelse, icke mindre märkligt att tro på Muhammeds himmelsfärd än på scientologernas E-mätare. Det som är besynnerligt är således inte i första hand vad människor tror på, utan varför de tror på det som de tror på.
Kulturens inverkan på vad vi uppfattar som pseudovetenskapligt är således påfallande. Jag kunde därför ha önskat, att man i boken även vikt något utrymme åt att undersöka pseudovetenskaplighet exempelvis inom de teologiska fakulteterna och institutionerna i Sverige, institutioner vars verksamhet vi är vana vid sedan hundratals år.
I boken påpekas hur akademiker från allehanda områden legitimerar sin pseudovetenskaplighet i andra områden genom sin titel. Månne samma ansats kunde ha gjorts inom det teologiska gebitet, när personer som visserligen inom sin akademiska verksamhet är vetenskapligt inriktade och beskriver hur människor uppfattat sin gud, i sin fritidsverksamhet i kyrkor och dylikt lämnar den deskriptiva, vetenskapliga verksamheten och blir konfessionella.
Ett annat ämne som kunde varit särskilt relevant, och som människor i allmänhet möter mer än pseudoarkeologi och slagrutemän, är pseudopsykologi. Coacher och allehanda mer eller mindre självutnämnda experter ger föreläsningar om hur människans psyke fungerar och hur man bör tänka för att fungera bättre som människa. En undersökning inom detta jättefält hade varit mycket intressant att ta del av, vilket Stephen Briers i år utgivna bok Psyksnack! demonstrerar.
* * *
Jag delar Jes Wienbergs uppfattning, som han framför i ett sammanhang om särskilda arkeologiska mönster i landskapet. Uppfattningen kan nog sägas vara relevant för samtliga de pseudovetenskapliga ämnen som behandlas i Vetenskap eller villfarelse. Wienberg skriver:
"Även om det i många fall är omöjligt att övertyga såväl professionella som amatörer om deras misstag så kan kritik fungera som ett slags konsumentupplysning för läsarna och andra som vill forska vidare."Inbitna astrologer eller slagrutemän lär inte imponeras av allehanda minutiöst utförda vetenskapliga studier, som kraftfullt indikerar åt att det de håller på med inte har någon vetenskaplig grund, eller kort sagt: inte har något med den faktiska verkligheten att göra, på det vis som utövarna själva menar. De har investerat tid i sitt engagemang, och kanske i flera år själva erfarit att det visst fungerar.
Boken blir istället det Winberg också skriver: konsumentupplysning för den som söker information om fenomenen icke blott i de redan frälstas skara, utan dessutom utanför deras skrank.
Den som söker en vetenskaplig syn på fenomen som synes fantastiska eller övernaturliga, men som inte själv redan är övertygad om fenomenens relevans och existens kan med fördel vända sig till Vetenskap eller villfarelse och andra texter som framför den sansade och likväl hänsynslösa vetenskapens faktabaserade uppfattningar. Det gör personen rimligen vaccinerad mot att utan kritik svälja de läror som allehanda gurus eller förespråkare av pseudovetenskapliga verksamheter predikar.
* * *
Vetenskap och villfarelse är en intressant bok. Måhända hade somliga texter tjänat i läsbarhet på att målgruppsanpassas på ett bättre sätt gentemot läsare som inte är alldeles hemtama i naturvetenskaplig terminologi.
Läsningen av Vetenskap och villfarelse bör inte lämna läsaren oberörd. Kanhända kan man som sensmoral dra något sånt här: Tro inte på allt folk säger i vetenskapens namn. Undersök vad de styrker sina uttalanden med.
– – –
Vetenskap eller villfarelse, Jesper Jerkert & Sven Ove Hansson (red.). Leopard förlag 2005. E-boksproduktion Elib 2012. ISBN: 91-7343-104-4.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar