* * *
Grekerna har sin antika litteratur och romarna har sin. Den fornnordiska diktningen i form av sagor och poesi är det närmaste vi kommer ett kulturellt och litterärt arv av samma magnitud; och fastän den fornnordiska litteraturen är betydligt yngre än den antika dito, äger den både det ålderdomligas patina och det okonstlades dynamik. Jag är beredd att hålla med utgivaren Emil Olson, när han i förordet till Isländska sagor skriver så här:
"Isländsk dikt och saga utgör en insats i världslitteraturen, som i originalitet och allmänmänskligt intresse kan mäta sig även med de främsta folkens under antiken och medeltiden."De sagor som tagits med i föreliggande samling är de följande: Jomsvikingarnas saga, Ramnkel Frösgodes saga, Gisle Surssons saga, Sagan om Gunnlög ormtunga och Skald-Ramm samt Hervars och Hedreks saga. Till detta kommer en liten uppslagsdel med fornnordiska begrepp, namn och benämningar, vilka där får sin förklaring.
Sagorna är av olika slag. En del är mer historiskt förankrade, andra är av rent fiktiv typ. Saga i fornnordisk kontext betyder ju inte riktigt detsamma som det gör numera, och skall väl snarare förstås som "berättelse" eller "krönika" än nödvändigtvis "påhittad historia", även sagorna också kan vara just påhittade.
I vilken grad de mer historiskt inriktade sagorna kan anses pålitliga är en stridsfråga, vilken jag med glädje passerar obeaktad i detta sammanhanget. Sant är att sagorna skrevs ned i kristen tid, men med hög sannolikhet i många fall var äldre än kristendomens tid i Norden, och alltså tillkommit kanske något hundratal år innan de fästes på pränt.
Det kan också vara värt att påpeka, att sagorna visserligen är isländska, men inte sällan dessutom utspelar sig runtom i Nordeuropa, främst – förutom Island – i Norge, Danmark, Sverige, men också i England, på Irland och på andra platser.
En del av sagorna har jag läst förut. Det gör emellertid föga; repetition är alltid gott, och en upprepad läsning av berättelserna gör att förståelsen för händelserna i dem förhoppningsvis blir djupare.
* * *
Sagorna är i regel enkelt uppbyggda enligt modellen: först hände det här, sen hände detta, och därefter hände det där. Ofta följer man en eller två generationer i en släkt, och får se vad som blir av de enskilda medlemmarna.
Saken kompliceras dock av de ofta synnerligen intrikata släktförbindelserna som går som en väv genom i princip alla historierna. Till varje berättelse behövdes egentligen ett antal släktträd, för att läsaren med hjälp av dem enklare ska kunna hålla ordning på alla blodsfejder och allianser.
Blodsfejden är nämligen något av ett bärande tema många gånger. Det yttrar sig i regel som att en person av någon anledning blir ihjälslagen av någon av en annan ätt än den dödade själv. Det blir då, i en tid då ordningsmakt inte existerar, upp till den dödades ätt att kräva rättvisa för vad som skett. Detta kan ske antingen genom förlikning, beslutat privat eller via det årliga tinget, eller genom blodshämnd. Går ärendet till tinget kan mördaren dessutom dömas till fredlöshet eller landsförvisning.
Om dådet hämnas genom blodshämnd, är det inte nödvändigt att det är den som dödat släktingen som i sin tur tas av daga. Mordet ses nämligen i första hand inte som en individuell handling, utan som en ätts övergrepp gentemot en annan. Följaktligen kan det mycket väl vara så, att en släkting till mördaren, som ingenting alls har haft med mordet att göra och kanske inte ens känner till det, dödas av den förorättades familj.
* * *
Det finns mycket att analysera i sagorna i samlingsvolymen, men jag ska särskilt lyfta fram en episod ur Hervars och Hedreks saga. Episoden är anmärkningsvärd, eftersom den är en så tydlig spegling av ett kväde ur den äldre Eddan.
I äldre Eddan hittar vi nämligen en dikt som kallas Vaftrudnesmål. I denna skildras hur en förklädd Oden besöker den för sin vishet kände jätten Vavtrudner.
Dessa två går sedan i en duell på liv och död, där vapnen icke är svärd eller spjut, utan frågor och svar. Den som inte kan besvara den andres frågor skall dö. Oden vinner till sist genom att ställa en fråga som bara han själv kan svaret på, nämligen vad Oden viskade i sin döde sons öra innan denne bars till bålet. Jätten utbrister då:
"Ingen vet,I Hervars och Hedreks saga hittar vi så en episod som står i tydligt släktskap med kvädet i Eddan.
vad du i urtiden
sade i örat på sonen.
Med åt fallet vigd mun
min forntids kunskap
och gudars öden jag omtalt.
Med Oden själv
jag skiftat visdomsord;
du av alla väsen är visast."
Kung Hedrek utfärdar på julafton ett löfte. Han omtalar, att var och en som förbrutit sig emot honom har möjlighet att komma inför honom. Han kunde välja mellan att få sin dom utsagd av de visa män kungen samlat omkring sig, eller att tävla i gåtor med konungen själv; om konungen icke förmådde svara på gåtorna skulle den förbrutit sig mot kungen vara försonad med honom.
En av dem som fallit i onåd hos kung Hedrek var en man vid namn Gestumblinde. Kungen kallar själv honom till sig. Gestumblinde ser sina utsikter som mörka, och därför gav han "Oden offer, anropade honom om hjälp och lovade stora gåvor."
En tid därefter dyker en man upp hemma hos Gestumblinde om kvällen. Mannen är så lik Gestumblinde själv, att man inte kan se vem som är vem av dem. Läsaren förstår att det är Oden själv som kommit, gudafursten som är känd för sina förklädningar. Det blir följaktligen Oden i Gestumblindes gestalt som söker upp kung Hedrek, och utmanar denne på gåtor.
Frågorna är av allehanda slag. Ett exempel:
"Vad var för underOch det visar sig vara en sugga med nio kultingar i magen.
där ute jag såg
framför furstesalen?
Det har tio tungor,
tjugo ögon,
fyrtio fötter,
det fram sig vältrar.
Tänk på gåtan,
den tyd, kung Hedrik!"
Kung Hedrik är mycket skicklig på att besvara frågorna. Så till sist säger Gesumblindegestalten honom sin sista fråga – vad Oden sade i Balders öra, innan han bars till bålet.
Kung Hedriks svar avslöjar möjligen att synen på Oden har skiftat sedan Vaftrudnesmål nedtecknats. Vi har här en kristen kungs svar.
"Under och ilskaOden har här gått från gudafurste till ett ont och uselt troll; en metamorfos som känns igen i kyrkans ansträngningar efter hednatiden att utmåla Oden som en demon. Likväl är han inte maktlös i sagan. När kung Hedrik försöker hugga Gestumblinde med svärdet, förvandlar sig denne till en falk och far därifrån. Vi får sen veta, att Oden blev arg på kung Hedrik. Följden blev, att kung Hedrik mördades samma natt av sina trälar.
all ömklighet
tror jag det varit, som viskats;
de ord, du sade,
du ensam dem vet,
onda och usla troll!"
* * *
I sagorna finner vi också en del bevarade talesätt eller ordspråksliknande fraser. Jag listar några:
"... den icke vållar, som varnar."
"... gräma oss skulle vi mera sällan, ifall vi städse talade litet i stället för mycket."
"... den är klok, som sig själv känner."
"... tåla kan jag vad mången annan tål ..."
"... den vinner jämt, som vågar."
"... högmods liv är kort."
"... gåva ser alltid efter gengåva."
"Alla komma, när döden kallar ..."
* * *
Sagornas språk är kärvt. Där finns knappt en rad som inte antingen driver handlingen framåt eller ger förklaringar som är nödvändiga för läsaren. Språkliga utsmyckningar är i princip okänt. Och det ger berättelserna en alldeles säregen stämning av genuinitet och karg ödemark. Språket hör hemma bland myrar, på fjäll, i skogar.
Och genom berättelserna får vi dessutom en glimt av ett förkristet Norden. Möjligen betraktat genom ett kristet raster, eftersom vi inte kan eller bör ignorera att de som skrivit ner berättelserna varit kristna.
Vi kan inte veta i vilken grad berättelserna eventuellt justerats av att en ny religions män skrivit ner dem. Men ändå. Sagorna är ovärderliga som länkar till en tid som är mycket svår att nå på annat vis än genom det som de tidiga kristna på våra breddgrader bevarade för eftervärlden och som utan dem hade varit helt förlorat.
– – –
Isländska sagor, Albert Ulrik Bååth (övers.), utgivna av Emil Olson. Albert Bonniers förlag 1925. 442 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar