Johan III |
* * *
Det är märkligt ändå, att en regent som Johan III (1537-1592) hamnat så i skymundan, i jämförelse med de två andra sönerna till Gustav Vasa som kröntes till kungar över Sverige: Erik XIV och Karl IX. Johan III regerade ändå i tjugotre år, och det som en riktig renässansfurste, med storstilade byggnadsprojekt och utdragna krig, i synnerhet med Ryssland.
Eftersom väl kunskapen om Johan III i allmänhet är begränsad, har Ericson har därför gjort en stor välgärning för historiskt intresserade läsande allmänheten genom att skriva en utmärkt introduktion om långskäggige regenten i de exklusiva kläderna.
* * *
Det ligger något tragiskt över hela Johans gärning och gestalt. I Ericsons framställning framstår han som en visionär utan riktigt verklighetsförankrade uppfattningar om hur möjliga eller rimliga hans idéer var att omsätta i praktiken. Det gör möjligen att han också hade svårt att dra i bromsen när han väl dragit igång ett projekt, varav det största möjligen var det oerhört kostsamma och utdragna kriget mot ryssarna – kostsamt både vad gäller penningar, blod och människoliv – människoliv som inte sällan avslutades på grund av sjukdomar snarare än fiendehugg eller -skott.
Den svenska expansion på den ryska handelns bekostnad Johan III ville se i öster blev mycket dyr. Förlusterna blev, med Ericsons ord, "oerhörda", både vad gäller liv och pengar. Resurserna i Sverige räckte helt enkelt inte till för att nå de resultat som Johan III önskade. Dessutom fortsatte de storslagna och dyra arbetena på slott riket runt, fattigdomen till trots. Pengar rullade, som inte fanns i sinnevärlden. Ericson skriver:
"... människor och pengar försvann i en förskräckande hastighet."
* * *
Förutom tragiken som vilar kring Johans gestalt, så kan vi också betrakta hans dramatiskt omväxlande liv.
Han uppfostrades tillsammans med sin halvbror Erik, den blivande konungen. Han försökte mäkla äktenskap mellan honom och drottning Elisabeth i England som yngling och blev mäkta populär i det landet under sin vistelse där.
Men rivalitet uppstod med tiden mellan honom och kung Erik, och Johan fängslades tillsammans med sin hustru Katarina Jagellonica. Senare var Johan med om att störta och fängsla Erik och, enligt Ericson, förmodligen såg han till att Erik dödades. Då var Johan själv vorden kung, och spänningar började istället att uppstå mellan honom och hertig karl, den blivande Karl IX.
* * *
Annars minns vi kanske främst Johan för hans teologiska strävanden. Hans far, Gustav Vasa, var med om att driva igenom reformationen i Sverige. Själv ville Johan få till stånd ett slags förmedlingsteologi. Syftet var måhända inte att återkatolicera Sverige, men att skapa en form av kyrklighet som kunde gå katolicismen till mötes.
Protesterna blev omfattande mot till exempel den nya gudstjänstordning som Johan ville tvinga igenom. Protestanterna tyckte han var för katolsk, och för katolikerna själva verkar det som att förmedlingsteologi inte räckte långt nog. Och för brodern, Hertig Karl, var det inte förmedling mellan katoliker och lutheraner som var intressant, utan förmedling mellan lutheraner och kalvinisterna.
Så föll också hela Johan III:s reformarbete på det kyrkliga området samman efter hans död och den ultralutherska teologin slog igenom helt under det kommande seklet: 1617 blev det rentav möjligt att utdöma dödsstraff för utövande av den katolska tron. Redan näste ärkebiskop att tillsättas efter Johans död var hans bittre fiende Abraham Angermannus, ökänd i våra dagar för sin stränga räfst med delar av den svenska allmogen.
* * *
Ofta möter man uppfattningen att Erik XIV kunde fungera som en svensk version av Macchiavellis Fursten. Av Ericsons bok att döma, kunde dock Johan själv leva upp till mycket av det som italienaren målade upp som modell.
Johan kunde vara helt hänsynslös, men verkar inte haft den totala auktoritet som hans mullrande fader en gång haft, även om de verkar delat samma explosiva temperament. Samtidigt kunde en påfallande omsorg märkas, sett ur samtidens perspektiv, till exempel när han såg till att hans första – i allt utan till namnet – äkta hälft Katarina Hansdotter och deras barn, när han senare skaffade sig ett för en renässansfurste mer lämpligt gifte i den polska kungadottern och kungasystern Katarina Jagellonica, som han förvisso verkar ha hållit av med genuina känslor.
Ericson beskriver de olika sidorna av Johan:
"Sådan var han, denna boks huvudperson, såväl känslosam, vek och ömkansvärd som grym och svekfull, också mot sina nära släktingar."
* * *
Johan III framstår som en kulturpersonlighet snarare än en regent. Hade han inte fötts in i den familj som han föddes in i, och med de förutsättningar detta innebar, hade han kanske kunnat göra kyrklig eller någon form av kulturell karriär. Han var insatt i teologiska spörsmål, och han älskade böcker.
Någon egentlig röd tråd i hans maktutövning, utöver att hålla fast vid makten och att kontrollera den ryska handeln, är möjligen svår att hitta, av Ericsons bok att döma. Johan byter allierade och agerar i stunden utefter vad som synes gynna det som ligger för handen bäst.
* * *
Johan III: En biografi är upplagd efter några övergripande tematan, upplagda i en grov kronologisk ordning efter när de blir aktuella i Johans livsgärning. Språket är tydligt och rappt. Åtminstone i e-boken jag läst finns ett och annat korrekturfel och någon upprepning, men det är ingenting som stör läsningen. Jag noterar också en märklig formulering om reformationen. Ericson skriver att kärnan i Martin Luthers
"... budskap var betonandet av den enskilda människans möjligheter att bli rättfärdig genom egna gärningar."Kärnpunkten var tvärtom den enskilda människans möjlighet att bli rättfärdig utan egna gärningar (som avlatshandeln). Det var istället tron som var rättfärdiggörande, inte prestationer. Men jag utgår från att stycket ovan helt enkelt utgör en korrekturlapsus.
Det är tydligt att Erikson gjort sig riktigt bekant med sitt ämne, och han presenterar emellanåt olika tidigare forskares uppfattningar i diverse frågor och berättar sedan varför han önskar modifiera dem eller ansluta sig till någon av dem. Boken saknar fotnoter – för att vara lite mer tillgänglig, förmodar jag – men är försedd med rejäla referenser samlade kapitelvis i slutet av boken, och en synnerligen diger litteraturförteckning.
Förutom att vi i boken något lär känna den vad gäller psykologin ändå ganska undflyende personen Johan III, lär vi också känna hans tid, och en del om hur landet som helhet fungerade då.
Vi får också se, hur Sverige genom Johan III i en blygsam omfattning grundlägger det som kommer att bli den svenska stormakten runt ett halvsekel senare. Åtskilliga gestalter passerar revy i boken, alltifrån frillor, över vanliga soldater och aristokrater som Pontus De la Gardie, till konungar och potentater som polske Sigismund August och den tämligen argsinte tsaren Ivan IV ("Ivan den förskräcklige"), med vilken Johan III en tid hade en nästan farsartat bitsk brevväxling.
* * *
Johan III dör på den 17 november 1592, 54 år gammal, i sviterna av en hjärtattack i ett land nedtyngt av krig och dålig ekonomi. Det blev ett uppdrag för andra att bringa ordning i administrationen, ekonomin och rikets expansion, inte minst för Johans brorson Gustaf II Adolf och dennes rikskansler Axel Oxenstierna. Men det är en annan historia.
– – –
Johan III: En biografi, Jan Ericson. Historiska Media 2004. ISBN: 978-91-87031-93-9.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar