Bokrecension: Tysk höst | Stig Dagerman

Tysk höst är en reportageserie skriven av Stig Dagerman (1923-1954). Utgåvan från 2010 som jag läst innehåller ett förord av Elfride Jelinek och avslutande kommentarer av Hans Sandberg.

* * *

Hösten 1946 utför den unge författaren Stig Dagerman uppdraget han fått av Expressen – att åka omkring i efterkrigstidens Tyskland och skriva reportage om vad han ser. Resultatet är en artikelserie i samma tidning. Nästan alla av dessa artiklar samt ytterligare några samlas sedan i boken Tysk höst, som först utges 1947.

* * *

Dagerman var bara 23 år gammal när han besökte ett Tyskland som helt nyss trasats sönder av hitlerismen och de allierades bomber. Likväl lyckas han prestera en oansträngd prosa av mästerlig klass. Han skildrar utan sentimentalitet men med skärande skärpa ett tyskt folk som inte bara besegrats, utan fällts till marken med ansiktet rakt ner i dammet av ruiner och pölar av höstregn.

Förödelsen och det totala nederlaget drabbar inte bara de som frodades i nationalsocialismens regim; svälten skär än mer omfattande genom befolkningslagren, och inte sällan har de lyckats bäst, som en gång var ledande män i det gamla Tyskland. Vanligt folk i storstäderna försöker överleva. Den demokratiseringsprocess som påbörjats rör dem kanske inte alltid särskilt mycket: deras första och enda angelägenhet är att hålla sig vid liv bland utbombade fasader, i översvämmade källare, ständigt på jakt efter potatis eller något annat ätbart.

Läsaren får följa med svensken när han träffar tyska människor. Individer flimrar förbi, berör och försvinner in i krigets konsekvensers dunkel igen. Så till exempel flickan på det överfulla tåget, där man knappt har rum att sätta ner båda sina fötter på golvet, som lyckats få tag i ett äpple, och därmed får hela vagnen att tiga. Så till exempel gossen som flytt från det ryskkontrollerade östra Tyskland, i den snart grusade förhoppningen att förmå ta sig till Amerika. Så de skrattande tyska flickorna som koketterar med de allierade soldaterna.

Dagerman skyr inte från att beskriva det han möter. Han vägrar kalla det han möter obeskrivligt, trots misären. Det han möter är beskrivbart, om det än är motbjudande. Och han vägrar att bli moraliskt indignerad, när svaret på frågan om det hade det bättre under Hitler blir jakande – för då hade de mat.

"Man frågade källartyskar om om de hade det bättre under Hitler och dessa tyskar svarade: ja. Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja."

Det är aldrig fråga om att ursäkta tyskarna för det deras regim ställt till med under hitlerismens dagar. Det är inte fråga om att ursäkta koncentrationsläger, förföljelser, mord och barbarism. Men genom de skarpa iakttagelserna av denne svenske utlänning förmås läsaren ändå föras till förståelse om att den totala seger som de allierade vann över tyskarna inte bara blev dyrköpt för dem själva, utan också för tusen sinom tusen vanliga tyskar, vare sig de nu varit passiva eller aktiva motståndare till nazisterna, eller dess medlöpare.

Dagerman konstaterar, att om man vill lära tyskarna en läxa, så är hungern en dålig pedagog: den lär inte folk att bli demokrater, utan fokuserar all deras uppmärksamhet på att finna mat, att överleva.

Som en kvinna Dagerman intervjuar säger:

"Det är Tyskland av i dag – våga livet för en potatis."

* * *

Det Tyskland Dagerman möter försöker, ockuperat av segermakterna, att långsamt balansera sig. Man deporterar sina egna medborgare från den ena landsändan till den andra, med historiens iskalla ironi ofta i godståg. Biograferna förströr det lidande folket dagen lång och in på natten.

Politiskt engagemang börjar långsamt att väckas där det på ytan blott finns apati. Denazifieringsdomstolarna kallar människa efter människa till sig för att försöka avgöra deras grad av engagemang i naziverksamheten. Om nu inte de förra nazisterna råkat tas i allierad tjänst och därmed blivit onåbara. Och människor som nyss gjort det som sågs som premierbart av staten, finner nu att det de gjort anses vara det mest föraktliga.

Men fortfarande står städerna i ruiner, och man diskuterar om det är något gott eller något ont att ruinerna har börjat grönska.

Det är likväl påtagligt i Dagermans bok, att hitlerismen som ideologi synes sammanfallen. Ett krigstrött folk har väckts till en morgon, då de plötsligt befinner sig utanför Führerens chauvinistiska drömmar. Socialdemokraterna vann i det senaste valet. Angivare ställs inför denazifieringsdomstol.

* * *

Två saker bär jag särskilt med mig från Dagermans reportage. Dels en större förståelse för hur den tyska allmänheten också de böjdes ner i lidande efter det totala nederlaget när nazistaten föll samman över dem. Och då icke bara de nazianstrukna och förföljarna, utan också de förföljda.

Och dels det utsökta valet av Expressen uppdraga åt Stig Dagerman utföra reportageresan. Hans prosa är välartikulerad och mycket seriös, utan att bli torr. Den är aldrig känslosam, men verkar känslosamhet hos läsaren genom sitt nakna och reservationslösa skildrande av den tyska misären. Den är inte generaliserande eller fördömande, men ej heller ursäktande.

Av båda dessa skäl: skildringen av tyskarnas elände och sättet det skildras på, bör vi läsa Dagermans Tysk höst.
– – –
Tysk höst, Stig Dagerman. Norstedts 1947. E-boksproduktion: E-lib AB 2010. ISBN: 978-91-1-302314-4.