Textkritisk kommentar: Kan man välja sin sexualitet eller inte? | Världen idag

I en ledare med titeln "Kan man välja sin sexualitet eller inte?" i fundamentalistiska Världen idag formulerar chefredaktör Lukas Berggren något rörigt sina tankar kring kyrkan och homosexualitet, utifrån det kommande inslaget i Uppdrag Granskning om präster som vill bota samkönad attraktion.

Man kan notera att Berggren gång på gång använder sig av laddade begrepp och dessutom använder försåtliga formuleringar. Vi får således veta, att de präster som konfronteras med att ha velat be till Gud om att en homosexuell man ska bli heterosexuell, "ska dras i smutsen", snarare än att de ifrågasätts. Ärkebiskop Wejryd "ställs till svars", han ombeds inte kommentera inslaget (som alltså varken jag eller Berggren själv har sett i sin helhet ännu). Berggren menar att prästerna i reportaget som han inte sett "likställs med rasister och skulden läggs blytung på deras axlar".

Efter att på detta vis målat upp ett scenario där prästerna är offer för Uppdrag Granskning, snarare än att de som eventuellt uppsöker prästerna när de brottas med sin sexualitet sätts i en fruktansvärt svår position, när de får sig förklarat att det som är det naturliga för dem i själva verket är nåt som kan är ett problem. Det är alltså de homofientliga prästerna som det är synd om, inte de som blir måltavlor för deras sexualsyn, som alltså inte delas av Svenska kyrkans ledning.

Mitt i ledartexten drar så Berggren fram en provokativ och humoristisk diskussionsbok med namnet "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" av Mian Lodalen och Matilda Tudor. Berggren förefaller hävda, att bokens själva existens och de samtal som förs utifrån den gör, att "vår kultur" vill verka för en missionerande homosexualisering av samhället: "Till detta ska folk uppmanas." Så är givetvis inte fallet.

Tanken verkar inte ha slagit chefredaktören, att boken är just ett lite provokativt verk avsett att skapa diskussion om normer i samhället, snarare än en genuin programförklaring gentemot heterosexuella kvinnor. Berggren har uppenbarligen bestämt sig för vad bokens syfte är och förmår inte sätta den i ett större diskursivt perspektiv.

Sedan kommer då Berggrens länge förväntade poäng! Jo, visst är det motsägelsefullt, verkar han vilja säga, att man kan uppmana folk att bli homosexuella, men inte tvärtom! Berggren är uppenbarligen själv omedveten om vilket snävt perspektiv han då anlägger på hela ämnet.

Homosexuella människor är en minoritet som fortfarande i vårt land diskrimineras – om än i allt mindre grad – och i andra länder förföljs öppet med hot om fängelsestraff eller till och med dödsstraff. Homosexualitet ses där och i vissa svenska sammanhang som något klandervärt eller, som en av prästerna som är med i Uppdrag Granskning uttrycker det i ett radioprogram, som en "defekt".

Men, att genom en diskussionsbok förmå heterosexuella människor att se världen utifrån en homosexuell människas perspektiv är en välgärning, som måhända kan stämma även religiösa sinnen till eftertanke. Nästan ingen förfäktar väl på allvar att man kan göra en straight människa gay – trots att Berggren förefaller mena att hela vår kultur anser att det är så – men man kan måhända genom sådana tankeexperiment erfara eller inse saker som man utifrån ett heterosexuellt perspektiv inte hade förmått göra.

Homosexuella, däremot, är i regel högst medvetna om de heterosexuella perspektiven, eftersom dessa varje gång de är i ett nytt sammanhang förutsätts vara en del i ett heterosexuellt majoritetssamhälle, vilket kan exemplifieras med fikabordssamtalet där en arbetsledare stolt utbrast att han minsann inte kände några homosexuella, helt omedveten om att mannen bredvid honom var en av dessa, som ännu inte kommit ut. Mannen bredvid teg. Mannen bredvid var jag.

Att däremot framhärda i att den förtryckta och på många håll förföljda minoriteten kan och borde göras om, med eller utan gudomlig assistans, är en helt annan sak. Genom att hävda det går man in i förtryckarens gestalt och föreskriver den grupp som står i underläge att förändra sig för att få nådigt beskydd och gillande av Gud och människor, ungefär som mobbaren som föreskriver sitt offer hur det ska bete sig för att slippa bli utfryst och ernå en vänlighet av sitt plågoris.

Berggren skriver, att "[n]är historien om vår tid skrivs lär varken hederlighet eller logiskt tänkande lyftas fram som tydliga kännetecken". Jag tror att det är sant. Men de exempel som då kommer att lyftas fram på bristande hederlighet eller logiskt tänkande, kommer att vara de bigotta människornas brist på förståelse, medmänsklighet och vanligt sunt förnuft.