* * *
Predikningar. Predikantens uppgift är i allmänhet icke den lättaste då anspråk af så många olika slag ställas upp honom; men i wissa fall äro dessa anspråk så grundade, så i ögonen springande, att han åtminstone bör bemöda sig att söka uppfylla dem.
Om predikan är af den beskaffenhet att åhörarne börja gäspa, ja insomna vid deß åhörande, så gör den på dem följaktligen intet intryck, och gudstjenstens ändamål är förfeladt.
Wisserligen är det gifwet åt ganska få prester att kunna utföra ett ämne på sådant sätt att predikan hänger tillsammans, som man säger; men dessa böra dock bemöda sig att, så widt möjligt, undwika osammanhängande fraser och exclamationer.
Declamationen eller predikosättet är wanligen alldeles ohjelpligt usel; och, tillsammans med det klena innehållet i sjelfwa predikan, werkar det tröttande och sömngifwande.
Då en predikant tager sig för att läsa upp sin predikan och dertill begagnar den långsläpiga predikotonen, troligen inbillande sig att detta skall göra intryck på åhörarne, så mißtager han sig mycket. Det är både ömkligt och löjligt att höra dessa utdragna: Mi-i-ne ä-ä-älskade å-å-åhörare etc. från predikstolen uppläsas, om man jemförer en predikant som sålunda uppträder, med en annan, som kan declamera.
Wåra kolportörer tala i allmänhet extempore, och dertill med en verve, som wisar åtminstone, att de äro lifwade af ämnet; hwaremot wåra prester i allmänhet åtnöja sig med en långsläpig innanläsning, som saknar all känsla.
Man skulle önska både för prestens och församlingens skull att presterna lärde sig declamera; ty till och med en god predikan kan genom det dåliga utförandet till stor del förlora det intryck den eljest skulle göra på uppmärksamme åhörare.
* * *
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar