Bokrecension: Boken om Kind | John Andersson

Runsten, Tranemo socken

Boken om Kind är skriven av John Andersson (1868–?), en känd lokal profil från Uddebo utanför Tranemo. Boken gavs ut 1930.

* * *

Kinds härad ligger i sydöstra hörnet av Västergötland, och gränsar både mot Småland och Halland. Identiteten som en del av Sjuhäradsbygden — som i trakten är ett mycket levande begrepp än i dag — är stark. Häradena har försvunnit som samtida juridiskt begrepp, men lever ändå kvar som en geografisk medvetenhet om tillhörighet.

Socknarna i det gamla Kinds härad, är mångtaliga. Åtskilliga av de har skriftliga belägg långt bak i tiden. Andersson själv identifierar följande socknar som beståndsdelar i Kinds härad, med – i de fall Andersson anger det – den första kända stavningen inom parentes:

Ambjörnarp (1540: Ambiörnatorp), Dalstorp (1342: Dalsatorp), Dannike (1460: Daneke), Finnekumla (1397: Finnacumbla), Gällstad (1335 i begreppet "in Gelstadhum"), Hillared (1408: Hillarudha sokn), Holsjunga (1366: Hulsaliungga), Hulared (1454: Holared), Håcksvik (1382: Hakwika), Kalv (1356: Kalfs sokn), Ljungsarp (1540: Liunxtorp), Ljushult (1403: Ljwsshulta sokn), Länghem (1327: Langeem), Marbäck (1397: Marbäk), Mjöbäck, Mossebo (1540: Mosseboda), Månstad 1308 i begreppet "de Magnistadhum"), Mårdaklev, Nittorp (1390: Nitorp), Redslared, Revesjö (1366: Rivasiö), Roasjö, Sexdrega (1314: Sexdraegha), Sjötofta (1540: Skeggetofta), Svenljunga (1406: Suinaliunga), Södra Säm (1314: Säm), Tranemo (1413: Tranumoo), Tvärred (1308: Thwaerryd), Ullajö (1314: Wlläsio – innehållande gudanamnet Ull), Södra Åsarp (1486: Åsetorp), Älvsered (1417: Eleffzredh sokn), Ölsremma (1351: Ylwisrum), Örsås (1414: Örsaas), och slutligen Östra Frölunda.

* * *

Boken om Kind är sannolikt ganska enahanda läsning för den som är ointresserad av områdets historia. Men för oss som kommer från trakten ger den en del information som kan vara nog så intressant för att motivera en genomläsning.

Traktens historia beskriver Andersson i två plan. Dels medvetet, genom att han skildrar vad som en gång skett i området, både sådant som är belagt, och sådant som hänför sig till lokala traditioner. Dels också väl omedvetet, eftersom boken gavs ut 1930, och det Kind som då fanns, är nu – givetvis – mycket förändrat. Boken är ett barn av sin tid, och talar gärna om sådant som folklynne och annat, vilket nu kan kännas minst sagt förlegat. Men sina största fördelar har den för mig, som historiefantast, i de glimtar av gamla traditioner som den upptecknat.

Kind är gammal gränsbygd. En kort period har häradet tillhört Danmark. Åtskilliga gånger har danskarna tågat genom området under medeltiden. Och givetvis har det gjort avtryck, på så vis att man än i dag menar sig kunna utpeka området där slag har stått — med mer eller mindre på fötterna förutom traditionen i sig själv.

Men det kan vara värt att säga något om naturen i Kind först, såsom den uppfattades av Andersson för över åttio år sedan. Han berättar om ett Kind som till stor del består av djupa skogar och stora mossar. Skogen lär år 1930 ha uppgått till omkring 132 300 hektar, och mossmarken till uppemot 25 procent av ytan. Åkerjorden är mager, och befolkningen har fått förlita sig på alternativa försörjningsmetoder: till exempel hemslöjd och annat, vilket kom att ge upphov till de riksbekanta knallarna.

* * *

Man vet att Kind varit befolkat sedan stenåldern, berättar Andersson. Särskilt från yngre stenåldern är lämningarna många. Flinta, som inte finns naturligt i området, förekommer ändå rikligt. Fynden blir så färre under bronsåldern, men blir återigen fler under järnåldern. En hel del forngravar finns i Kind, och kan besökas än i dag – vilket händelsevis är en av mina egna större fritidssysselsättningar.

Kristendomen torde ganska tidigt kommit till skogsmarkerna. Möjligen genom mission utgående från Skara. Ett antal tidiga kyrkklockor med runskrift – som användes en bit in på medeltiden häromkring – finns bevarade.

1366 erövrade danske kungen Valdemar Atterdag delar av södra Sverige. Kind kom därigenom att under några decennier vara danskt. Genom ett fredsfördrag överlämnade svenske kungen Albrekt av Mecklenburg bland annat Kind till danskarna. Men år 1386 hade, efter Kalmarunionen, Kind återigen hamnat i svenska kronans händer.

Ännu i början av 1600-talet förmärktes gränskrigens effekter i bygden. I dokument från 1618 berättas det om att det fanns mängder av ödegårdar i Kind. En av förklaringarna till detta, anges vara "fiendernas brännande, härjande och avrövande".

* * *

Mest anmärkningsvärda vad gäller historiska byggnader i Kind, vad gäller världsliga sådana, är rimligen Openstens fästning i nuvarande Limmared och Torpa stenhus i Länghem. Opensten uppfördes på 1300-talet, och förstördes under Engelbrekt Engelbrektssons frihetskamp. I dag återstår bara ett antal stenblock spridda över ett stort område på Husberget. Torpa stenhus ståndar ännu med stolthet och visas upp för besökande. Slottet har rötter i 1400-talet och har sedan hundratals år gått i arv inom samma familj.

Vi vet också, att självaste Gustav Vasa åtminstone en gång varit i Kind, eftersom han den 14 februari 1526 höll ting i Svenljunga. En av sina hustrur tog han för övrigt från Torpa. Huruvida han själv besökte slottet vid tillfället är dock ifrågasatt numera, även om Andersson uppger det som ett faktum. Erik XIV stannade över natt i Risa, mellan Tranemo och Svenljunga under hösten 1565. Där höll han tal till sina trupper, som var stadda i upplösning.

* * *

En häxprocess har också skett i Kind. Den utspelade sig mellan 1689 och 1693 i Gällstad. En viss Thalena Börjesdotter blev anklagad för att ha medelst "trollskott" ha dödat pastor Peter Olofsson Hjort. Hjort hade tidigare förbjudit Börjesdotter tillgång till nattvarden, eftersom hon försvarat att hon utövat läkekonst under en söndag. Börjesdotter ska tydligen ha sagt: "Binder du mig av din Herre, skall min Herre binda dig värre". Strax därefter dog pastorn under en resa.

Domaren var dock inte lika säker på sin sak som folket verkar ha varit. Efter ett tag överlämnade han fallet till häxerikommissionen, där Urban Hjärne gjorde mycket gott för att sätta hämsko på vidskepelsen. Börjesdotter kom att frikännas, och man antog att pastor Hjort avlidit av ett åsknedslag.

* * *

Anekdoter av det slaget, som häxprocessen i Gällstad, var jag inte bekant med sedan tidigare. Till sådan kunskap är Boken om Kind en god källa. Man får då överse med författarens ibland moraliserande ton — inte minst mot arbetareklassen.

Andra ämnen som Andersson tar upp, är "Kindsfolkets arbete, dagliga liv och lynnen", vari vi får veta, att Kind 1928 slog riksrekord i kyrksamhet, och att vad gäller humor hos kindbon, så kan den "taga sig uttryck i en spydig elakhet med avsikt både att roa och såra." Åtminstone där kan jag känna igen mig själv.

Andersson belyser även, i kapitlet "Livet i Kind på 1600-talet", en del brottsmål från tiden. I "Knallarna och knallarelivet" berättas om just det titeln säger. Särskilt intressant är kapitlet om den osannolikt asketiske och stränge väckelsepredikanten Jacob Otto Hoof, präst i Svenljunga, som bland annat förbjöd sanna kristna att gå på "bjudningar och gillen", att bära färggranna kläder, att ha gardiner eller färg på husen. Karln är nu begravd på Holsjunga kyrkogård.

Andersson uppehåller sig också väl länge vid detaljer om den framväxande industrin i Kind. Eftersom jag har många släktingar som arbetat och arbetar på Limmareds glasbruk — numera Ardagh Glass — är det avsnittet intressant för mig personligen. Annars är uppräkningarna aningens enahanda.

* * *

Ytterligare en sak, som inbjuder till vidare efterforskningar, är att Andersson i sina porträtt av var och en av de i Kinds härad ingående socknarna, ofta nämner de fornlämningar och andra historiska kvarlämningar och minnesmärken av särskild vikt som finns inom socknarnas geografiska områden. En del av dem har jag för avsikt att spåra upp och besöka nu under sommaren.

* * *

Boken om Kind är en visserligen åldrad, men personlig skildring av ett geografisk område som författaren uppenbarligen kände sig mycket förbunden med. Genom att Andersson beskriver inte bara det förflutna utan även det han såg omkring sig i sin egen tid, har hans bok blivit till ett vittnesbörd om hur Kind såg ut omkring år 1930. Därmed blir boken en historisk källa utöver de rent historiska beskrivningarna som Andersson berättar om i sin bok.

För en läsare som inte känner den förbindelse med Kindshärad som författaren gjorde och jag gör i dag, blir nog läsningen föga eggande. Men ur texten kan den intresserade emellertid ta vara på en stor mängd guldkorn, som förökar kunskapen om en gränsbygd med lång historia.
– – –
Boken om Kind, John Andersson, Förlag: John Andersson, Uddebo 1930. 190 sidor.